Wikipedia

Kerguelenöarna

fransk ögrupp i Indiska oceanen
Ej att förväxla med Kerguélen (auktor).

Kerguelenöarna (franska: Îles Kerguelen, officiellt Archipel des Kerguelen),[1] uttalad [kɛʁɡelɛn]), även känd som Ödemarksön (franska: Îles de la Désolation), är en del av de Franska sydterritorierna tillsammans med Adélieland, Crozetöarna, Île Saint-Paul och Amsterdamön.[2] Kerguelen har tillhört Frankrike sedan européerna upptäckte den år 1772.[3] Ögruppen ligger mitt i Indiska oceanen och är en av världens mest isolerade platser.

Kerguelen
Îles Kerguelen
Îles de la Désolation
läge
Kerguelen
läge
Karta över Kerguelens läge i Indiska oceanen.
Huvudstad
(även största stad) 		Port-aux-Français
Officiellt språk Franska
Demonym Kerguelenois
Statsskick Distrikt i Franska sydterritorierna
 -  President Emmanuel Macron
 -  Administratör Pascal Bolot
Area
 -  Totalt 7 215 km² 
 -  Vatten (%) ~20%
Befolkning
 -  2012 års uppskattning 120 
 -  Befolkningstäthet 0,0166 inv./km² 
Valuta Euro (EUR)
Tidszon UTC + 5
Topografi
 -  Högsta punkt Mont Ross, 1850 m ö.h.
Landskod TF
Toppdomän .tf
Landsnummer 262

Kerguelenöarna utgör en av de två områden som befinner sig ovanför vattenytan i Kerguelenplatån, en undervattensplatå som täcker en stor del av södra Indiska oceanen.

Geografi redigera

Ögruppen täcker en area av 7 215 km² (motsvarar ungefär ytan av Uppsala län) och huvudön Grande Terre är 6 675 km² stor (motsvarar ungefär ytan av ön Korsika) och omges av ca 300 mindre öar och holmar.[4] Det högsta berget på Kerguelen är Mont Ross, som når 1 850 mö.h.[5] Ön har många glaciärer, och klimatet är kallt och blåsigt. Rekordvindhastigheten uppmättes i augusti 1970 och ligger på 284 km/h.[6] Haven runt omkring har ofta kraftig sjögång och håller sig isfria året runt. Medeltemperaturen vid havsnivå över hela året är 4,6 °C och den varmaste månaden februari har en medeltemperatur av 7,9 °C. Kallast är augusti med 2,1 °C.[7] Området saknar inhemsk befolkning, men Frankrike har en permanent närvaro av 45 till 100 soldater, vetenskapsmän, ingenjörer och forskare.[6] Kerguelen och kringliggande territorier förvaltas direkt från Frankrike som en del av de Franska sydterritorierna (T.A.A.F.).[2]

Historia redigera

Innan Kerguelen officiellt kategoriserades 1772 visades öarna på Philippe Buaches karta från 1754 under namnet Île de Nachtegal (Nachtegalön),[8] troligtvis döpt efter Abel Tasmans skepp De Zeeuwsche Nachtegaal. På Buaches karta ligger dock öarna ungefär 6° norr och 2° öster om Grande Terres verkliga position.

 
Ögruppen är döpt efter Yves Joseph de Kerguelen-Trémarec som upptäckte platsen år 1772.

Kerguelenöarna upptäcktes officiellt den 12 februari 1772 av den franska kaptenen Yves Joseph de Kerguelen-Trémarec. Denne kallade ögruppen för La France Australe. Dagen efter landade även Charles de Boisguehenneuc och gjorde anspråk på hela ögruppen för Frankrikes räkning.[3] Yves de Kerguelen organiserade även en andra expedition året därpå. Många andra utforskare besökte också öarna, däribland James Cook under sin tredje expedition år 1776.[9]

Efter Kerguelens upptäckt besöktes det frekvent av val- och sälfångare (främst från Norge, USA och Storbritannien) som närapå utrotade de lokala populationerna. Denna jaktperiod pågick från 1781 till 1922 med åtminstone 284 besök till Kerguelenöarna, varav 9 av dem avslutades när fartyget förliste.[10] Modern industriell jakt pågick mellan 1908 och 1956. Sedan jakten på säl och val slutat har de flesta av öns arter kunnat återhämta sig.[11]

