Ilkhanatet
Ilkhanatet (persiska: ایلخانان; mongoliska: Хүлэгийн улс) var ett mongoliskt rike i Väst- och Centralasien under högmedeltiden. Det inkluderade bland annat hela eller delar av dagens Turkiet, Armenien, Georgien, Azerbajdzjan, Irak, Iran, Turkmenistan, Afghanistan och Pakistan. Riket uppstod år 1256 efter de mongoliska erövringarna av Persien och utgjorde ursprungligen den sydvästra delen av det enade Mongolväldet.
| Ilkhanatet | |||||||||||||||||
| ایلخانان Ilkhanan (persiska) Хүлэгийн улс Hulagu-yn Ulus (mongoliska) | |||||||||||||||||
| |||||||||||||||||
|
Flagga | |||||||||||||||||
 | |||||||||||||||||
| Huvudstad | Maragha (1256–1265) Tabriz (1265–1306) Soltaniyeh (1306–1335) | ||||||||||||||||
| Språk | Persiska, mongoliska | ||||||||||||||||
| Religion | Ursprungligen tengriism, tibetansk buddhism, kristendom, islam m fl. Islam (Officiell från 1295) | ||||||||||||||||
| Statsskick | Arvmonarki | ||||||||||||||||
| Sista ilkhan | Abu Sa'id | ||||||||||||||||
| Bildades | 1256
| ||||||||||||||||
| Upphörde | 1335 | ||||||||||||||||
| – upphörde genom | internt sönderfall | ||||||||||||||||
| Areal | 3 750 000 km²[1] km² | ||||||||||||||||
| |||||||||||||||||
Ilkhanatet kollapsade fullständigt efter år 1335 men titeln ilkhan fortsatte att vara i bruk i runt 20 år därefter för att ge symbolisk legitimitet till de olika rivaliserande dynastier och riken som tog makten i dess ställe.
HistoriaRedigera
GrundandeRedigera
Den mongoliska invasionen av Khwarezm åren 1219–1221 följdes av en snabb expansion i Persien, Mesopotamien och Kaukasus under härförarna Chormagan, Baiju och Eljigidei och i och med invasionen av västra Asien åren 1253–1260 var Mongolväldets kontroll över regionen definitiv.[2] Det var under denna tid som Hülegü, ett av Djingis khans barnbarn, gavs makten i Persien av Baiju och blev ålagd att underkuva de muslimska kungadömena i väst "så långt som gränsen till Egypten". Hülegü tog sig titeln il-khan, den underdåniga eller lydiga khanen,[3] en härskartitel även hans efterträdare tog och som kom att beteckna hans rike. Efter det mongoliska nederlaget vid slaget vid Ain Jalut i september 1260 övergav mongolerna sina planer på en fortsatt expansion in i Egypten.
Hülegü bosatte sig i Persien som khan av Ilkhanatet efter en överenskommelse med sin bror Kublai khan, som efterträdde Möngke som mongolernas storkhan vid dennes död år 1259.[4][5] Hülegü regerade fram till sin död 1265 och efterträddes då av sin son Abaqa,[6] och khanatet styrdes därefter vidare av hans ättlingar.[5][7] Redan i början på 1260-talet agerade Ilkhanatet i allt väsentligt självständigt,[8] men erkände trots det Kublai som storkhan av Mongolväldet. Efter Kublais död år 1294 blev Ilkhanatet liksom Yuandynastin, Tjagataikhanatet och Gyllene horden helt fristående och oberoende riken.[9][10]
Rikets sönderfallRedigera
Efter att den nionde ilkhanen Abu Sa'id Bahadur Khan avled år 1335 utan vare sig tronarvinge eller utsedd efterträdare började khanatet raskt falla sönder.[10] Det splittrades i flera mindre riken varav jalayiridernas sultanat var det mest framträdande. De olika efterträdarstaterna utsåg sina egna kandidater till ilkhanens tron och det fanns tidvis flera samtidiga tronpretendenter med konkurrerande anspråk, men samtliga var maktlösa marionetter till de regionala dynastier som nu hade den egentliga makten. Den siste av de mer okända pretendenterna med anspråk på att vara rättmätig ilkhan, Togha Temür, mördades år 1353 vilket vissa källor anger som det år då Ilkhanatet som sådant anses ha upphört att existera. Timur Lenk byggde senare en stat utifrån bland annat jalayiridernas rike med sina mongoliska föregångare som förebild.[9][11]
PolitikRedigera
Efter Möngkes död 1259 övergick mongolerna från destruktiv erövring till förvaltning av de nya territoriet.[10] De sex första ilkhanerna förespråkade det traditionellt mongoliska och en nomadisk livsstil, och var motståndare till jordbruk och städer. Under denna perioden var mongolerna en privilegierad klass som levde separerat från den övriga befolkningen, som förslavades och tvingades till höga skatter.[10][11]
Ekonomin i regionen var på nergång, inte minst för att jordbruket hade fått gå tillbaka till förmån för en nomadisk livsstil. Den sjunde ilkhanen Mahmud Ghazan ändrade den politiska inriktningen och ville skapa en stark centralmakt baserat på de iranska traditionerna. Han reformerade skattesystemet, vilket fick fart på den inhemska handeln. För att underlätta återupplivandet av städerna minskade han dramatiskt vissa skatter.[10]
ReligionRedigera
För första gången i islams historia var en större grupp muslimer under styre av en icke-muslimsk makt, något som inte var helt okomplicerat.[10] Hülegü var schamanist men efter hans död 1265 stärktes den tibetanska buddhismen. Kristendomen fick aldrig något stort fotfäste i riket, och kristenheten representerades i första hand av nestorianismen. De mongoliska khanerna hade en hel del problem med de muslimer de styrde över och stridigheter mellan buddhister och muslimer ökade successivt. Problemen blev så stora att Arghun (regeringstid 1284–1291) skickade sändebud till påven för att få till stånd ett mongoliskt-kristet korståg mot muslimerna, något som Nicolaus IV avböjde.
