Kerstin Thorvall
Kerstin Hilma Margareta Thorvall, född 12 augusti 1925 i Eskilstuna, död 9 april 2010 i Stockholm,[1] var en svensk författare, illustratör och journalist. Hon debuterade som skönlitterär författare med tonårsboken Boken till dig 1959 och skrev därefter barn-, ungdoms- och vuxenböcker, där de mest uppmärksammade kan nämnas Det mest förbjudna och När man skjuter arbetare, där den senare belönades med Moa Martinson-priset. Parallellt med sitt författarskap var hon verksam som illustratör av barnböcker, egna och andras, och i veckopress. Thorvall var även en debattör och kåsör som gjorde sin röst hörd inom såväl veckopress som dagspress.
| Kerstin Thorvall | |
.jpg) Kerstin Thorvall, 1959. | |
| Född | 12 augusti 1925 Klosters församling, Eskilstuna, Södermanland |
|---|---|
| Död | 9 april 2010 (84 år) Högalids församling, Södermalm, Stockholm |
| Yrke | Författare, illustratör, journalist |
| Nationalitet | Svensk |
| Språk | Svenska |
| Framstående verk | Det mest förbjudna, När man skjuter arbetare... |
| Make | Lars Erik Falk (g. 1948–1959; skild) Per Engström (g. 1961–1971; skild) James Walsh (g. 1974–1978; skild) |
| Släktingar | Hans Falk (son) Gunnar Falk (son) Mårten Falk (sonson) Dagny Thorvall (faster) |
BiografiRedigera
Thorvall växte upp i Sollefteå, Eskilstuna och Uppsala. Hon var dotter till läroverksadjunkten Åke Thorvall (1889–1936)[1] och småskollärarinnan Tora, född Christiansson,[2] (1898–1980)[1] samt halvbrors dotter till Dagny Thorvall. Farfadern Hans Oskar Thorvall, som var kyrkoherde Fläckebo församling i Västmanland, antog namnet Thorvall på 1800-talet. Efter sin manodepressive fars död (av en hjärtinfarkt) 1936, när Thorvall var elva år, kom hon att leva ensam tillsammans med sin mor, till vilken hon kom att utveckla ett konfliktfyllt förhållande.[källa behövs]
Efter studentexamen flyttade hon till Stockholm och utbildade sig mellan 1945 och 1947 till modetecknare på Beckmans. På 1950-talet var hon yrkesverksam som illustratör och arbetade därefter som skribent och kåsör i veckopressen (Veckorevyn och Damernas värld med flera) för vars räkning hon årligen även bevakade filmfestivalen i Cannes. Under 2000-talet var Thorvall verksam som kolumnist i tidningen Aftonbladet.[3] Under den senare delen av sitt liv drabbades hon av demens och levde sina sista år på ett äldreboende. Hon avled efter en kort tids sjukdom och ligger begravd i Fläckebo i Västmanland, där även hennes föräldrar vilar.[4]
FörfattarskapRedigera
Thorvall debuterade skönlitterärt på uppdrag av Bonniers 1959 med ungdomsboken Boken till dig, och hon skrev därefter böcker riktade till såväl barn och tonåringar som vuxna. Av de böcker Thorvall illustrerat åt andra författare kan nämnas Astrid Lindgrens Kalle Blomkvist och Rasmus (1953).
