Grison eller stor grison[2] (Galictis vittata) är ett rovdjur i familjen mårddjur som förekommer i stora delar av Central- och Sydamerika.

Grison
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Grison (Galictis vittata)
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
OrdningRovdjur
Carnivora
FamiljMårddjur
Mustelidae
UnderfamiljMustelinae
SläkteGrisoner
Galictis
ArtGrison
G. vittata
Vetenskapligt namn
§ Galictis vittata
AuktorSchreber, 1776
Utbredning
Utbredningsområde (se även texten)
Hitta fler artiklar om djur med

Utseende och anatomi redigera

Med en absolut kroppslängd mellan 60 och 76 cm är djuret något större än den andra arten i samma släkte, liten grison. I kroppslängden ingår en 13,5 till 19,5 cm lång svans. Vikten varierar mellan 1,5 och 3,8 kg.[3]

Grisonen har en smal kropp med korta extremiteter. Varje fot har fem tår som är utrustade med korta, böjda, kraftiga klor. I fotspåret syns sällan tummens avtryck då fingret är litet. Ryggen, kroppens sidor och huvudets övre del är täckta av grå päls. Buken, främre halsen och ansiktets nedre del är svarta. Ofta skiljs dessa två färgområden vid huvudet, halsen och skuldran genom en smal vit strimma.[3]

Liksom andra mårddjur producerar grisonen doftämnen i sina analkörtlar. Lukten beskrevs inte lika otrevlig som för andra mårddjur. Ämnet avsöndras bara när individen är mycket upprörd. Om grisonen känner sig hotad hoppar den bakåt, lyfter svansens hår och sprutar körtelvätskan.[3]

Utbredning och habitat redigera

Arten förekommer från låglandet i östra Mexiko över stora delar av Centralamerika till mellersta Sydamerika. Enligt IUCN lever den även i norra Argentina och den brasilianska provinsen Santa Catarina men i samma verk medföljer en karta där utbredningsområdet slutar längre norrut. Grisonen hittas i olika habitat som tropiska regnskogar, gräsmarker och jordbruksmarker.[1]

Ekologi redigera

Grisonen är över hela utbredningsområdet sällsynt med uppskattningsvis 1 till 2,4 individer per kvadratkilometer. Den är främst dagaktiv men i vissa regioner kan den även vara aktiv på natten. Under dagens hetaste timmar tar den vanligen en paus. Arten vilar i underjordisk eller andra bon som ligger i bergssprickor, trädens håligheter eller bland trädens rötter. Grisonen övertar dessutom bon som lämnats av bältdjur.[3]

Djuret vistas främst på marken och observerades bara i enstaka fall på träd. Grisonen har bra simförmåga och stannar ibland något längre än en halv minut under vattenytan.[3]

Grisonen livnär sig bland annat av små däggdjur, fåglar och deras ägg, ödlor, groddjur och frukter.[1] Jakten utförs ensam, i par eller i mindre grupper. Bytet flyttas vanligen till en särskild matplats.[3]

Efter dräktigheten som varar ungefär 40 dagar föder honan en till fyra ungar. Födslar registrerades under olika årstider förutom vintern. Nyfödda ungar är blinda och de korta håren har redan den för vuxna djur typiska färgsättningen. Ungarna öppnar ögonen efter två veckor och börjar efter 3 veckor med fast föda. Efter fyra månader är de lika stora som vuxna djur.[3]

Grisonen och människor redigera

Arten hölls i sitt utbredningsområde ofta som husdjur mot gnagare och andra skadedjur.[3]

IUCN ser inga större hot för arten trots att måttlig jakt förekommer och listar grisonen därför som livskraftig (LC).[1]

Referenser redigera

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 30 december 2011.

Noter redigera

  1. ^ [a b c d] Cuarón, A.D., Reid, F. & Helgen, K. 2008 Galictis vittata Från: IUCN 2011. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2011.1 <www.iucnredlist.org>. Läst 2 januari 2012.
  2. ^ Kommissionens förordning (EU) 2017/160 om skyddet av vilda djur (PDF), Europeiska unionen, sid.17, läst 2018-09-01.
  3. ^ [a b c d e f g h] Yensen, Eric; Teresa, Tarifa (30 juli 2003). Galictis vittata (på engelska). Mammalian Species. American Society of Mammalogists. http://www.science.smith.edu/departments/Biology/VHAYSSEN/msi/pdf/727_Galictis_vittata.pdf. Läst 2 januari 2012. 

Externa länkar redigera