Guldgrouper[3] (Epinephelus fasciatus) är en art i familjen havsabborrfiskar som finns i Stilla havet och Indiska oceanen.

Guldgrouper
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
ÖverklassBenfiskar
Osteichthyes
KlassStrålfeniga fiskar
Actinopterygii
OrdningAbborrartade fiskar
Perciformes
FamiljHavsabborrfiskar
Serranidae
SläkteEpinephelus
ArtGuldgrouper
E. fasciatus
Vetenskapligt namn
§ Epinephelus fasciatus
Auktor(Forsskål, 1775)[2]
Synonymer

Cerna alexandrina (Valenciennes, 1828)
Cerna chrysotaenia (non Doderlein, 1882)
Epinephalus alexandrinus (Valenciennes, 1828)
Epinephalus fasciatus (Forsskål, 1775)
Epinephelus alexandrinus (Valenciennes, 1828)
Epinephelus emoryi Schultz, 1953
Epinephelus goreensis (non Valenciennes, 1830)
Epinephelus spiramen (non Whitley, 1945)
Epinephelus tsirimenara (Temminck & Schlegeli, 1842)
Epinephelus variolosus (Valenciennes, 1828)
Epinephelus zapyrus Seale, 1906
Epinephelus zaslavskii (non Poll, 1949)
Holocentrus erythraceus Bloch & Schneider, 1901
Holocentrus forskael Lacepede, 1802
Holocentrus marinatus Lacepede, 1802
Holocentrus oceanicus Lacepede, 1802
Holocentrus rosmarus Lacepede, 1802
Perca fasciata Forsskål, 1775
Perca maculata Forster, 1844
Plectropoma fasciata (Forsskål, 1775)
Serranus alexandrinus (Valenciennes, 1828)
Serranus cruentatus De Vis, 1884
Serranus fasciatus (Forsskål, 1775)
Serranus geometricus De Vis, 1844
Serranus marginalis (Bloch, 1793)
Serranus oceanicus (Lacepede, 1802)
Serranus subfasciatus De Vis, 1884
Serranus tsirimenara Temminck & Schlegeli, 1842

Serranus variolosus Valenciennes, 1828
Hitta fler artiklar om djur med

Utseende redigera

Arten är en kraftigt byggd fisk med stort huvud, konvex panna och förhållandevis långsträckt kropp. Ryggfenan har 9 taggstrålar och 15 till 17 mjukstrålar, analfenan har 3 taggstrålar och 8 mjukstrålar samt bröstfenorna har 18 till 20 mjukstrålar. Färgen varierar betydligt, från ljust gröngrå, över ljusorange till scharlakansfärgad, ofta med 5 till 6 svaga, mörka eller röda tvärränder som blir ljusa på undersidan[4], den sista på stjärtfensspolen. Dessutom har fjällen på kroppens rygg och sidor röd mitt och mörk, bakre kant, så kroppen får ett svagt nätmönstrat utseende. Huvudets översida och nacken ner till överkäken är mer eller mindre färgat eller spräckligt i mörkrött till rödbrunt, ofta med ett mörkt streck under ögat, som har en svart kant, ofta med en ljusblå kontur. Fenorna är rödorange, ljust gulgröna eller grönaktigt bruna. Stjärtfenan, analfenorna och den mjuka delen av ryggfenan har ofta ljusgula, ljusblå eller rent vita kanter, medan bröstfenorna kan ha gula ytterkanter. Individer från Indiska oceanen har ofta oregelbundna, ljusa till vita fläckar på kroppen och en svartbrun linje längs ryggfenans bas.[5] Arten kan som mest bli 40 cm lång och kan väga 2 kg, men blir vanligen inte mycket mer än 22 cm.[6] Huden som binder ihop spetsarna på ryggfenans taggstrålar är svart, därav artens engelska namn "Blacktip grouper/rockcod".[7]