Genom sina öppenhjärtiga skildringar av kvinnlig sexualitet, framför allt i den självbiografiskt baserade Det mest förbjudna (1976), som också var en offentlig uppgörelse med modern, väckte hon på 1970-talet moralpanik och hon blev en av Sveriges mest utskällda, men samtidigt mest lästa, författare.[5]
| ” | Jag har ett gediget socialt kulturellt komplex. En modetecknerska som blir veckotidningsskribent och barnboksförfattare, redan där blir det konstigt… Men på kultursidorna var dom mer toleranta och jag fick mycket beröm för mina insiktsfulla och välskrivna barnböcker... 1976 kom Det mest förbjudna och den anspråkslösa respektabilitet som jag ändå hade gick sönder på en natt och sen har det varit det, sönder, menar jag. … Sammanfattning: I bildade kulturella sällskap känner jag mig som ett ogräs som av misstag kommit in i blomstertäppan. | „ |
| – Kerstin Thorvall, odaterat brev[5] | ||
Det mest förbjudna anses vara ett viktigt verk i den så kallade bekännelselitteraturen. Hennes skildring av kvinnans sexuella frigörelse till trots vann hon ingen framgång hos den feministiska vänstern, då hon ansågs sakna politiskt perspektiv.[6]
Uppskattningen av Thorvalls egenartade författarskap ökade emellertid med åren, inte minst genom en memoarliknande romantrilogi, där den första delen, När man skjuter arbetare... (1993), behandlade föräldrarnas äktenskap; för denna erhöll hon också Moa-priset 1994. Den andra delen, I skuggan av oron (1995), berättar om hennes förhållande till sin mor efter faderns död, och den avslutande delen, Från Signe till Alberte (1998), handlar om hennes liv som maka och mor (hon var gift med konstnären Lars Erik Falk), då hon i perioder var frånvarande från familjelivet på grund av depressioner och andra psykiska problem.
Thorvalls sista bok blev Upptäckten (2003), som har beskrivits som en lägesrapport från dagens åldringsvård,[7] och centrerades kring erfarenheterna av att vara ett av hemtjänstens "ärenden".
2005 utgavs en samlingsvolym med Thorvalls poesi, Jag är en grön bänk i Paris.
FamiljRedigera
Första gången var hon gift 1948–1959 med konstnären Lars Erik Falk[2] (född 1922) och fick tre söner: författaren Hans Falk (född 1949), Johan Falk (född 1953) och konstnären Gunnar Falk (född 1955).[8][9] Genom sonen Hans blev hon farmor till gitarristen Mårten Falk. Under denna tid kallade hon sig Thorvall-Falk. Falk har i sin bok ”Liv/Konst” (2008) skildrat deras äktenskap.
Andra gången var hon gift 1961–1971 med art director Per Engström[2] (1920–2018) och fick sonen Anders Engström (född 1962),[8] som är ordförande i bolaget Det mest förbjudna AB som förvaltar rättigheterna till Thorvalls författarskap.[10] Thorvalls söner skänkte sin mors samtliga manuskript, dagböcker, fotografier och pressklipp, med mera, till Kungliga Biblioteket.[5] Under denna period använde hon namnet Thorvall-Engström.
Tredje gången var hon gift 1974–1978 med James Walsh[9] (född 1950).[11]
ÖvrigtRedigera
Boken Lilla du och jävla jag av Johan Wensheim (född 1977) handlar om författarens romans med Thorvall.
BibliografiRedigera
- 1957 – Förstå mig (tillsammans med Gustaf Jonsson)
- 1959 – Boken till dig
- 1960 – Kvinnoglädje
- 1960 – För henne
- 1961 – Flicka i april
- 1962 – Någon att tycka om
- 1963 – Flicka i Paris
- 1964 – Flickan i verkligheten
- 1965 – Den nya kvinnan
- 1965 – Dubbelroll
- 1965 – Porträtt av ett mycket litet barn
- 1965 – Andra boken till dig
- 1966 – Jag vill dansa
- 1966 – Gunnar gör mål
- 1966 – Anders och hans stora bror
- 1967 – Fula ord är så sköna
- 1967 – Det var inte meningen
- 1967 – När Gunnar ville spela ishockey
- 1967 – Thomas: en vecka i maj
- 1968 – Kvinnor och barn
- 1968 – Gunnar vill inte klippa håret
- 1969 – ”Vart ska du gå?” ”Ut”
- 1970 – Anders leker kurragömma
- 1970 – Peter möter Cecilia
- 1970 – Nämen Gunnar!
- 1971 – Följetong i skärt och svart
- 1971 – I min trotsålder
- 1971 – Resan till Italien
- 1971 – I stället för en pappa
- 1972 – Jag vet hur det känns-
- 1972 – Mamma, var är du?
- 1972 – Hur blir det sen då?