Problemen med muslimerna minskade 1295 efter att ilkhan Mahmud Ghazan själv helt enkelt konverterade till islam i samband sitt trontillträde. De mongoliska inslagen i språket och kulturen ersattes därefter snabbt av en persisk dito. Mahmud Ghazan utplånade alla buddhistiska byggnader medan judarna, buddhisterna och de kristna förlorade den jämställda status som de tidigare haft.[5][9][1][11]
RegentlängdRedigera
| Regent | Regeringstid[9] | Not |
|---|---|---|
| Hülegü | 1256–1265 | Barnbarn till Djingis khan.[1] |
| Abaqa | 1265–1282 | Son till Hülegü.[5] Var under stor del av sin regeringstid i inbördeskrig med Tekuderna.[1] |
| Teguder | 1282–1284 | Bror till Abaqa. Förespråkade islam.[1] |
| Arghun | 1284–1291 | Son till Abaqa. Störtade Teguder. Hade regelbunden kontakt med påven.[1] |
| Gaykhatu | 1291–1295 | Bror till Arghun.[1] |
| Baydu | 1295 | Kusin till Gaykhatu. Regerade i bara fem månader.[1] |
| Mahmud Ghazan | 1295–1304 | Ättling till Djingis khan. Konverterade till islam 1295.[1] |
| Öljeitü | 1304–1316 | Bror till Mahmud Ghazan. Ökade handeln med Europa.[1] Han storslagena grav i Soltaniyeh är det bäst kända monumentet från ilkhanernas styre i Persien.[9] |
| Abu Sa'id | 1316–1335 | Lämnade ingen efterträdare.[1] |
| Rivaliserande regenter efter sönderfallet 1335 | ||
| Arpa Ke'un | 1335–1336 | |
| Musa | 1336–1337 | marionett till Ali Padshah, Bagdads guvernör.[9] |
| Muhammad Khan | 1336–1338 | marionett till Jalairidsultanatet.[9] |
| Sati Beg | 1338–1339 | chobanidisk marionett.[9] |
| Suleiman Khan | 1339–1343 | chobanidisk, erkänd av sarbadarerna 1341–1343.[9] |
| Jahan Temur | 1339–1340 | marionett till Jalairidsultanatet.[9] |
| Anushirwan | 1343–1356 | chobanidisk marionett.[9] |
| Ghazan II | 1356–1357 | känd från mynt |
| Pretendenter från östra Persien | ||
| Togha Temur | ca 1338–1353 | erkänd av kartiderna 1338–1349, av jalayiriderna 1338–1339, 1340–1344, av sarbadarerna 1338–1341, 1344, 1353.[9] |
| Togha Temur | 1353–1388 | son till Togha Temur.[9] |
GalleriRedigera
Hülegü Khan med sin kristna drottning Dokuz Khatun
Mahmud Ghazan studerar koranen.
Brev skrivet 1305 av Öljeitü med Ilkhanatets officiella röda kvadratiska stämpel.
Lampas från Ilkhanatet, 1300-talet.
ReferenserRedigera
NoterRedigera
- ^ [a b c d e f g h i j k] ”Ilkhanate Presentation” (på engelska). Brittani Vander Stucken. https://prezi.com/tddhtmuqd5sz/ilkhanate-presentation/. Läst 29 januari 2016.