År 1800 tillbringade skeppet Hillsborough åtta månader med att fiska runt öarna. Under denna tid ritade kapten Robert Rhodes ett sjökort över öarna.[12] Skeppet återvände till London 1801 med 450 ton sjöelefantolja.[13]

År 1825 förliste den brittiska säljägaren John Nunn och tre besättningsmän från skeppet Favourite på Kerguelen, ända tills de räddades av kapten Alexander Distant 1827.[14][15]

Kerguelenöarna kartlades fullt ut under James Clark Ross expedition år 1840.[16]

Den 11 mars 1859 blev James Kerguelen Robinson (1859–1914) den första människan att födas söder om den antarktiska konvergensen. Detta skedde ombord på skeppet Offley, som då låg i land vid Kerguelen.[17][18]

Åren 1874–1875 besökte ett antal brittiska, amerikanska och tyska expeditioner Kerguelen för att observera en venuspassage.[19] Vid denna passage organiserade George Biddell Airy från observatoriet i Greenwich fem olika expeditioner till olika delar av världen, varav tre skickades till Kerguelen. Dessa tre expeditioner leddes av Stephen Joseph Perry, som satte sitt huvudsakliga observatorium vid Observatory Bay, men även två hjälpstationer vid Thumb Peak och Supply Bay.[20]

1877 påbörjade Frankrike ett kolbrytningsprojekt på öarna, men avbröt det kort därefter då kolet visade sig vara av dålig kvalitet.[21]

 
Tyska soldaten Bernhard Herrmanns gravsten.

På grund av tyska operationer i områden skickade Frankrike år 1892 avison Eure under befälhavaren Lieutard för att återigen bekräfta sitt anspråk på Kerguelenöarna.[22] År 1924 bestämdes det att man skulle administrera dessa territorier (tillsammans med Frankrikes anspråk på Antarktis) från Madagaskar (som då var en fransk koloni.)[23] Sedan 1955 är dock Kerguelen och närliggande franska öar administrerade från Réunion under namnet Les Terres australes et antarctiques françaises (Franska sydterritorierna).[24]

I december 1940 lade den tyska kryssaren Atlantis till vid Kerguelenöarna. Under deras vistelse underhölls skeppet, och de fyllde på sina vattenförråd. Medan sjömannen Bernhard Herrman målade om skeppets skorsten föll han ned och avled.[25] Han är begravd i vad som kommit att kallas "den sydligaste tyska krigsgraven."[26]

Sedan 1950 har Kerguelen befolkats av olika forskningsteam. Idag är den största forskningsstationen Port-aux-Français, med 45 till 100 personer åt gången beroende på årstid.[6] Mellan 1963 och 1981 sköt man även regelbundet upp forskningsraketer i atmosfären från Kerguelen.[27]

Att leva i Kerguelen redigera

 
Kerguelens största bebyggelse, forskningsstationen Port-aux-Français.

De få människor som bor på Kergualenöarna tillbringar stora perioder av året isolerade med en liten grupp människor. De enda kontakterna med omvärlden blir då via telefon, internet och TV. Sedan 2021 finns det även en ett sensorsystem för satellitkommunikation, men det används mycket sparsamt på grund av dess kostsamhet.[28] Det finns inte någon flygplats, så all transport sker med fartyg. Det finns ett fartyg som går från Réunion fyra gånger om året och transporterar förnödenheter, och det finns även möjlighet för turister att följa med det.[29] Fiske pågår i regionen, trots att det har varit förbjudet sedan 2006.[30]

Fauna redigera

 
Halvön Rallier du Baty (namngiven efter Raymond Rallier du Baty).

