Grund (sjöfart)

hinder för sjöfart
Beteckning i sjökort för bränning, ett grund nära vattenytan, vid medelvattenstånd
Beteckning i sjökort för undervattenssten, ett grund med minsta djup på mindre än två meter vid medelvattenstånd, som sticker upp markant ovanför omgivande botten.

Grund inom sjöfart är naturliga hinder för fartyg i eller under vattenytan. I Sverige mäts farvattnens djup av Sjöfartsverket. Kända grund utmärks med hjälp av sjömärken, bojar, fyrar eller liknande.

I sjökorten anges på olika sätt mera utsträckta grund, mera lokaliserade grund (undervattensstenar) och grund nära ytan (bränningar). Med en undervattenssten avses ett naturligt hinder som sticker upp avsevärt ovanför den omgivande bottnen (i svenska sjökort grundare än 2 meter). Med bränning avses ett grund nära vattenytan (0,5 meter under till 0,5 meter över medelvattenståndet). Sjökortsbeteckningarna finns samlade i "Kort A", Beteckningar i svenska sjökort [1].

Om det går lite vågor så bryts dessa gärna på bränningar vilket gör det lättare att lokalisera dem. Om det blåser kraftigt, så att vågorna bryts av vinden, så kan det dock bli svårare att se bränningen bland brottsjöarna.

Hur väl man kan se en bränning eller en undervattenssten beror bland annat av siktdjupet. I hamnar, innerskärgårdar etc där siktdjupet kan vara kraftigt begränsat kan vara svårt att se även en bränning strax under vattenytan medan de i klart vatten och med bra belysning kan vara betydligt lättare att se.

Att "läsa vattnet" rätt är något som sjöfarare kan lära sig genom lång erfarenhet. Grund eller andra hinder visar sig på olika sätt beroende på väder, vindriktning, vindstyrka, solhöjden, solljusets vinkel i förhållande till vågornas utbredningsriktning och bottenförhållanden. Ett grund som ena dagen är väl synligt kan beroende på ändrade väderleksförhållanden nästa dag vara helt osynligt även på nära håll.

I Sverige finns ett antal områden som är kända för att vara svårnavigerade beroende på att de har en flacka öar och många grund. Bland dessa områden finns S:t Annas (Östergötland) och Stora Nassas (Uppland) skärgårdar

Det finns åtskilliga dialektala och vardagliga benämningar på olika grund. På väst- och sydkusten lever också det språkliga arvet från norskan och danskan delvis kvar och benämningar som bôen eller böen är vanlig även om det ofta försvenskats till bådan eller båden, vilka används i hela landet. Namn på grund kan också vara deskriptiva, grund nära vattenytan som det ofta "plaskar" på kan till exempel innehålla skavan eller brottet. På delar av ostkusten används dialektalt benämningen grynna för bränning.

Förutom naturliga hinder för sjöfarten finns det även artificiella. Dessa kallas dock inte grund utan vrak och sjöfartshinder.

Referenser och fotnoterRedigera

Se ävenRedigera