Fritiof Andersson

fiktiv figur i många av Evert Taubes sångtexter

Fritiof Andersson är en ofta återkommande figur i Evert Taubes visdiktning. Fritiof Andersson är eller har varit sjöman, och han har även varit gaucho på sydamerikanska Pampas. Evert Taube introducerade Fritiof Andersson 1919 i visan med samma namn och som spelades in vid hans första grammofoninspelning 1921.

Anderssons livsöde återkommer även senare i Taubes diktning, och man kan genom Taubes visor följa honom genom ungdomen från Bohuslän till hans äldre dagar, med en lägenhet på Söder i Fritiof Anderssons polka i väntan på att få gå till sjöss, och på resor i Italien och Sydfrankrike. I visorna Fritiof Andersson och Jag är fri jag har sonat beskrivs hur han sitter i fängslad i Buenos Aires. I Möte i monsunen beskrivs hur han blivit sjanghajad och kidnappad. Han är på Pampas och blir förälskad i värdshusvärdsdottern Carmencita från San Borombon i låten Fritiof och Carmencita. De återförenas i visan Tango i Nizza, där Fritiof berättar att hon alltid varit den ende, och Carmencita berättar att hon trodde han förstod att hennes avvisning i den föregående visan inte var riktig.[1][2]

Taube-visor med Fritiof Andersson

redigera

Referenser

redigera