Arkipelagens ömtåliga ekologiska system har blivit hårt drabbat av människans påverkan. Fångster av sälar och pingviner minskade bestånden så kraftigt att de var nära utrotning. Först efter inrättandet av skyddsåtgärder och begränsningar för djurfångster har ögruppens arter fått möjligheten att återhämta sig.[11]

Idag finns det en mångfaldig fågelpopulation på ögruppen. Bland fågelgrupper kan nämnas pingviner, stormfåglar, albatrosser, labbar och skarvar samt den endemiska arten kerguelenskarv (Leuocarbo verrucosus). Ögruppen har även en egen art av andfåglar, kerguelenand (Anas eatoni).[31] Enligt uppskattningar lever 10 till 20 miljoner fåglar på och omkring Kerguelen och 18 procent av dessa är pingviner. Kungspingvinen häckar i stora kolonier vid flacka kustlinjer, till exempel vid Baie Larose eller på halvön Courbet (namnet syftandes på Gustave Courbet), särskilt nära Cap Ratmanoff (namngivet efter topografen M. de Ratmanoff).[32] Macaronipingvin och klipphopparpingvin har däremot sina bon i branta kustavsnitt.[33]

Bland däggdjur är sjöelefanter kännetecknande, men även andra sälar som antarktisk pälssäl och sjöleopard syns vid kustlinjen.[34][35] På ögruppen förekommer även olika flugor och fjärilar som saknar vingar. På grund av stora vindhastigheter har dessa insekter en fördel gentemot släktingar med vingar.[36]

Sedan människans ankomst till Kerguelen har det införts flera nya djurarter, till exempel tamfår, renar och kaniner. Dessutom har av misstag har tamkatter brett ut sig, härstammande från förvildade skeppskatter.[37]

