Frans Josefs land

rysk ögrupp i Norra ishavet

Den här artikeln handlar om ögruppen i norra Ryssland. För ön i Albanien, se Ishulli i Franc Jozefit.

Frans Josefs land (ryska: Земля Франца-Иосифа, Zemlja Frantsa-Iosifa) är en rysk ögrupp i Norra ishavet.[1] Den utgör de nordligaste delarna av Archangelsk oblast[2] och består av 191 öar som tillsammans täcker en yta på 16 134 km².[2] Frans Josefs land sträcker sig 375 km från öst till väst och 234 km från norr till söder.[3] Den största ön är Prins Georgs land på 2 741 km²,[4] följt av Wilczeks land, Graham Bellön och Alexandras land.

Frans Josefs land
(Земля Франца-Иосифа)
Ögrupp
Valrossar på Heissön
Land Ryssland Ryssland
Oblast Archangelsk oblast Archangelsk oblast
Högsta punkt
 - läge Wilczeks land
 - höjdläge 670 m ö.h.
Area 16 134 km²
Folkmängd 0
Geonames 562426
Karta över Frans Josefs land
Karta över Frans Josefs land
Karta över Frans Josefs land
Frans Josefs lands läge i Norra ishavet
Frans Josefs lands läge i Norra ishavet
Frans Josefs lands läge i Norra ishavet

Ungefär 85 % av ögruppen är täckt av glaciärer.[2] Frans Josefs land befinner sig tekniskt sett i Europa och Kap FligelyRudolfön räknas vanligtvis som kontinentens nordligaste punkt. De högsta bergen befinner sig i den östra delen av ögruppen. Den högsta punkten ligger på Wilczeks land och uppnår 670 m ö.h.[5]

Frans Josefs land upptäcktes av den svensk-norska skepparen Nils Fredrik Rönnbäck år 1865,[6] men han rapporterade inte sitt fynd. Troligtvis för att behålla jaktmarkerna för sig själva. Äran för öarnas upptäckt tillföll istället den Österrikisk-ungerska polarexpeditionen 1873. Expeditionen leddes av Julius von Payer och Carl Weyprecht,[4] som döpte öarna efter kejsare Frans Josef I.[7]

År 1926 annekterade Sovjetunionen öarna,[4] som då kallades Fridtjof Nansens land. Norge erkände inte Rysslands anspråk och flera privata expeditioner skickades till öarna. Under kalla kriget förbjöds utlänningar att resa till öarna och två flygfält byggdes. Öarna har varit en naturreservat sedan 1994 och blev en del av den Ryska arktiska nationalparken år 2011.[8]

Historia

redigera

Upptäckt

redigera

Det är oklart vem som först upptäckte Frans Josefs land. Troligen var det den svensk-norska skepparen Nils Fredrik Rönnbäck som först påträffade ögruppen 1865,[6] men det är inte klart om Rönnbäck själv förstod att han hittat ett nytt område.[9] Rönnbäck ville inte heller avslöja var hans upptäckt var belägen, så uppgifterna klargjordes aldrig officiellt.[10] Ögruppen upptäcktes med säkerhet den 30 augusti 1873 av den andra Österrikisk-ungerska polarexpeditionen ledd av Julius von Payer och Carl Weyprecht.[4] Expeditionen påbörjades i juli 1872 när skonerten Tegethoff lämnade hamnen i Tromsö, med målet att hitta nordostpassagen.[11] Året därpå fann de en ny landmassa som de uppkallade efter kejsar Frans Josef I av Österrike-Ungern.[7] Under 1874 undersökte Payer ögruppens västliga delar närmare.

Polarexpeditioner

redigera
 
Mötet mellan Nansen och Jackson, 1896

År 1893 gjorde Fridtjof Nansen ett försök att nå den geografiska nordpolen genom att nyttja öst-västströmmen som finns i Norra ishavet. På skeppet Fram drev han från Nysibiriska öarna i tre år innan skeppet tagit sig till Svalbard, dock utan att ha kommit i närheten av nordpolen.[12] När det stod klart att Nansens ursprungliga plan inte skulle fungera bestämde han sig för att istället nå sitt mål med hundsläde tillsammans med kollegan Hjalmar Johansen.[12] Efter ett antal motgångar var de dock tvungna att ge upp med att hitta nordpolen och vände istället mot Frans Josefs land, den närmaste kända landmassan.[13] Nansen och Johansen genomströvade de nordöstra öarna och kunde därmed konstatera att inga av de beryktade landmassorna norr om ögruppen existerade. De byggde en koja av sten och täckte den med ett tak av valrosshud. Under vintern levde de främst på isbjörns- och valrosskött.[13]

