Hákonarmál är en minnesdikt av den norske skalden Eyvind skaldaspiller över kung Håkon Adalsteinsfostre, som sårades dödligt i slaget på Stord år 961. Eyvind, som själv hade en framträdande roll i slaget,[1] var dotterdotterson till Harald hårfagre och således släkt med kung Håkon, som också var hans vän.

Valkyriornas ritt av J.C. Dollman, 1909.

Dikten, som består av 21 strofer, skildrar Håkons sista strid samt hans ankomst till Valhall och utmynnar i en vacker hyllning till den döde. Dikten har bevarats fullständigt i Håkon den godes saga i Heimskringla; ungefär hälften av stroferna finns också i Fagrskinna och några enstaka i Skáldskaparmál. Versmåttet är ljóðaháttr utom i stridsskildringen (3–9), som är i málaháttr.

HandlingRedigera

Dikten tar sin början i gudavärlden: Oden sänder ut valkyriorna Göndul och Skögul[a] för att välja vilken furste som ska få komma till Valhall. De får genast ögonen på den tappre Håkon, som, brynjeklädd och med guldhjälm, förbereder försvaret av Stord. Därefter rasar striden häftigt i sex strofer. Håkon segrar men dör själv i kampen. Enligt Heimskringla träffades han av en fleinn[b] i armen när han förföljde flyende fiender och dog senare av blodförlust.[2] Att också manfallet bland hans män var stort framgår av dikten:

Gǫndul þat mælti,
studdisk geirskapti:
vex nú gengi goða,
es Hôkoni hafa
með her mikinn
heim bǫnd of boðit.[3]
Mot spjutet sig stödde
Gondul och sade:
"Nu växer gudarnas
följe, då Håkon
med en talrik här
till sig de bjudit."[4]
Gondul sade
på glimspjut stödd:
"Gudarnas värnkraft växer
när Håkon vi har
med hären all
hem till vår hall bjudit."[5]

Det hör till saken att konung Håkon, som fick denna "inbjudan" till Valhall, var både döpt och uppfostrad i kristen tro. I Heimskringla berättas att han mycket aktivt försökte göra Norge kristet.[6] När han nu i dikten får klart för sig att valkyriorna ämnar skicka honom till Valhall, blir han orolig. Hur ska han som kristen bli mottagen där?

"Illúðigr mjǫk
þykk jumk Óðinn vesa,
séumk vér hans of hugi."[7]
"Mycket ovänlig
synes mig Oden:
hans sinnelag jag rädes."[4]
"Ondsint tycks
Odin mig vara,
främst jag fruktar hans hug."[5]

Oden sänder då själv sina söner Brage och Hermod till Håkon för att lugna honom: "Alla enhärjars fred skall du hava, konung! Tag del i asarnas gästabud!"[4] Därefter tillkännages hur varsamt kungen har behandlat alla hedniska, heliga platser:

Þá þat kyndisk,
hvé sá konungr hafði
vel of þyrmt veum,
es Hôkon bôðu
heilan koma
rôð ǫll ok regin.[8]
Nu det röntes,
huru konungen hade
helgedomarna skonat,
då alla gudar
Håkon bjödo
att välkommen vara.[4]
Då kungjordes
hur kungen skonat
vi och vimarker väl –
och "Hell", ropte de,
"Håkon drott!" –
asar och urmakter alla.[5]

Oden visar sig alltså vara ytterst tolerant mot religiösa avvikare. Diktens två sista strofer lyder:

Mun óbundinn
á ýta sjǫt
fenrisulfr fara,
áðr jafngóðr
á auða trǫð
konungmaðr komi
Deyr fé,
deyja frændr,
eyðisk land ok láð;
síz Hôkon
fór með heiðin goð,[c]
mǫrg es þjóð of þéuð.[9]
Ur fjättrarna löst
skall Fenresulven
mot mänskorna fara,
innan en konung
god som denne
fyller hans tomma plats.
Fä dör,
fränder dö,
land och folk förgås.
Sedan Håkon for
till de hedna gudarna,
många i träldom förtryckas.[4]
Obunden
över vår värld
Fenrisulven skall fara,
förrn i lediga stoln
en lika god
konung komma skall.
Fä dör,
fränder dör,
land läggs öde och län:
sen Håkon for
till hedna gudar
nöd lider Nordens män.[5]

DispositionRedigera

Diktens uppbyggnad kan schematiskt beskrivas på följande sätt:

  • Inledning, stroferna 1–2, ljóðaháttr: Oden sänder två valkyrior till slagfältet på Stord.
  • Akt I, stroferna 3–9, málaháttr: Slaget på Stord. (Strof 9 är en övergångsstrof; striden är nu slut men de dödas själar dröjer sig ännu kvar på slagfältet.)
  • Akt II, stroferna 10–18, ljóðaháttr. Utspelar sig i den hinsides världen.
    • Scen 1, stroferna 10–13. Dialog mellan Håkon och valkyriorna, som i strof 13 ger sig av för att anmäla Håkons ankomst.
    • Scen 2, stroferna 14–18. Ankomsten till Valhall. Dialog mellan Brage och Håkon, som uttrycker stor rädsla för Oden (15, 17), men som i strof 18 blir mottagen med jubel.
  • Avslutning, stroferna 19–21, ljóðaháttr. Lovprisning av Håkon.

