Graham Bell-ön (ryska: Остров Греэм-Белл, tr. Ostrov Greem Bell) är en ö i Norra ishavet tillhörande Archangelsk oblast i Ryssland. Den är den östligaste av öarna i Frans Josefs land och med en yta på 1 708 km² den tredje största efter Prins Georgs land och Wilczeks land.[1] Ön är döpt efter den brittiska uppfinnaren Alexander Graham Bell, som då var president för National Geographic Society.[2]

Satellitbild över Graham Bell-ön från 2021.

Historia

redigera

Graham Bell-ön var den sista större ön i Frans Josefs land att utforskas; den påträffades först av Evelyn Baldwin under en slädtur 1899. På tidiga kartor var öns utformning felaktigt återgiven, men mer noggrann kartläggning skulle äga rum under Sovjettiden. På 1950-talet nyttjades öns norra, låglänta del för att upprätta en militärbas och ett två kilometer långt flygfält som gick under namnet Severnaja.[3] Den togs ur bruk 1994,[4] men återinvigdes 2012 på order av Rysslands flygvapen.[5]

 
Läge i förhållande till Wilczeks land.

1997 utfärdade Rysslands Vetenskapsakademi och Ohio State University ett borrprojekt på Graham Bell-öns istäcke.[3] Forskarna borrade till ett djup på 315 meter. Projektets syfte var att hitta lager med en ålder på 8 000 till 10 000 år och därmed öka kunskapen om klimatets utveckling efter senaste istiden.[4]

Geografi

redigera

Kap Olney på Graham Bell-ön är den östligaste landplatsen i Frans Josefs land.[1] Ön skiljs från Wilczeks land i väster av Morgansundet. 71% av ö täcks av glaciärer,[6] som når en höjd på 530 meter över havet.[3] Det enda större isfria området utgörs av ett flackt och delvis kuperat tundraområde i norr.[6] Till skillnad från andra glaciärer i Frans Josefs land har istäcket på Graham Bell-ön på senare år ökat avsevärt i storlek;[3] den har en uppskattad tjocklek på 500 till 550 meter.[4]

Referenser

redigera
  1. ^ [a b] Barr 1995, sid. 8.
  2. ^ Barr 1995, sid. 89.
  3. ^ [a b c d] ”Graham Bell Insel” (på tyska). franz-joseph-land.info. Arkiverad från originalet den 3 december 2013. https://web.archive.org/web/20131203054140/http://www.franz-josef-land.info/index.php?id=654. Läst 3 juli 2024. 
  4. ^ [a b c] Umbreit 2013, sid. 209.
  5. ^ Pettersen, Trude (31 maj 2012). ”Russia reopens Arctic airbases” (på engelska). The Barents Observer. https://barentsobserver.com/en/security/russia-reopens-arctic-airbases. Läst 26 juni 2024. 
  6. ^ [a b] Barr 1995, sid. 15.

Tryckta källor

redigera