Öppna huvudmenyn
Julius Cohnheim.

Julius Friedrich Cohnheim, född 20 juli 1839 i Demmin, död 15 augusti 1884 i Leipzig, var en tysk läkare. Han var far till Otto Cohnheim, som senare antog namnet Kestner. [1]

Cohnheim blev 1861 medicine doktor i Berlin och 1864 assistent vid Rudolf Virchows institut där. Där ägnade han sig till en början åt fysiologisk-kemiska arbeten, men övergick snart till anatomin och behandlade frågor både inom den normala och den patologiska anatomin. I sin avhandling Über die Endigung der sensiblen Nerven in der Hornhaut ("Virchows archiv", 1867) redogjorde han bland annat för sin metod att med guldklorid färga nervtrådarna i mikroskopiska preparat. Samma år utkom i "Virchows archiv" Cohnheims berömda undersökning Über Entzündung und Eiterung, i vilken han visade, att vid varbildning de vita blodkropparna genom sina självständiga rörelser utpasserar från blodkärlen till den omgivande vävnaden - en upptäckt, som framkallade en verklig revolution inom den allmänna patologin.

Från denna tidpunkt ägnade Cohnheim sina krafter uteslutande åt den experimentella patologin och blev dess främste företrädare. Han blev 1868 professor i patologisk anatomi och allmän patologi i Kiel, flyttade 1872 till enahanda befattning i Breslau och övertog 1878 lärostolen i patologisk anatomi i Leipzig. Under sin vistelse i Breslau utgav han del I av sina mästerliga Vorlesungen über allgemeine Pathologie (1877; del II 1880; ny upplaga 1882). Cohnheim var även en framstående akademisk lärare och fick många lärjungar, såväl från Tyskland som från utlandet. Hans Gesammelte Abhandlungen utgavs 1885 av Ernst Leberecht Wagner.

KällorRedigera

NoterRedigera

  1. ^ Svensk uppslagsbok, Malmö 1931