Vid samma tid startade Jackson-Harmsworth-expeditionen, ledd av Frederick George Jackson och Alfred Harmsworth.[14] De satte upp en bas på Bellön[15] och övervintrade där. Följande säsong utforskade de ögruppen och stötte av ren slump på Fritjof Nansen,[16] som vid det här laget hade varit försvunnen i tre år och antogs vara död. Med Jacksons hjälp kunde Nansen och Johansen ta sig tillbaka till Norge.[13]

När ögruppens grundläggande geografi väl undersökts övergick Frans Josefs land till att främst användas som en stoppunkt på expeditioner till nordpolen. Den första sådana expeditionen genomfördes av den amerikanske journalisten Walter Wellman år 1898.[17] Resan gick misslyckades när de förlorade det mesta av sin utrustning,[18] men Wellman själv återvände följande år.

Den första betydelsefulla ryska expeditionen skedde år 1912 och leddes av hydrologen Georgij Sedov. Detta var en expedition med vetenskapliga ändamål och de gjorde flera meteorologiska och astronomiska fasttaganden.[19] De genomförde också topografiska undersökningar av området. Sedov gjorde ett försök att nå nordpolen, men hans tillstånd försämrades och han avled.[20]

Annektering av Sovjetunionen

redigera
 
Fem besättningsmän på Bratvaag kliver i land på Viktorijaön.

Eftersom den andra österrikisk-ungerska polarexpeditionen inte var bekostad av offentliga medel utan helt privat finansierad tillföll inte Frans Josefs land Österrike-Ungern per automatik. Frans Josefs land var därför erkänt som terra nullius, ett område som inte tillhör någon stat.[21] Först 1926 hävdade något land definitivt territoriellt anspråk på ögruppen i och med att Sovjetunionen annekterade och införlivade den i Ryska SFSR.[4] Norge protesterade, mest på grund av sina ekonomiska intressen kring Frans Josefs land.[22] Den sovjetiska regeringen förblev någorlunda passiv och tvingade till en början inte bort norska fiskebåtar från sitt territorialvatten.[23] År 1930 gjorde den norska Bratvaag-expeditionen ett kort besök på Viktorijaön i Frans Josefs land, men ombads att lämna området och respektera sovjetiskt territorium i framtiden. Förutom en tysk väderstation etablerad under andra världskriget förblev detta den sista västerländska expeditionen till Frans Josefs land fram till år 1990.

Det kalla kriget bidrog till ett ökat sovjetiskt intresse kring öarna på grund av deras strategiska läge i Norra ishavet. Platsen för den tidigare tyska väderstationen valdes för att bygga den sovjetiska militärbasen Nagurskaja på 1950-talet.[24]

På grund av Frans Josefs lands militära betydelse förbjöds utländska vetenskapsmän att besöka öarna, men sovjetiska forskare fortsatte genomföra expeditioner. Bland annat utfördes undersökningar av jonosfären samt studier inom geofysik, marinbiologi, ornitologi och glaciologi. Sovjetunionen började öppna upp öarna för internationella aktiviteter vid kalla krigets slut 1990.[25]

 
Militärbasen Nagurskaja.

Nutidshistoria

redigera

Efter öppnandet av Frans Josefs land genomförde geografiska institutet i Moskva, Stockholms universitet och Umeå universitet expeditioner 1990 och 1991, där man studerade öarnas klimat- och glacialhistoria.[26][27] Den militära närvaron vid Nagurskaja reducerades till en gränspost.

Frans Josefs land och dess omgivande vattnen förklarades som naturreservat i april 1994.[3] Öppnandet av öarna bidrog också till införandet av turism. I ett drag för att tillgodose detta utökades den Ryska arktiska nationalparken 2011 till att även omfatta Frans Josefs land.[8]

Geografi

redigera
 
Landskap på Northbrookön

Frans Josefs land utgör den nordligaste delen av Archangelsk oblast i Ryssland[2]. Öarna är belägna 360 kilometer norr om Novaja Zemlja och 260 km öster om norska Svalbard. Ögruppen ligger i Norra ishavet och utgör den nordöstra gränsen till Barents hav och den nordvästra gränsen till Karahavet. Frans Josefs land ligger tekniskt sett i Europa och Kap Fligely räknas vanligtvis som kontinentens nordligaste punkt. ögruppen befinner sig 900 km från nordpolen.[28]

Frans Josefs land består av 191 obebodda öar[2] med en sammanlagd yta på 16 134 km².[2] Dessa sträcker sig 375 kilometer från öst till väst[3] och 234 kilometer från norr till söder. Man kan generellt dela in öarna i tre grupper: en västlig, en central och en östlig. Dessa åtskiljs av Brittiska kanalen och Österrikiska sundet, som är mellan flera hundra meter till tre kilometer breda och når djup på 500 till 600 meter.

