Öppna huvudmenyn

Japansk ärla[2] (Motacilla grandis) är en stor, svartvit ärla som i stort är endemisk för Japan.[3]

Japansk ärla
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Motacilla grandis crying a2.JPG
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljÄrlor
Motacillidae
SläkteMotacilla
ArtJapansk ärla
M. grandis
Vetenskapligt namn
§ Motacilla grandis
AuktorSharpe, 1885
Hitta fler artiklar om fåglar med

Innehåll

KänneteckenRedigera

UtseendeRedigera

Japansk ärla är med en kroppslängd på 21-23 cm en stor, svartvit ärla. Huvudet är svart bortsett från vitt på panna, ögonbrynsstreck, haka och i en mycket tunn halvmåne under ögat. Den är skiffergrå på ovansidan, svart på strupe och bröst och vit på resten av undersidan. Vingen är huvudsakligen vit med svarta vitkantade tertialer, medan stjärten är svart med vita kanter. Ungfågeln har grått huvud men en antydan till ett vitt ögonbrynsstreck.[4]

LätenRedigera

I flykten hörs ett elektriskt "di" eller "ji". Sången är lång och oregelbundet uppbyggd, men har en tydligt elektrisk karaktär. Hanar sjunger året runt utom i november och december.[4]

Utbredning och systematikRedigera

Japansk ärla häckar som namnet avslöjar på de japanska öarna, från Hokkaido till Kyushu, inklusive Sado och Okiöarna, men även i Sydkorea.[5] Utanför häckningstid besöker den Izuöarna och Ryukyuöarna, tillfälligt även östra Kina och Taiwan. Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter. Japansk ärla har tidigare behandlats som en underart till sädesärlan, men dessa häckar sympatriskt i Japan.[4]

LevnadssättRedigera

Jämfört med sädesärlan är japansk ärla mycket mer bunden till rinnande vatten. Tidigare sågs den nära bebyggelse endast i bergsbyar, men har blivit allt vanligare i urbana områden. Liksom andra ärlor är den insektsätare. Fågeln häckar mellan mars och juli och lägger två till tre kullar.[4]

Status och hotRedigera

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling och tros inte vara utsatt för något substantiellt hot.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1]

NoterRedigera

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2012 Motacilla grandis Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.2 www.iucnredlist.org. Läst 1 september 2015.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-09-30
  3. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2015-08-11
  4. ^ [a b c d] Tyler, S. (2019). Japanese Wagtail (Motacilla grandis). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/57823 9 februari 2019).
  5. ^ Chang-Yong Choi & Hyun-Young Nam (2008) Distribution of the Japanese Wagtail Motacilla grandis in Korea. Orn. Sci. 7: 85–91.

Externa länkarRedigera