Referenser redigera

  1. ^ ”Wayback Machine”. web.archive.org. Arkiverad från originalet den 22 maj 2015. https://web.archive.org/web/20150522064815/http://cnig.gouv.fr/wp-content/uploads/2015/03/CNT-site-collectivit%C3%A9s-fran%C3%A7aises.pdf. Läst 25 oktober 2023. 
  2. ^ [a b] ”French Southern and Antarctic Lands” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2023-09-25. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/french-southern-and-antarctic-lands/. Läst 25 oktober 2023. 
  3. ^ [a b] ”Kerguelen - yves trémarec - james cook - asia - hillsborough - rhodes”. web.archive.org. 2 oktober 2013. Arkiverad från originalet den 2 oktober 2013. https://web.archive.org/web/20131002171809/http://www.kerguelen-voyages.com/c/95/p/b0ef218cd2b18874c9a7d4b61925146f/Kerguelen-yves-tremarec-james-cook-asia-hillsborough-rhodes.html. Läst 25 oktober 2023. 
  4. ^ ”Kerguelen - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/kerguelen. Läst 25 oktober 2023. 
  5. ^ ”OCEANIA P5000s”. peaklist.org. http://peaklist.org/WWlists/ultras/OceaniaP1500m.html. Läst 25 oktober 2023. 
  6. ^ [a b c] ”Sea Level Measurement And Analysis in the Western Indian Ocean. National Reports. Comores, French Indian Ocean Islands & Somalia”. UNESCO. Juli 1999. https://aquadocs.org/bitstream/handle/1834/993/Comoros.pdf?sequence=1. Läst 25 oktober 2023. 
  7. ^ ”Wayback Machine”. web.archive.org. Arkiverad från originalet den 27 februari 2018. https://web.archive.org/web/20180227002449/https://donneespubliques.meteofrance.fr/FichesClim/FICHECLIM_98404001.pdf. Läst 25 oktober 2023. 
  8. ^ Philippe (1700-1773) Dessinateur Buache (26 mars 1739). ”Carte des Terres Australes comprises entre le Tropique du Capricorne et le Pôle Antarctique, où se voyent les Nouvelles découvertes faites en 1739 au sud du Cap de Bonne Esperance par les Ordres de Mrs de la Compagnie des Indes / Dressée sur les Mémoires et sur la Carte Originale de Mr le Lozier Bouvet chargé de cette Expedition par Philippe Buache, ,...” (på franska). Gallica. https://gallica.bnf.fr/ark:/12148/btv1b8491638c. Läst 25 oktober 2023. 
  9. ^ ”British Library”. www.bl.uk. Arkiverad från originalet den 25 oktober 2023. https://web.archive.org/web/20231025215246/https://www.bl.uk/collection-items/christmas-harbour-captain-cooks-third-voyage. Läst 25 oktober 2023. 
  10. ^ Headland, Robert. K (2018) (på engelska). Historical Antarctic Sealing Industry. Scott Polar Research Institute. Cambridge University. ISBN 978-0-901021-26-7. https://catalogue.nla.gov.au/catalog/7819301. Läst 25 oktober 2023 
  11. ^ [a b] Estes, James A. (2006) (på engelska). Whales, Whaling, and Ocean Ecosystems. University of California Press. ISBN 978-0-520-24884-7. https://books.google.se/books?id=daY_utPoJGAC&q=kerguelen+whale+population&pg=PA266&redir_esc=y#v=snippet&q=kerguelen%20whale%20population&f=false. Läst 25 oktober 2023 
  12. ^ Clayton, Jane. M (2014) (på engelska). Ships Employed in the South Sea Whale Fishery from Britain: 1775–1815: An alphabetical list of ships. Berforts Group. sid. 141. ISBN 978-1908616524.. https://books.google.se/books/about/Ships_employed_in_the_South_Sea_Whale_Fi.html?id=tzMzAwAAQBAJ&redir_esc=y. Läst 26 oktober 2023 
  13. ^ Richard, Rhys (2017) (på engelska). Bold Captains; Trans-Pacific exploration and trade: 1780–1830. Vol. II. Wellington, NZ: Paremata Press. sid. 338–339. ISBN 978-0-473-40519-9. https://books.google.se/books/about/Bold_Captains.html?id=8McttAEACAAJ&redir_esc=y. Läst 25 oktober 2023 
  14. ^ ”Kerguelen - morell - john nunn - ross - ofley - challenger - fuller - eure - bossière”. web.archive.org. 26 april 2012. Arkiverad från originalet den 26 april 2012. https://web.archive.org/web/20120426051440/http://www.kerguelen-voyages.com/consulter/pageperso.asp?IsMenuHaut=1&LangueID=1&PagePersoID=393. Läst 25 oktober 2023. 
  15. ^ ”Narrative of the wreck of the "Favorite" on the Island of Desolation : detailing the... - Catalogue | National Library of Australia” (på engelska). catalogue.nla.gov.au. https://catalogue.nla.gov.au/catalog/1912126. Läst 26 oktober 2023. 
  16. ^ Quanchi, Max; Robson, John (2005) (på engelska). Historical Dictionary of the Discovery and Exploration of the Pacific Islands. The Scarecrow Press. sid. 87–88. ISBN 0810853957. https://books.google.se/books/about/Historical_Dictionary_of_the_Discovery_a.html?id=FUwDzM94jGUC&redir_esc=y. Läst 26 oktober 2023 