Den största ön i Frans Josefs land är Prins Georgs land på 2 741 km².[4] Ytterligare tre öar överstiger 1 000 km² i storlek: Wilczeks land, Graham Bellön och Alexandras land. Ytterligare fem öar överstiger 500 km²: Halls ö, Salisburyön, McClintockön, Jacksonön och Hookers ö. De minsta 135 öarna utgör endast 0,4 procent av ögruppens yta.[28] Den högsta höjden är en topp på Wilczeks land som reser sig 670 m ö.h.[5] Viktorijaön är administrativt en del av Frans Josefs land även om den geografiskt sett ligger närmare Vitön i Svalbard.

Hydrologi

redigera
 
IsbergHeissön, 2007

Frans Josefs land domineras av glaciärer som täcker 85 % av dess yta.[2] Dessa glaciärer har en genomsnittlig tjocklek på 180 m och isfria områden hittas främst på de större öarna. De flesta små öar är helt fria från glaciärer.[28]

Bäckar bildas endast under avrinningen från maj till september. Permafrosten gör att detta mest sker på ytan och vattendragen bildas främst på de största öarna. Den längsta floden är 19 kilometer lång och bildas säsongsmässigt på Prins Georgs land. Det finns ungefär tusen sjöar i ögruppen, varav majoriteten ligger på Alexandras land och Prins Georgs land.

Havsströmmarna som omger Frans Josefs land berör också östra Svalbard och norra Novaja Zemlja. De södra kustområdena i ögruppen upplever strömmar från öst till väst. Tidvattnet i kustområdena är 15 cm per sekund. Packis förekommer under hela året runt hela ögruppen, med de lägsta nivåerna under augusti och september. Ettårig vinteris bildas i oktober och når en tjocklek på 1,5 meter. Isberg är vanliga året runt.

Frans Josefs land befinner sig i en övergångszon mellan glacialklimat (EF) och tundraklimat (ET).

Årsmedeltemperaturen är -18 °C. Den lägsta iakttagna temperaturen är -48,9 °C och den högsta +10 °C. Kuststationer upplever genomsnittliga temperaturer i januari på mellan -20 °C till 30 °C, som varierar kraftigt från år till år beroende på graden av cykler i vädermönster. Under sommaren är temperaturerna mycket jämnare och i genomsnitt mellan 0 °C och 3 °C på Heissön. Den genomsnittliga årliga nederbörden är mellan 100 mm och 150 mm, med de regnigaste månaderna från juli till september. Höga områden kan dock uppleva betydligt högre nederbörd.

Jan Feb Mar Apr Maj Jun Jul Aug Sep Okt Nov Dec
  Normaldygnets maximitemperaturs medelvärde −19,2 −19,5 −19,4 −15,6 −6,5 0,1 2,1 1,4 −1,2 −8,1 −13,9 −18,4
  Normaldygnets minimitemperaturs medelvärde −26,2 −26,5 −26,5 −21,6 −10,6 −2,8 0,3 1,0 −4,2 −12,9 −20,3 −25,1
 Nederbörd 32 31 20 15 13 10 18 22 26 21 24 27

Flora och fauna

redigera
 
FjällvallmoHeissön

Permafrosten begränsar jordbildningen i Frans Josefs land. Arktiska ökenjordar förekommer på den östra ögruppen, medan områdena nära glaciärernas utkanter istället har myrliknande arktisk jord. Floran varierar mellan öarna baserat på de naturliga förhållandena. På vissa öar är vegetationen begränsad till lavar som växer på stenar. Vegetationen täcker vanligtvis 5 till 10 % av markytan, med anmärkningsvärda undantag nära fågelkolonier där den kan nå 100 %. Trädvegetation saknas helt.

Cirka 150 arter av mossor dominerar grästorven, varav två tredjedelar är bladmossor och en tredjedel levermossor. Mer än 100 arter av lavar finns på öarna; de vanligaste är orangelavar, lecidea, ochrolechia och rinodina. Det finns 16 arter av gräs, cirka 100 arter av alger och 57 arter av kärlväxter. De vanligaste växterna i fuktiga områden är polarkavle och smörblomma.

