Gunnil eller Gunnel från Visingsö var en klok gumma som tillsammans med sin syster Anna var föremål för en trolldomsprocess under ärkebiskop Abraham Angermannus visitationsresa 1596-97. Hennes fall tillhör de mer uppmärksammade bland de många rättsfall som inträffade under ärkebiskopens visitationsresa genom Sverige. Hennes bekännelse betraktas som bland de första i en svensk häxprocess, som uttryckligen nämner Djävulen.

BakgrundRedigera

Under 1596-97 företogs en inspektionsresa genom de svenska landskapen under ledning av ärkebiskop Abraham Angermannus. Anledningen var de religiösa spänningarna mellan katoliker och protestanter under den Svensk-polska unionen under Sigismund, som hade kommit till uttryck under Söderköpings riksdag. Syftet var att rensa bort alla avvikelser från den evangeliska läran, sedan reformationen slutgiltigt införts i Sverige, något som gällde såväl kvarlevande katolska och hedniska sedvänjor likväl som äktenskapsbrott och trolldom.

Inspektionsresan påbörjades i Västergötland och fortsatte sedan genom Småland och Östergötland. Den ledde till Sveriges kanske första våg att häxprocesser, något som fram till 1590-talet hade varit relativt ovanliga i Sverige. Angermannus identifierade 140 fall som bedömdes som trolldom under resan. Majoriteten av dessa fall bedömdes dock som lindriga, och bestraffningen var i nästan samtliga fall olika former av kyrkotukt, så som att bli piskad med ris, eller att ösas i ansiktet med en hink isvatten. Endast ett fåtal fall ansågs vara allvarliga, och av dessa omnämns fallet med Gunnil och Anna på Visingsö som det kanske mest framträdande av alla.

ProcessRedigera

Gunnil och Anna var två systrar bosatta på Visingsö. De var verksamma som folkmagiker och naturläkare och utförde trollkonster och sjukvård mot betalning. Enligt uppgift ska de ha varit verksamma i flera decennier, och vid fler än ett tillfälle verkningslöst ha blivit ställda inför häradsrätten för trolldom.

För "ett tiotal år sedan", dvs cirka 1586, hade de båda systrarna fängslats och tvingats genomgå ett häxprov, vattenprovet. Provet hade varit positivt: båda systrarna hade flutit på vattnet, och därför ansetts skyldiga. Anna hade därefter begått ett misslyckat självmordsförsök i fängelset genom att skära sig i halsen. Försöket hade misslyckats och såret hade läkts trots att hon inte hade mottagit någon sjukvård, något som antyddes ha skett med Satans hjälp, och myndigheterna uppgav: "Vem henne läkte, veta icke vi". Trots att systrarna den gången släpptes fria, hade de inte upphört med sin verksamhet.

Gunnil hade år 1594 ställts inför grevskapstinget. Hon hade då anklagats av en man som påstod att hon först hade gjort honom sjuk, och sedan botat honom igen, med hjälp av signeri. Hon hade även åtalats för att med hjälp av trolldom ha förhindrat grevens maltgryta från att koka fram till att hon fick en gåva, då den strax hade börjat koka: strax efter att hon hade mottagit en halv tunna spannmål, "fick pannan strax bot och begynte till att sjuda så ingen näppeligen kunde henne hejda".

Under Angermannus inspektion ställdes Gunnil och Anna återigen inför rätta i Jönköping år 1596. Denna gång åtalades Gunnil för att ha stulit fisk från andras nät, och åsamkat boskap sjukdom, med hjälp av magi. Konkret ska hon ha skadat kyrkoherdens barn, prästgårdens kalvar och herrgårdens boskap med hjälp av trolldom.

Gunnil erkände sig skyldig till anklagelserna och avgav en detaljerad bekännelse under förhör. Hon uppgav att hon hade lärt sig en trollramsa av en klok gumma en gång, där Jungfru Maria frekvent ingick: hon läste sedan denna ramsa över nio band av rönnbark med fem knutar. I utbyte fick hon fisk ifrån Vättern, och mjölk från boskap.

