Den här artikeln handlar om Sjöfartsverket i Sverige. För Sjöfartsverket i Finland, se Sjöfartsverket (Finland).

Sjöfartsverket är en svensk myndighet med uppgift att verka för goda förutsättningar för sjöfarten i Sverige. I detta ligger bland annat ansvar för farledshållning, lotsning, isbrytning, sjömätning, produktion av sjökort, sjötrafikinformation samt sjö- och flygräddning.[1] Verksamheten finansieras av avgifter på handelssjöfarten, varför verket benämns affärsverk.[2]

Sjöfartsverket
Sjöfartsverket, Södra Djurgården, flagga.jpg
Sjöfartsverkets flagga på Södra Djurgården
Departement Näringsdepartementet
Ansvarigt statsråd Anna Johansson (s)
Organisationstyp Statlig förvaltningsmyndighet
Ledning Styrelsemyndighet
Kommun Norrköpings kommun
Län Östergötlands län
Organisationsnr 202100-0654
Föregångare Kungliga Sjöfartsstyrelsen 1956-1969
Inrättad 1 juli 1969
Generaldirektör Ann-Catrine Zetterdahl
Antal anställda ca 1 200
Webbplats Sjofartsverket.se
Sjömätningsfartyget Anders Bure under sjömätning i Mälaren

Innehåll

HistorikRedigera

 
Sjöfartsverkets anläggning i området AlbergetSödra Djurgården ritades 1921 av arkitekt Sigge Cronstedt.

År 1950 tillsatte Sveriges regering en utredning med uppgift att undersöka hur statens resurser inom sjötransportväsendets område kunde utnyttjas på bästa sätt.[3] Dessa var vid detta tillfället utspridda över flera olika verk. Utredningens arbete ledde till att en ny sjöfartsadministration med namnet Kungliga Sjöfartsstyrelsen bildades den första januari 1956.[3] De verk som sammanfördes och utgjorde verket var bland andra Kungliga Lotsverketoch Kungliga Sjökarteverket. Vidare överfördes delar från Kungliga Väg- och Vattenbyggnadsverket samt statens isbrytarverksamhet, sjöåklagaren, sjötekniske konsulten och fartygsinspektionen till det nya verket.[3]

Från början var Kungliga Sjöfartsstyrelsen indelad i olika byråer enligt följande:[3]

  • Nautiska byrån, med sektionerna Nautiska, Redaktionen för Ufs (Underrättelser för sjöfarten), Jordmagnetiska samt Statens isbrytardirektör.
  • Fartygsbyrån, som var ansvarig för statens fartyg och båtar och för sjösäkerheten ombord på svenska fartyg. Den hade tre sektioner: skeppsmätnings-, fartygsinspektions-, och driftsektion.
  • Juridisk-sociala byrån, som behandlade bland annat ärenden om olyckor, utbildning och fartygsregistrering.
  • Sjökartebyrån, som i princip fortsatte arbeta på samma sätt som då det tidigare var Sjökarteverket.

Myndighetens lokaler blev Göta Livgardes gamla kaserner på Linnégatan 87 i Stockholm.[3] De räckte dock inte till för Sjökarteverket, varför de fick stanna i sina gamla lokaler på Skeppsholmen. Först 1965 flyttade hela myndigheten till en gemensam byggnad. Denna låg på Sehlstedtsgatan på Gärdet där verket låg till år 1975 då man flyttade till Norrköping.

År 1969 omorganiserades verket. Flera byråer slogs ihop till en driftavdelning och Sjöfartsinspektionen bildades.[3] Vidare fördes vissa verksamheter till andra myndigheter och verket bytte namn till Sjöfartsverket.[3] År 1987 skedde nästa omorganisering då verket blev ett affärsverk och fick nya indelningar. I början av 2000-talet lades myndigheten Handelsflottans Kultur- och Fritidsråd (HKF) ned och verksamheten övertogs av Sjöfartsverket. Detta innefattar bland annat Svenska sjömansbiblioteket.[4] Den första januari 2009 överfördes Sjöfartsinspektionen från Sjöfartsverket till den nya myndigheten Transportstyrelsen.[5]

Under hösten 2011 etablerade Sjöfartsverket och Luftfartsverket en gemensam organisation för gemensamma servicefunktioner ex lön, redovisning och inköp.[6]

