Kangxi-kejsaren

Kangxi-kejsaren
Kangxi-kejsaren
Regeringstid	1661–1722
Företrädare	Shunzhi-kejsaren
Efterträdare	Yongzheng-kejsaren
Gemål	Xiaochengren, Xiaozhaoren, Xiaoyiren, Gong Ren
Personnamn	愛新覺羅玄燁 (Àixīn-Juéluó Xuányè, manchuiska: Aisin-Gioro Hiowan Yei)
Postumt namn	仁帝 (Rendi, manchuiska: Gosin hūwangdi)
Tempelnamn	聖祖 (Shengzu)
Ätt	Aisin Gioro
Född	4 maj 1654; Den förbjudna staden
Död	20 december 1722 (68 år); Peking
Begravd	Östra Qinggravarna, Zunhua

Kangxi-kejsaren (kinesiska: 康熙帝, Kāngxīdì; manchuiska: Elhe taifin), egentligt namn Xuányè (玄燁), född 4 maj 1654, död 20 december 1722, var den fjärde kejsaren av Qingdynastin, men den andre Qing-kejsaren som härskade över hela Kina, från 1661 till 1722. Han är känd som en av den kinesiska historiens mest betydande kejsare.

Förmyndarskap

Xuanye var Shunzhi-kejsarens tredje son och ett bidragande skäl till att han blev korad till tronföljare var att han överlevt smittkoppor som barn och därför var immun mot en sjukdom som då skördade många liv bland manchuer och mongoler – inte minst Xuanyes egen far som avled i sjukdomen.^[1] Han blev kejsare vid sju års ålder med regeringstiteln Kangxi och efter instruktioner från hans fader styrdes riket av ett råd av fyra prinsregenter, Oboi, Sonin, Ebilun och Suksaha. Efterhand framstod Oboi som den starkaste av de fyra och blev i realiteten Kinas härskare. När Kangxi var fjorton år gammal 1667 avsatte han Oboi med bistånd av sin farmor, den mäktiga änkekejsarinnan Xiaozhuang.

Konsolidering av Qingväldet

Som regent spelade Kangxi en viktig roll för att konsolidera Qingdynastins välde över det egentliga Kina samt över andra territorier som Mongoliet och Taiwan. 1673–1681 undertryckte hans trupper de "tre förläningarnas uppror" i södra Kina, vilket ledde till att Qingdynastin fick direkt kontroll över hela det egentliga Kina och att garnisoner ur de Åtta fänikorna placerades i södra Kina.

1684 intogs Taiwan från Minglojalister som hållit ön sedan Koxinga erövrat den från holländarna 1661. Under 1680-talet ledde kejsaren personligen kampanjer mot den Zungarernas ledare Galdan, som hade ockuperat khalkha-mongolernas land. Kriget ledde till att khalkha-mongolerna föll i armarna på Qing och att Yttre Mongoliet föll under Qingväldet.

Kangxi i rustning

Under Kangxi hade Kina sitt första krig med Ryssland, vilket slutade genom Fördraget i Nertjinsk (1689). Ryssland fick tillåtelse att årligen sända en karavan till Peking dels för handelsändamål, dels för att överbringa den tribut i skänker, som landet åtagit sig att erlägga Qingdynastin.^[2] 1660 fick fransmännen och 1670 engelsmännen rätt att handla i Kina.

Kangxi sammanhöll med kraft sitt rike, genom en väl ordnad kurirpost möjliggjordes en stark centralisering av förvaltningen.^[3]

Kulturella projekt

Kangxi bidrog även mycket till den kinesiska litteraturen, förberedde den stora encyklopedin Qinding tushu jicheng (欽定圖書集成) (utkom 1725), och han utgav det heliga ediktet, innehållande etiska och politiska regler. Under hans överinseende sammanställdes också Kangxi-ordboken år 1710–1716, som fortfarande är ett standardverk för kinesiska tecken.

Kangxi gynnade jesuiterna och lät sig själv undervisas av dem.^[4] Fransmannen Jean-François Gerbillon fick lära honom bruket av matematiska instrument och blev senare hans ständiga följeslagare. Gerbillon användes till och med vid politiska förhandlingar (till exempel med Ryssland). Men även åt andra jesuiter gav kejsaren betydande uppdrag, bland annat som föreståndare för observatoriet i Peking och presidenter för matematiska byrån. De fick också jättearbetet att kartografiskt uppmäta Kina. Dessutom fick de leda de ateljéer för 27 olika tekniska och mekaniska yrkesgrenar – såsom bronsgjutning, urmakeri, tillverkning av optiska instrument, glasblåsning och så vidare – som kejsaren år 1680 lät inrätta i sitt palats.^[4]

Hans regeringstid på 61 år gör honom till den kinesiska kejsare som suttit längst på tronen.

Referenser

Noter

^ Peter Perdue, China Marches West (Harvard University Press, 2005), ss. 45–47.
^ Sebes, Joseph, and Thomas Pereira. The Jesuits and the Sino-Russian Treaty of Nerchinsk (1689): The Diary of Thomas Pereira. Rome: Institutum Historicum S.I., 1962.
^ John King Fairbank and Ssu-yü Têng. "On the Transmission of Ch'ing Documents." Harvard Journal of Asiatic Studies 4, no. 1 (1939): 12–46.
^ [a b] Hildebrand, Hans; Hjärne, Harald; Pflugk-Harttung, Julius von. ”559 (Världshistoria / Orienten)”. runeberg.org. https://runeberg.org/vrldhist/3/0581.html. Läst 5 september 2021.

Källor

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Kina, 1904–1926.

Hummel A.W., red (1943–1944) (på engelska). Eminent Chinese of the Ch'ing period (1644–1912). Washington. Libris 8109911
Kangxi; Spence Jonathan D. (1974) (på engelska). Emperor of China: self-portrait of K'ang-hsi. London: Jonathan Cape. Libris 4713830. ISBN 0-224-00940-0
Oxnam, Robert B. (1975) (på engelska). Ruling from horseback: Manchu politics in the Oboi regency 1661–1669. Chicago. Libris 4718978. ISBN 0-226-64244-5
Spence, Jonathan D. (1966) (på engelska). Ts'ao Yin and the K'ang-hsi emperor, bondservant and master. Yale historical publications. Miscellany, 0084-3350 ; 85. New Haven: Yale Univ. Press. Libris 8205136. ISBN 0-300-04277-9 (2. pr., 1988 (inb.)

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Kangxi-kejsaren.
Bilder & media

[1] Peter Perdue, China Marches West (Harvard University Press, 2005), ss. 45–47.

[2] Sebes, Joseph, and Thomas Pereira. The Jesuits and the Sino-Russian Treaty of Nerchinsk (1689): The Diary of Thomas Pereira. Rome: Institutum Historicum S.I., 1962.

[3] John King Fairbank and Ssu-yü Têng. "On the Transmission of Ch'ing Documents." Harvard Journal of Asiatic Studies 4, no. 1 (1939): 12–46.

[:0-4] [a b] Hildebrand, Hans; Hjärne, Harald; Pflugk-Harttung, Julius von. ”559 (Världshistoria / Orienten)”. runeberg.org. https://runeberg.org/vrldhist/3/0581.html. Läst 5 september 2021.

[1]

[2]

[3]

[4]