  17. ^ ”SIOE 2002: l'Archipel Kerguelen”. web.archive.org. 6 februari 2012. Arkiverad från originalet den 6 februari 2012. https://web.archive.org/web/20120206155915/http://www.cerchi.net/destinations/2002_sioe/sioe_kerguelen.html. Läst 26 oktober 2023. 
  18. ^ Ivanov, Lyubomir; Nusha, Ivanova (2014) (på bulgariska). Антарктика: Природа, История, Усвояване, Географски Имена, Българско Участие. Sofia, Bulgaria: Manfred Wörner Foundation. ISBN 978-619-90008-1-6. https://www.researchgate.net/publication/318421288_Antarctic_Nature_History_Utilization_Geographic_Names_and_Bulgarian_Participation_in_Bulgarian. Läst 26 oktober 2023 
  19. ^ Mills, William James (2003) (på engelska). Exploring Polar Frontiers. Bloomsbury Academic. sid. 346. ISBN 9781576074220. https://books.google.se/books?id=PYdBH4dOOM4C&pg=PA346&redir_esc=y. Läst 26 oktober 2023 
  20. ^ Perry, Stephen Joseph (2010) (på engelska). Notes of a Voyage to Kerguelen Island to Observe the Transit of Venus, December, 1874. Kessinger Publishing. ISBN 978-1166920654. https://books.google.se/books/about/Notes_of_a_Voyage_to_Kerguelen_Island_to.html?id=U1vPAAAAMAAJ&redir_esc=y. Läst 26 oktober 2023 
  21. ^ ”19th Century History of Kerguelen”. Arkiverad från originalet den 30 juli 2012. https://archive.ph/20120730074248/http://www.btinternet.com/~sa_sa/kerguelen/kerguelen_history_19.html. Läst 26 oktober 2023. 
  22. ^ ”Les îles Australes - administration des TAAF” (på fr-FR). Terres australes et antarctiques françaises. https://taaf.fr/collectivites/presentation-des-territoires/les-iles-australes/. Läst 26 oktober 2023. 
  23. ^ ”French Southern and Antarctic Territories | Map, History, & Facts | Britannica” (på engelska). www.britannica.com. 24 oktober 2023. https://www.britannica.com/place/French-Southern-and-Antarctic-Territories. Läst 26 oktober 2023. 
  24. ^ ”Loi n° 55-1052 du 6 août 1955 conférant l’autonomie administrative et financière aux Terres australes et antarctiques françaises” (på franska). https://www.legifrance.gouv.fr/jorf/id/JORFTEXT000000879815. Läst 26 oktober 2023. 
  25. ^ ”Bernhard Herrmann (1919-1940) – Find a...”. sv.findagrave.com. https://sv.findagrave.com/memorial/130794097/bernhard-herrmann. Läst 26 oktober 2023. 
  26. ^ ”17:46 hrs – Port-aux-Francais, Kerguelen Islands” (på engelska). Flawnt. 13 januari 2010. https://flawnt.wordpress.com/2010/01/13/kerguelen-islands/. Läst 26 oktober 2023. 
  27. ^ ”Kerguelen”. www.astronautix.com. http://www.astronautix.com/k/kerguelen.html. Läst 26 oktober 2023. 
  28. ^ ”New infrastructure in Kerguelen Islands, key for the continued Galileo Service Provision” (på engelska). www.euspa.europa.eu. 22 september 2021. https://www.euspa.europa.eu/newsroom/news/new-infrastructure-kerguelen-island-key-continued-galileo-service-provision. Läst 26 oktober 2023. 
  29. ^ ”Kerguelen Islands” (på engelska). Atlas Obscura. http://www.atlasobscura.com/places/kerguelen-islands. Läst 26 oktober 2023. 
  30. ^ ”Bilateral cooperation between Australia and France in the Southern Ocean” (på engelska). https://www.antarctica.gov.au/site/assets/files/61383/01-weragoda-fullms.pdf. Läst 26 oktober 2023. 
  31. ^ ”Kerguelen fågel checklista - Avibase - Artlistor över världens fåglar”. avibase.bsc-eoc.org. https://avibase.bsc-eoc.org/checklist.jsp?region=TFke. Läst 26 oktober 2023. 
  32. ^ ”Do penguins dare to walk at night? Visual cues influencing king penguin colony arrivals and departures”. https://www.researchgate.net/publication/234105845_The_invisible_cues_that_guide_king_penguin_chicks_home_Use_of_magnetic_and_acoustic_cues_during_orientation_and_short-range_navigation#pf6. Läst 26 oktober 2023. 
  33. ^ ”Macaroni Penguins - Eudyptes chrysolophus”. www.penguins.cl. http://www.penguins.cl/macaroni-penguins.htm. Läst 26 oktober 2023. 
  34. ^ Assessing potential World Heritage marine sites in the Western Indian Ocean, UNESCO, läst 2017-10-03.
  35. ^ Hückstädt, L. 2015 Hydrurga leptonyx. Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. <www.iucnredlist.org>. Läst 3 oktober 2017.
  36. ^ ”The Entomofauna of the French subantarctic islands -” (på brittisk engelska). 24 september 2018. https://passion-entomologie.fr/entomofauna-islands-subantarctics-english/. Läst 26 oktober 2023. 
  37. ^ ”Antarctic islands in the southern Indian Ocean” (på engelska). https://www.worldwildlife.org/ecoregions/an1104. Läst 26 oktober 2023. 

Externa länkar redigera

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Kerguelenöarna&oldid=54550040”