Hon förklarade att hon en torsdagsnatt vid en å hade mött Djävulen i skepnad av en man. Han hade lovat henne rikedom om hon gav honom sin själ, och lovat att det var riskfritt. Hon hade gått med på förslaget, och även haft samlag med honom. Hon förklarade att hon kunde både tömma och sedan åter fylla sjön med fisk, och även tömma boskapen på mjölk. Maten gav hon till Djävulen, eftersom "den onde behöver och haver lust stundom till färsk mat". Hon sade att senaste gången det skedde, hade Djävulens lass dragits åt honom av en varg. Hennes bekännelse beskrevs av myndigheterna: "Satan förer henne själv över sjön. Stundom seglar han, stundom ror han. Han haver de kläder han vill på sig och säger han vill hava själen och skall hon inte fara illa. Frågandes om hon kände till de andra som voro vid mötet (vid Sveaå i Västergötland). Nekade därtill och sade det voro fyra eller fem främmande manfolk, somliga bondeklädda, somliga i kläde och menar hon att det är av hans sällskap eftersom de äro så grymma. Men hon förnekar att hennes syster kunde samma konst. Och sade hon att hon inte kunde skaffa honom så mycket mjölk som han ville och är nu vred på henne. Hon haver ock tagit honom i handen och legat honom nära, och är han kall som ett järn". Gunnil uppgav dock att hon hade avslutat sin förbindelse med Djävulen: efter att hon tagit sakramentet i Påsk, hade han sagt henne att han inte längre hade någon makt över henne.

EfterspelRedigera

Det är inte känt hur rättsprocessen mot Gunnil slutade. Däremot är det känt vad som hände hennes syster Anna. Anna lagfördes samtidigt som Gunnil, men hennes åtalspunkter nämns inte. Gunnil uppgav också i sin bekännelse, att Anna inte var inblandad, och att hon saknade magiska krafter. Anna angav ingen bekännelse. Hon bestraffades med nio piskslag, vilket var det normala straffet för trolldom i Sverige fram till den nya häxlagen 1608.

Abraham Angermannus inspektionsresa 1596-97 förorsakade en våg trolldomsmål i Sverige. Också i Stockholm ägde en stor häxprocess rum kring Geske vid samma tidpunkt. Häxprocesser hade fram till 1590-talet varit mycket ovanliga i Sverige. Enligt den medeltida lagen ansågs trolldom vara en harmlös vidskepelse, och bestraffades normalt enbart om den ansågs ha förorsakat någons död. De åtalade kunde också svära sig fria med karaktärsvittnen. Detta avspeglades i Angermannus häxprocesser. Under inspektionsresan åtalades många kvinnor som uppgav att de kunde bota sjukdomar genom trollramsor de hade fått lära sig av före detta munkar. Bland dem Elin i Järsnäs, som sade sig ha lärt sig trolldom av sin farfar, som varit "munkepräst". En kvinna i Linköping som ryktades kunna trolla pengar ur jorden piskades 15 gånger och östes med tre ämbar vatten, och hotades med att om hon trollade fram mer pengar "skulle en sten bindas om halsen och hon sänkas i sjön". Henning Klockare i Nykil, "En förfärlig och förskräckelig besvärjare och trollkarl, som många ogudaktiga böner, konster, figurer, bokstäver och eljest mycken trolldom och vidskepelse drivit och utövat haver, det många hans skrivna böcker utvisar", som mot betalning botade sjukdom och drev ut spöken, pryglades med 39 piskslag och vattenöstes 9 gånger och släpptes fri med varningen att straffas "med elden" om han fortsatte. Från 1590-talet och framåt började dock trolldom även i Sverige att associeras med satanspakt, vilket gjorde att det principiellt alltid var straffbart med döden: denna attitydförändring genomfördes med den nya häxlagen 1608.

Se ävenRedigera

KällorRedigera

  • Åberg, Alf, Häxorna: de stora trolldomsprocesserna i Sverige 1668-1676, Esselte studium/Akademiförl., Göteborg, 1989
  • Larsson, Lars-Olof, Gustav Vasa - landsfader eller tyrann?, Prisma, Stockholm, 2002
  • Sofia Holmlund & Annika Sandén: Usla, elända och arma: Samhällets utsatta under 700 år