Det finns 33 arter av fisk i vattnen kring Frans Josefs land; de vanligaste är polartorsk och liparidae. Öarna har inga endemiska arter. 41 fågelarter har dokumenterats; dessa domineras av sjöfåglar som fulmarus, sillgrissla och alkor.

Isbjörnarna i Frans Josefs land uppskattades vara 2 650 individer år 2004. Det finns också fjällrävar, som oftast har sina revir nära sjöfåglarnas livsmiljöer. Idag finns det inga renar i Frans Josefs land, men genom att använda kol-14-metoden på funna horn har man kunnat datera deras förekomst mellan 4 000 till 2 000 år sedan.[27] Troligen dog populationen ut när klimatet blev kallare.

Referenser

redigera
  1. ^ ”1187-1188 (Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel)”. runeberg.org. 21 juli 1908. https://runeberg.org/nfbh/0648.html. Läst 13 januari 2024. 
  2. ^ [a b c d e f g] ”Frans Josefs land - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/frans-josefs-land. Läst 12 januari 2024. 
  3. ^ [a b c] Lück, Michael (2008) (på engelska). The Encyclopedia of Tourism and Recreation in Marine Environments. CABI. ISBN 978-1-84593-350-0. https://books.google.se/books?id=Yuc2Aro6ukkC&pg=PA182&redir_esc=y#v=onepage&q&f=false. Läst 13 januari 2024 
  4. ^ [a b c d e f] ”Franz Josef Land | Arctic Archipelago, Russia | Britannica” (på engelska). www.britannica.com. https://www.britannica.com/place/Franz-Josef-Land. Läst 12 januari 2024. 
  5. ^ [a b] Barr, Susan (1995) (på engelska). Franz Josef Land. Norsk polarinstitutt. sid. 9. ISBN 978-82-7666-095-1. https://books.google.se/books/about/Franz_Josef_Land.html?id=tnWENQAACAAJ&redir_esc=y. Läst 13 januari 2024 
  6. ^ [a b] ”Nils Fredrik Rønnbeck -”. www.polarhistorie.no. https://www.polarhistorie.no/personer/Ronnbeck,%20Nils.html. Läst 12 januari 2024. 
  7. ^ [a b] Payer, Julius (1875). ”The Austro-Hungarian Polar Expedition of 1872-4”. The Journal of the Royal Geographical Society of London 45: sid. 12. doi:10.2307/1798702. ISSN 0266-6235. https://www.jstor.org/stable/1798702. Läst 12 januari 2024. 
  8. ^ [a b] ”Russia ready to boost Arctic tourism” (på engelska). Barentsobserver. https://barentsobserver.com/en/arctic/russia-ready-boost-arctic-tourism. Läst 13 januari 2024. 
  9. ^ ”Isens menn - under fremmed flagg” (på norska). ARK. https://www.ark.no/produkt/boker/dokumentar-og-faktaboker/isens-menn-9788282110280. Läst 12 januari 2024. 
  10. ^ ”Nils Fredrik Rönnbäck – VÄLKOMMEN TILL STORÖN”. http://ww1.storon.se/byns-historia/nils-fredrik-ronnback/. Läst 12 januari 2024. 
  11. ^ ”The Second a Austro-Hungarian Expedition to the North Pole, Under Weyprecht and Payer, 1872–74”. Nature 10 (261): sid. 1. 1874-10. doi:10.1038/010523a0. ISSN 0028-0836. http://dx.doi.org/10.1038/010523a0. Läst 12 januari 2024. 
  12. ^ [a b] ”Fridtjof Nansen - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/fridtjof-nansen. Läst 12 januari 2024. 
  13. ^ [a b c] ”Fridtjof Nansen | Biography, Accomplishments, & Facts | Britannica” (på engelska). www.britannica.com. https://www.britannica.com/biography/Fridtjof-Nansen. Läst 12 januari 2024. 
  14. ^ Jackson, F. G. (1894). ”The Jackson-Harmsworth Polar Expedition”. The Geographical Journal 4 (2): sid. 141–146. doi:10.2307/1773801. ISSN 0016-7398. https://www.jstor.org/stable/1773801. Läst 13 januari 2024. 
