Öppna huvudmenyn

Grönländska plattan

del av nordamerikanska kontinentalplattan
Jordens system av tektoniska plattor, här med Grönland (överst i mitten) markerad som del av den nordamerikanska kontinentalplattan.

Grönländska plattan är en förmodad tektonisk platta. Området har hittills räknats som del av den nordamerikanska kontinentalplattan. Sprickbildningar väster och sydväst om Grönland kan medföra att hela Grönland samt omgivande områden omdefinieras som del av en separat platta.

BeskrivningRedigera

Den grönländska plattan antas avgränsas i väster av Nares Sund, en förmodad sprickbildning, i sydväst av Ungavaförkastningen liggande under Davis sund, i sydöst av Mittatlantiska ryggen,[1][2] och i nordöst av Gakkelryggen, vars nordvästra gräns fortfarande undersöks (danska forskare hoppas att plattan ska sträcka sig längs Lomonosovryggen[3]). Den grönländska kratonen består av några av de äldsta bergarterna på jordens yta. Grönstensbältet vid Isua i sydvästra Grönland innehåller de äldsta bergen på jorden och dateras till 3,7–3,8 miljarder år gamla.[4]

Den prekambriska basen till Grönland bildade en del av den kanadensiska skölden som ligger i mitten av den nordamerikanska kontinentalplattan. Grönland skars av från Nordamerikas huvuddel genom två bildade gravsänkor. Den första, under kritaperioden bildade Baffinbukten. Baffinbukten är den nordvästra änden och slutet av ett gravsänkesystem i norra Atlanten och Labrador som började bildas för 140 miljoner år sedan under äldre krita.[5] Labradorhavet började öppnas för 69 miljoner år sedan[6] under tidsåldern maastricht men utvidgningen av havsbottenytan tycks ha upphört under oligocen för 30–35 miljoner år sedan.[7] Korrelationer har föreslagits mellan tektoniska delar i Kanada och Grönland,[8] men sambandet mellan Grönland och Kanada före kontinentaldriften är inte helt känt.[9]

Sedan sänkan vid norra Atlanten-Labrador stängdes har Grönland rört sig ungefär i samma takt som Nordamerika; frågan har därför uppstått huruvida Grönlandsplattan fortfarande ska betraktas som en separat platta över huvud taget.[10][11] Med detta sagt, så är området mellan Grönland och Baffinön extremt sesmiskt aktivt, och har varit epicentrum för många jordbävningar, inklusive 1933 års jordbävning i Baffin Bay med en magnitud på 7,3. Tills nu har ingen kunnat korrelera den seismiska aktiviteten med särskilda geologiska strukturer eller geofysiska anomalier. Det har föreslagits att den seismiska aktiviteten i området är relaterad till spänningar som kan härledas till den postglaciala landhöjningen.[12][13]

KällorRedigera

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Greenland Plate, 4 november 2013.

NoterRedigera

  1. ^ ”Baffin Bay and Baffin Land”. Encyclopedia Britannica. 1911. https://en.wikisource.org/wiki/1911_Encyclop%C3%A6dia_Britannica/Baffin_Bay_and_Baffin_Land. 
  2. ^ BAFFIN BAY. Indian and Northern Affairs Canada. http://www.ainc-inac.gc.ca/nth/og/pubs/prosp/c6_ba-eng.pdf.  Arkiverad 13 juni 2011 hämtat från the Wayback Machine.
  3. ^ ”Denmark hopes to claim North Pole”. BBC News. 5 oktober 2004. http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/3716178.stm. 
  4. ^ Appel, Peter W.U., Hugh R. Rollinson, and Jacques L.R. Touret. (2001) "Remnants of an Early Archaean (>3.75 Ga) sea-floor, hydrothermal system in the Isua Greenstone Belt." Precambrian Research, Vol. 112, Issues 1-2, 15 November, pp. 27–49.
  5. ^ Le Pichon, X., Sibuet, J. C. & Francheteau, J. (23 mars 1977). ”The fit of the continents around the North Atlantic Ocean”. Tectonophysics 38-3/4: sid. 169−209. 
  6. ^ Roest, W.R. & Srivastava, S.P. (1989). ”Sea-floor spreading in the Labrador Sea: a new reconstruction”. Geology 17: sid. 1000–1003.. 
  7. ^ J. C. Harrison, U. Mayr, D. H. McNeil, A. R. Sweet, J. J. Eberle, D. J. McIntyre, C. R. Harington, James A. Chalmers, Gregers Dam, and Henrik Nohr-Hansen (1999-09). ”Correlation of Cenozoic sequences of the Canadian Arctic region and Greenland; implications for the tectonic history of northern North America”. Bulletin of Canadian Petroleum Geology 47: sid. 223–254. 
  8. ^ Hoffman, P.F. 1989: Precambrian geology and tectonic history of North America. In: Bally, A.W. & Palmer, A.R. (eds): The geology of North America, 447–512. Boulder, Colorado: Geological Society of America.
  9. ^ Niels Henriksen, A.K. Higgins, Feiko Kalsbeek and T. Christopher R. Pulvertaft (2000). ”Greenland from Archaean to Quaternary”. Greenland Survey Bulletin. Arkiverad från originalet den 7 december 2008. https://web.archive.org/web/20081207074112/http://www.geus.dk/publications/bull-gl/nr185/nr185_p12-24.pdf. 
  10. ^ Chadwick, B. & Garde, A.A. 1996: Palaeoproterozoic obliqueplate convergence in South Greenland: a reappraisal of the Ketilidian Orogen. In: Brewer, T.S. (ed.): Precambrian crustalevolution in the North Atlantic region. Geological Society Special Publication (London) 112, 179–196}
  11. ^ Peter A. Ziegler (1990) Geological atlas of Western and Central Europe. London. Geological Society. p. 125. ISBN 978-90-6644-125-5
  12. ^ Stein, S., Sleep, N.H., Geller, R.J., Wang, S.-C. & Kroeger, G.C. (1979). Earthquakes along the passive margin of eastern Canada. "6". sid. 538–540. 
  13. ^ Allison L. Bent (18 mars 2002). ”The 1933 Ms=7.3 Baffin Bay earthquake: strike-slip faulting along the northeastern Canadian passive margin”. Geophys. J. Int. 150: sid. 724–736. http://earthquakescanada.nrcan.gc.ca/histor/20th-eme/ABent2002baffinbay1933.pdf. Läst 5 november 2013.  Arkiverad 21 juli 2011 hämtat från the Wayback Machine.