- 1973 – Men akta dig, så att du inte blir kär
- 1973 – Tala mera om det
- 1973 – Sergio i Chile
- 1973 – Jag vill också vara med
- 1974 – Min pappa säger att din pappa sitter i fängelse
- 1974 – Godnattsagor om Anders, nästan 4
- 1975 – Sara
- 1975 – Vart ska du gå? Vet inte
- 1976 – Det ska vara en farmor i år
- 1976 – Att älska Sussy
- 1976 – Det mest förbjudna
- 1977 – Den lyckliga kärleken
- 1977 – Oskuldens död, en skildring av en kvinnas liv från tonåren till medelåldern, författad i "jagform" och ska ha många likheter med författarinnans eget liv.
- 1977 – Mer om Sara
- 1978 – Anders hittar en kattunge
- 1979 – Ensam dam reser ensam
- 1980 – Doften av pion
- 1980 – Jonas och kärleken
- 1981 – Din lycka är min
- 1982 – Tänk om det är klimakteriet
- 1984 – Ett fönster på glänt
- 1985 – Kärleksdikter
- 1985 – Den försvunna mamman
- 1985 – Johanna
- 1987 – Tacka och ta emot och andra berättelser om kärlekens förvillelser
- 1987 – Svart resa
- 1991 – Nedstigen ängel
- 1993 – När man skjuter arbetare...
- 1995 – I skuggan av oron
- 1998 – Från Signe till Alberte
- 1999 – Berättelsen om Signe
- 1999 – Provokationer, passioner, personer och en eller annan hyacint
- 2000 – Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig
- 2001 – Nödvändigheten i att dansa
- 2003 – Upptäckten
- 2005 – Jag är en grön bänk i Paris: dikter 1965–1991
FilmografiRedigera
TVRedigera
- 1965 – Den nya kvinnan (manus)
- 1998 – Tête-à-tête
- 2000 – Stina om...
TV-serie om ThorvallRedigera
Våren 2016 visade SVT Tova Magnussons tv-dramaserie Det mest förbjudna i tre delar om Kerstin Thorvalls liv i arbete, relationer och familj.
Priser och utmärkelserRedigera
KällorRedigera
- ^ [a b c] Sveriges dödbok 1901–2013 Swedish death index 1901-2013 (Version 6.0). Solna: Sveriges släktforskarförbund. 2014. Libris 17007456. ISBN 9789187676642
- ^ [a b c] Thorvall, Kerstin H M, journalist, författare, Lidingö i Vem är det / Svensk biografisk handbok / 1985 / s 1103.
- ^ http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/kerstinthorvall, hämtad 2010-04-10
- ^ Carin Ståhlberg (12 mars 2016). ”Kerstin Thorvall var aldrig lagom”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/kultur-noje/kerstin-thorvall-var-aldrig-lagom/. Läst 2 april 2016.
- ^ [a b c] Thunberg, Karin. ”Thorvalls sista önskan”. SvD.se. http://www.svd.se/thorvalls-sista-onskan. Läst 28 mars 2016.
- ^ Ann-Louise Jonsson, "Får man skriva så här? En feministisk undersökning av mottagandet i recensioner i svensk dagspress av fyra romaner med bekännelsekaraktär. Magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap vid biblioteks- och informationsvetenskap/Bibliotekshögskolan", Borås 2005, s. 31, hämtad 2010-05-01
- ^ "Thorvall gör litteratur av sin kamp mot förfallet", Svenska Dagbladet 2003-04-04, hämtad 2010-05-01
- ^ [a b] Sveriges befolkning 1970 (Version 1.00). Stockholm: Sveriges släktforskarförb. 2002. Libris 8861349. ISBN 91-87676-31-1
- ^ [a b] Hon dämpade sin ångest med sex Arkiverad 17 mars 2016 hämtat från the Wayback Machine. Expressen 14 oktober 2013. Åtkomst 25 mars 2016.
- ^ Det mest förbjudna Allabolag.se. Åtkomst 27 mars 2016.
- ^ Sveriges befolkning 1990. Ramsele: Svensk arkivinformation (SVAR), Riksarkivet. 2011. Libris 12076919. ISBN 9789188366917