GeneraldirektörerRedigera

UppdragRedigera

Enligt regeringens instruktioner ska Sjöfartsverkets verksamhet bedrivas med huvudsaklig inriktning på handelssjöfarten, med hänsyn även till fritidsbåtstrafikens, fiskets och Försvarsmaktens intressen.[8] I detta ligget bland annat att man skall främja en säker, miljöanpassad och effektiv sjöfart, ansvara för sjöräddningen, bevaka den svenska sjöfartsnäringens konkurrenskraft samt att tillhandahålla nödvändig service till sjöfarten.[1]

OrganisationRedigera

Sjöfartsverket leds av en styrelse på tolv ledamöter, inklusive tre personalrepresentanter. Sjöfartsverket har sitt säte i Norrköping. Den regionala organisationen är finns utmed den svenska kusten och vid de stora insjöarna. Affärsverksamheten är indelad i sex olika affärsområden. Längs med kusten finns nio lotsområden: Luleå, Gävle, Stockholm, Södertälje, Kalmar, Malmö, Göteborg, Marstrand och Vänern/kanalen. I Göteborg finns Sjö- och flygräddningscentralen (JRCC) och huvudkontoret för Sjöfartsverkets helikopterverksamhet.

Sjöfartsverket leds av generaldirektör Ann-Catrine Zetterdahl. I ledningsgruppen för Sjöfartsverket ingår avdelningscheferna för ekonomi, affärer, marknad, samhälle, kommunikation, ledningsstöd, rederi, juridik och personal. [9]

VerksamhetRedigera

 
Arbetsfartyget M/S Fyrbyggaren vid Sjöfartsverkets anläggning vid Alberget. I bakgrunden hjälpisbrytaren M/S Baltica.
 
Oden är den största av Sjöfartsverkets isbrytare.
 
Räddningshelikopter av typ AgustaWestland AW139, som sedan april 2016 flygs av Sjöfartsverkets helikopterverksamhet.
 
Räddningshelikopter av typ Sikorsky S-76, som tidigare flögs av Sjöfartsverkets helikopterverksamhet.

FarlederRedigera

Farledsarbetet innebär underhåll, utmärkning samt planering av farlederna på svenskt vatten. Detta innefattar bland annat sjömätning, muddring av farleder, drift och underhåll av bojar, prickar och 1000 fyrar med mera. Arbetet med att underhålla dessa utförs av Sjöfartsverkets personal från helikopter, arbetsfartyg och lotsbåtar. Ett av arbetsfartygen är M/S Baltica som levererades i februari 1982 till Sjöfartsverket.

För sjömätning använder man sig av två större fartyg och två mindre enheter. De mindre enheterna används vid mindre sjömätningsuppdrag samt vid kontroll av inrapporterade fel i sjökort.[10] För vissa sjömätningsuppdrag använder man sig även av externa leverantörer.[11]

IsbrytningRedigera

Huvudartikel: Isbrytning i Sverige

Sjöfartsverket ansvarar för isbrytningen runt Sveriges kuster. Verksamheten leds från isbrytarledningen i Norrköping, som fördelar isbrytare till arbetsområden, utfärdar restriktioner, följer upp det operativa läget och informerar sjöfartsintressenter om is- och trafikläge.[12] Sjöfartsverket äger fem isbrytare och har möjlighet att kalla in ytterligare tre.[13] Isbrytarnas besättningar är anställda av privata bemanningsföretag.

Sjögeografisk informationRedigera

Den sjögeografiska informationen innefattar produktion och publicering av sjökort för svenska vatten.[14]

Underrättelser för sjöfarande, UfsRedigera

Ufs[15], innehåller bland annat rättelser av sjökort, öppningstider, broar & kanaler, sjöfynd och andra uppgifter om förändringar och förhållanden till sjöss. Ufs finns som en elektronisk publikation på Sjöfartsverkets webbplats och publiceras en gång i veckan.

LotsningRedigera

Sjöfartsverket tillhandahåller lotsning för sjöfarten, så att fartyg kan ta sig till/från hamnar samt genom svåra, farliga eller okända farvatten. Lotsbåtarna ägs av Sjöfartsverket och lotsarna är anställda av Sjöfartsverket.