- ^ 张, 英聘 (2003). ”Genghis Khan and teh Great Empire in the Yuan Dynasty” (på engelska). THE HISTORY AND CIVILIZATION OF CHINA. 中央文献出版社. sid. 140-143. ISBN 7-5073-1360-3
- ^ Man, John (2014). ”Westwards Again: Conquest and Defeat” (på engelska). The Mongol Empire. Transworld Digital. sid. 167. ISBN 9780552168809. https://books.google.se/books?id=5rXmAgAAQBAJ&lpg=PP1&dq=the%20mongol%20empire%20john%20man&hl=sv&pg=PT135#v=onepage&q&f=false
- ^ Mote, F.W. (2003). ”Möngke Khan and the Third Campaign to the Wast” (på engelska). Imperial China 900-1800. Harvard University Press. sid. 439-441. ISBN 0674012127. https://books.google.se/books?id=SQWW7QgUH4gC&lpg=PR8&dq=Imperial%20China%20900-1800%20M%C3%B6ngke%20Khan%20and%20the%20Third%20Campaign%20to%20the%20West&hl=sv&pg=PA439#v=onepage&q&f=false. Läst 13 januari 2016
- ^ [a b c d] Mote, F.W. (2003). ”Relations among the Four Khanates” (på engelska). Imperial China 900-1800. Harvard University Press. sid. 442-443. ISBN 0674012127. https://books.google.se/books?id=SQWW7QgUH4gC&pg=PA442&dq=Imperial+China+900-1800+relations+among+the+four+khanates&hl=sv&sa=X&ved=0ahUKEwij1M2I767KAhUm1XIKHb6BBeUQ6AEIGzAA#v=onepage&q&f=false. Läst 13 januari 2016
- ^ Gernet, Jacques (1996). ”The Mongol Invasion and Occupation” (på engelska). A History of Chinese Civilization. Cambridge University Press. sid. 360–377. ISBN 0521497817. http://www.amazon.com/History-Chinese-Civilization-Jacques-Gernet/dp/0521497817
- ^ Hägerdal, Hans (2012). ”Storkhaner av Yuandynastin”. Kinas historia. Historiska media. sid. 148. ISBN 978-91-87031-24-3
- ^ Man, John (2014). ”Challenge from the Hartland” (på engelska). The Mongol Empire. Transworld Digital. sid. 246. ISBN 9780552168809. http://www.amazon.co.uk/Mongol-Empire-Genghis-founding-modern-ebook/dp/B00IJZZGMK/ref=sr_1_1?s=books&ie=UTF8&qid=1454216940&sr=1-1&keywords=9781448154647
- ^ [a b c d e f g h i j k l m] ”Il-Khan dynasty” (på engelska). New World Encyclopedia. http://www.newworldencyclopedia.org/entry/Il-Khan_dynasty. Läst 29 januari 2016.
- ^ [a b c d e f] ”Formation and Rule of the Mongol Ilkhanate” (på engelska). James Holloway. http://www.academia.edu/6923331/Formation_and_Rule_of_the_Mongol_Ilkhanate. Läst 27 januari 2016.
- ^ [a b c] Man, John (2014). ”The Outer reaches of Empire” (på engelska). The Mongol Empire. Transworld Digital. sid. 294–297. ISBN 9780552168809. http://www.amazon.co.uk/Mongol-Empire-Genghis-founding-modern-ebook/dp/B00IJZZGMK/ref=sr_1_1?s=books&ie=UTF8&qid=1454216940&sr=1-1&keywords=9781448154647
Tryckta källorRedigera
- Mote, F.W. (2003) (på engelska). Imperial China 900-1800. Harvard University Press. ISBN 0674012127. http://www.amazon.com/Imperial-China-900-1800-F-Mote/dp/0674012127
- Hägerdal, Hans (2012). Kinas historia. Historiska media. ISBN 978-91-87031-24-3
- Gernet, Jacques (1996) (på engelska). A History of Chinese Civilization. Cambridge University Press. ISBN 0521497817. http://www.amazon.com/History-Chinese-Civilization-Jacques-Gernet/dp/0521497817
- 张, 英聘 (2003) (på engelska). THE HISTORY AND CIVILIZATION OF CHINA. 中央文献出版社. ISBN 7-5073-1360-3. http://www.amazon.com/History-Civilization-China-Zhang-Yingpin/dp/7507313603
- Man, John (2014) (på engelska). The Mongol Empire. Transworld Digital. ISBN 9780552168809. http://www.amazon.co.uk/Mongol-Empire-Genghis-founding-modern-ebook/dp/B00IJZZGMK/ref=sr_1_1?s=books&ie=UTF8&qid=1454216940&sr=1-1&keywords=9781448154647