TendensRedigera

Hákonarmál har troligen tillkommit rätt snart efter Håkons död år 961, även om sista diktraden – som anspelar på Harald gråfälls förtryck – tyder på att någon tid har förflutit.[10][11] Dikten har en tydlig politisk tendens. "Tendensen är att framställa Håkon som en i hednisk mening rättroende furste, och syftet är att till samtiden förmedla denna uppfattning om honom, och således ställa honom som motpol till de tempelbrytande, kristna Erikssönerna", skriver Finnur Jónsson.[10] Håkons enda "fel", ur hednisk synpunkt, var att han var kristen, och det är denna "fläck" på hans minne som Eyvind med sitt kväde försöker tvätta bort.[10][12] Det som i dikten får asarna att med jubel välkomna Håkon till Valhall är att han skyddat hedniska kultplatser[d] – något som Erikssönerna inte gjorde. I dikten kallas också Håkons regering för "den goda tiden"[13] – i motsats till den tid som råder "nu" när Harald gråfäll är kung.[14]

Diktens idé – att låta en död furste göra ett bejublat intåg i Valhall – har Eyvind, enligt vad som påstås i Fagrskinna, lånat från det anonyma dödskvädet Eiríksmál. I detta kväde är det hjältarna Sigmund och Sinfjötle som kommer den döde kungen till mötes; i Hákonarmál är det Odens söner Brage och Hermod. Eyvind tycks dock ha behandlat ämnet på ett mycket självständigt sätt, även om det är svårt att jämföra de båda kvädena, då Eiríksmál endast har bevarats i fragment.[15]

Sista strofen i Hákonarmál är av särskilt intresse eftersom den innehåller ett citat från Hávamál 77/78.[e]

Det bör dock påpekas att den dikt som nu går under namnet Hávamál inte fanns på Eyvinds tid. Den är en kompilation från 1200-talet av sex eller sju mindre dikter, som har visat sig vara svåra att åldersbestämma. Det är dock uppenbart att just de rader som Hákonarmál och Hávamál har gemensamt inte kan vara yngre än Hákonarmál, vars ålder är känd. Däremot kan man inte med säkerhet veta vem som citerar vem. Kan det vara den okände skald, som diktade den strof som senare kom att infogas i Hávamál, som har låtit sig inspireras av Eyvind skaldaspillers Hákonarmál? Eyvinds rykte som "plagiator" har dock medfört att det är han som brukar misstänkas för det litterära lånet. Om denna misstanke är riktig kan man nog anta att den citerade strofen varit välkänd på Eyvinds tid; kanske så välkänd att Eyvind kunnat förutsätta att åhörarna visste hur strofen egentligen skulle lyda.[11] I Hávamál 77/78 kontrasterar de båda halvstroferna mot varandra. Första halvan lyder: Fä dör, fränder dör, en dag dör ock du,[5] men i andra halvan berättas vad som inte dör. I strof 77 är det "det goda eftermälet" (orðztírr), i strof 78 "domen över död man". I Hákonarmál har Eyvind plockat bort denna kontrast; här är svartsynen obruten: Sedan Håkon dog har allting bara blivit sämre och sämre.[16] Det är ladejarlarnas syn på Harald gråfälls regering som här kommer till uttryck.[10][14]

KommentarerRedigera

  1. ^ Namnen stavas på normaliserad norröna Gǫndul och Skǫgul. Numera brukar ǫ ersättas med "ö", men i äldre översättningar används ofta "o".
  2. ^ Pil med lång, rak spets.
  3. ^ Termen heiðinn (hednisk) har Eyvind tagit från de kristna som använde den pejorativt, men Eyvind ger termen en positiv innebörd.
  4. ^ Detta kan vara en skönmålning. Enligt Håkon den godes saga, kap. 13ff, berodde Håkons "skonsamhet" enbart på det faktum att han inte var tillräckligt mäktig för att på allvar kunna utmana de hedniska stormännen.
  5. ^ Alternativt 76/77. Detta beror på att några strofer i originalmanuskriptet tycks vara omkastade. I vissa utgåvor har detta rättats, i andra inte.

KällorRedigera

NoterRedigera

  1. ^ Håkon den godes saga, kap. 28ff.
  2. ^ Håkon den godes saga, kap. 31f.
  3. ^ Strof 10.
  4. ^ [a b c d e] Översättning: Emil Olson.
  5. ^ [a b c d e] Översättning: Åke Ohlmarks.
  6. ^ Håkon den godes saga, kap. 13ff.
  7. ^ Ur strof 15.
  8. ^ Strof 18.
  9. ^ Stroferna 20–21.
  10. ^ [a b c d] Jónsson (1920), sid 451.
  11. ^ [a b] McKinnell (2014), sid 91.
  12. ^ Hallberg (1965), sid 111.
  13. ^ Hákonarmál, strof 19.
  14. ^ [a b] Lindow (2001), sid 159.
  15. ^ Jónsson (1920), sid 446, 450.
  16. ^ Clunies Ross (2005), sid 51.

Externa länkarRedigera