  15. ^ (på engelska) The Daily Star. The Daily Star. https://books.google.se/books?id=8JxUAAAAIBAJ&pg=PA1&dq=%22Franz+Josef+Land%22&article_id=2302,4341794&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwiqjeC3uNuDAxW8GBAIHUm4DtkQ6AF6BAgMEAI#v=onepage&q=%22Franz%20Josef%20Land%22&f=false. Läst 13 januari 2024 
  16. ^ Nansen, Fridtjof (1897) (på engelska). Preparations and equipment. Harper & Brothers. sid. 529-530. https://books.google.se/books?id=0EITAAAAYAAJ&printsec=frontcover&hl=sv#v=onepage&q&f=false. Läst 12 januari 2024 
  17. ^ Barr, Susan (1995) (på engelska). Franz Josef Land. Norsk polarinstitutt. sid. 76. ISBN 978-82-7666-095-1. https://books.google.se/books/about/Franz_Josef_Land.html?id=tnWENQAACAAJ&redir_esc=y. Läst 12 januari 2024 
  18. ^ Barr, Susan (1995) (på engelska). Franz Josef Land. Norsk polarinstitutt. sid. 79. ISBN 978-82-7666-095-1. https://books.google.se/books/about/Franz_Josef_Land.html?id=tnWENQAACAAJ&redir_esc=y. Läst 12 januari 2024 
  19. ^ ”Sedov, Georgy Yakovlevich | Encyclopedia.com”. www.encyclopedia.com. https://www.encyclopedia.com/science/dictionaries-thesauruses-pictures-and-press-releases/sedov-georgy-yakovlevich. Läst 12 januari 2024. 
  20. ^ ”Georgij Sedovs forsøk - Nyheter - Samfunn - Russlands stemme”. web.archive.org. 31 december 2013. Arkiverad från originalet den 31 december 2013. https://web.archive.org/web/20131231002015/http://norwegian.ruvr.ru/2012_08_27/86371281/. Läst 12 januari 2024. 
  21. ^ Mills, William James (2003-12-11) (på engelska). Exploring Polar Frontiers: A Historical Encyclopedia [2 Volumes]. Bloomsbury Academic. ISBN 978-1-57607-422-0. https://books.google.ht/books?id=PYdBH4dOOM4C. Läst 13 januari 2024 
  22. ^ Barr, Susan (1995) (på engelska). Franz Josef Land. Norsk polarinstitutt. sid. 134. ISBN 978-82-7666-095-1. https://books.google.se/books/about/Franz_Josef_Land.html?id=tnWENQAACAAJ&redir_esc=y. Läst 13 januari 2024 
  23. ^ Barr, Susan (1995) (på engelska). Franz Josef Land. Norsk polarinstitutt. sid. 95. ISBN 978-82-7666-095-1. https://books.google.se/books/about/Franz_Josef_Land.html?id=tnWENQAACAAJ&redir_esc=y. Läst 13 januari 2024 
  24. ^ ”Russia builds new airfield on Franz Josef Land” (på engelska). Barentsobserver. https://barentsobserver.com/en/security/2015/02/russia-builds-new-airfield-franz-josef-land-16-02. Läst 13 januari 2024. 
  25. ^ Barr, Susan (1995) (på engelska). Franz Josef Land. Norsk polarinstitutt. sid. 104. ISBN 978-82-7666-095-1. https://books.google.se/books/about/Franz_Josef_Land.html?id=tnWENQAACAAJ&redir_esc=y. Läst 13 januari 2024 
  26. ^ Glazovskiy, Andrey; Näslund, Jens-Ove; Zale, Rolf (1992-12). ”Deglaciation and Shoreline Displacement on Alexandra Land, Franz Josef Land”. Geografiska Annaler: Series A, Physical Geography 74 (4): sid. 283–293. doi:10.1080/04353676.1992.11880371. ISSN 0435-3676. http://dx.doi.org/10.1080/04353676.1992.11880371. Läst 13 januari 2024. 
  27. ^ [a b] Zale, Rolf; Glazovskiy, Andrey; Naslund, Jens‐Ove (1994-09). ”Radiocarbon dating the extinct caribou on Franz Josef Land” (på engelska). Boreas 23 (3): sid. 254–258. doi:10.1111/j.1502-3885.1994.tb00947.x. ISSN 0300-9483. https://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/j.1502-3885.1994.tb00947.x. Läst 13 januari 2024. 
  28. ^ [a b c] Barr, Susan (1995) (på engelska). Franz Josef Land. Norsk polarinstitutt. sid. 8. ISBN 978-82-7666-095-1. https://books.google.se/books/about/Franz_Josef_Land.html?id=tnWENQAACAAJ&redir_esc=y. Läst 13 januari 2024 
  29. ^ Погода и Климат. Retrieved 17 November 2012.

Externa länkar

redigera