Vanor redigera

Guldgroupern är mycket vanlig vid korallrev och klippbottnar från 15 ner till 160 meters djup. Den påträffas även vid andra typer av rev, men inte lika rikligt. Födovalet förändras i viss mån med livsmiljön: Kring Madagaskar lever den på krabbor, fisk och räkor, vid Kenya tar den krabbor, mantisräkor, fisk, ormstjärnor och åttaarmade bläckfiskar, medan Röda havspopulationen främst förtär fisk och kräftdjur (i synnerhet krabbor). Som mest kan arten bli 19 år gammal.[1]

Fortplantning redigera

Arten är könsmogen åtminstone vid en kroppslängd av 16 cm; vissa forskare har dock funnit sexuellt aktiva individer som inte varit längre än 12 cm.[1] Till skillnad från många andra medlemmar av släktet förefaller guldgroupern inte vara hermafrodit, utan arten har skilda kön. Åtminstone honorna samlas i grupper under leken.[4]

Betydelse för människan redigera

Arten är föremål för ett regionalt men oreglerat fiske; sportfiske förekommer också[6]. Arten är allmän, och IUCN har därför klassificerat den som livskraftig ("LC"). Många populationer är dock hotade på grund av överfiske eller habitatförlust som korallblekning, nätfiske över känsliga rev samt fiske med sprängämnen och gift, och generellt minskar arten.[1]

Utbredning redigera

Guldgroupern finns i Stilla havet och Indiska oceanen från Röda havet till Sydafrika (Port Alfred), österut till Pitcairnöarna, norrut till Japan och Korea, och söderut till södra Queensland och Lord Howe Island i Australien.[1]

Referenser redigera

  1. ^ [a b c d e] Fennessy, S., Kulbicki, M., Cabanban, A.S., Myers, R. & Choat, J.H. 2008 Epinephelus fasciatus (på engelska). Från: IUCN 2011. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2011.2. Läst 26 februari 2012.
  2. ^ Epinephelus fasciatus (Forsskål, 1775)” (på engelska). ITIS. http://www.itis.gov/servlet/SingleRpt/SingleRpt?search_topic=TSN&search_value=167709. Läst 26 februari 2012. 
  3. ^ Sven O Kullander (13 september 2008). ”Naturhistoriska riksmuseets databas över fisknamn”. Naturhistoriska riksmuseet. Arkiverad från originalet den 14 december 2013. https://web.archive.org/web/20131214095552/http://artedi.nrm.se/fishnames/namefind.php?FormData=Perciformes&Verbosity=Listing&Submit=Skicka&MaxRecs=1000&Category=cOrder&Precision=%3D&Ordering=default. Läst 5 januari 2012. 
  4. ^ [a b] ”Blacktip grouper (Epinephelus fasciatus)”. ARKive - Images of Life on Earth. Arkiverad från originalet den 31 december 2017. https://web.archive.org/web/20171231214317/http://www.arkive.org/blacktip-grouper/epinephelus-fasciatus/#text=All#text=All. Läst 26 februari 2012. 
  5. ^ Phillip C. Heemstra, John E. Randall (1993). ”FAO Species Catalogue – Vol 16. Groupers of the World” (på engelska) (FTP, 857 kB). FAO. sid. 2-4. http://www.fao.org/tempref/docrep/fao/009/t0540e/T0540E23.pdf. Läst 31 december 2017. 
  6. ^ [a b] Binohlan, Crispina B.; Kesner-Reyes, Kathleen (15 november 2011). Epinephelus fasciatus (Forsskål, 1775) Blacktip grouper” (på engelska). Fishbase. http://www.fishbase.us/summary/Epinephelus-fasciatus.html. Läst 26 februari 2012. 
  7. ^ Mark McGrouther (8 september 2010). ”Blacktip Rockcod, Epinephelus fasciatus (Forsskål, 1775)”. Australian Museum. http://australianmuseum.net.au/Blacktip-Rockcod-Epinephelus-fasciatus-Forsskal-1775. Läst 26 februari 2012.