Sjö- och flygräddningRedigera

Huvudartiklar: Sjöfartsverkets helikopterverksamhet och Sjö- och flygräddningscentralen (JRCC)

Sjöfartsverket har ansvaret för att planera, leda och organisera den svenska sjö- och flygräddningstjänsten i svenskt territorialvatten, visst internationellt vatten och de tre största svenska insjöarna (Vänern, Vättern och Mälaren). Den operativa ledningen av både sjö- och flygräddningsinsatser sker från 2010 från den integrerade Sjö- och flygräddningscentralen (JRCC), som ligger i Göteborg.

Överföring av funktioner till TrafikverketRedigera

Den 3 september 2009 fattade regeringen beslut om att den del av Sjöfartsverket som omfattade verksamheter rörande långsiktig infrastrukturplanering och riksintressen den första april 2010 skulle slås ihop med dåvarande Banverket och Vägverket. Den nya myndigheten fick namnet Trafikverket.[16]

Se ävenRedigera

KällorRedigera

  1. ^ [a b] ”Verksamhet”. sjofartsverket.se. Sjöfartsverket. 2 januari 2011. http://www.sjofartsverket.se/sv/Om-oss/Verksamhet/. Läst 24 november 2011. 
  2. ^ ”Uppdrag och mål”. sjofartsverket.se. Sjöfartsverket. 30 juni 2011. http://www.sjofartsverket.se/sv/Om-oss/Uppdrag--mal/. Läst 24 november 2011. 
  3. ^ [a b c d e f g] ”Vill du veta mer...”. sjofartsverket.se. Sjöfartsverket. 10 juni 2011. http://www.sjofartsverket.se/sv/e-bibliotek/Historia/Vill-du-veta-mer/. Läst 24 november 2011. 
  4. ^ ”Sjömansservice”. sjofartsverket.se. Sjöfartsverket. 3 mars 2011. http://www.sjofartsverket.se/sv/Om-oss/Verksamhet/Sjomansservice/. Läst 24 november 2011. 
  5. ^ Sjöfartsverkets årsredovisning 2008, sid 28.
  6. ^ ”Sjöfartsverket och LFV etablerar gemensam organisation”. Sjöfartsverket. http://www.sjofartsverket.se/sv/Sok-i-nyhetsarkiv/2011/Sjofartsverket-och-LFV-etablerar-gemensam-organisation/. Läst 20 maj 2016. 
  7. ^ Regeringen.se 12 juni 2017: Ny generaldirektör till Sjöfartsverket, läst 12 juni 2017
  8. ^ ”Förordning (2007:1161) med instruktion för Sjöfartsverket”. Svensk författningssamling. Sveriges Riksdag. 22 november 2007. http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=3911&bet=2007:1161. Läst 4 juli 2009. 
  9. ^ ”Farleder”. Sjöfartsverket. 22 november 2011. http://www.sjofartsverket.se/sv/Infrastruktur-amp-Sjotrafik/Farleder/. Läst 4 juli 2011. 
  10. ^ ”Sjömätning”. sjofartsverket.se. Sjöfartsverket. 3 april 2011. http://www.sjofartsverket.se/sv/Om-oss/Verksamhet/Farleder/Sjomatning/. Läst 24 november 2011. 
  11. ^ Sjöfartsverkets årsredovisning 2008, sid 17.
  12. ^ ”Isbrytning”. sjofartsverket.se. Sjöfartsverket. 25 februari 2011. http://www.sjofartsverket.se/sv/Om-oss/Verksamhet/Isbrytning/. Läst 24 november 2011. 
  13. ^ Sjöfartsverkets årsredovisning 2008, sid 19.
  14. ^ ”Sjögeografisk information”. sjofartsverket.se. Sjöfartsverket. 27 maj 2011. http://www.sjofartsverket.se/sv/Om-oss/Verksamhet/Sjogeografisk-information/. Läst 24 november 2011. 
  15. ^ Sjöfartsverket - Ufs
  16. ^ Ragnvald Paulsson (3 augusti 2009). ”Regeringsbeslut om ett nytt trafikverk”. sweden.gov.se. Regeringen. http://www.sweden.gov.se/sb/d/12137/a/130943. Läst 3 september 2009. 

Externa länkarRedigera