François d'Orcival

fransk journalist

Amaury de Chaunac-Lanzac, mer känd som François d'Orcival, född 11 februari 1942 i Aurignac, är en fransk journalist.

François d'Orcival
FöddAmaury de Chaunac-Lanzac[1]
11 februari 1942[2] (78 år)
Aurignac, Haute-GaronneFrankrike
MedborgarskapFrankrike
Utbildad vidCentre de perfectionnement aux affaires Blue pencil.svg
SysselsättningJournalist, historiker
BefattningOrdförande (2004–2006)
Ordförande (2018–2018)[3]
ArbetsgivareValeurs actuelles
Le Spectacle du Monde
Politiskt partiMouvement nationaliste du progrès[4]
UtmärkelserRiddare av Hederslegionen (2001)[5]
Société d'Encouragement au Progrès stora guldmedalj (2011)
Prix Henri-Malherbe (2013)
Officer av Nationalförtjänstorden (2018)[6]
Riddare av Akademiska palmen
Redigera Wikidata

BiografiRedigera

Som ung var han en ledare inom Jeune Nation. 1960 var han en av grundarna av Fédération des étudiants nationalistes (FEN). Han gav stöd åt Organisation armée secrète och satt i fyra veckor i fängelse för detta 1962. Han var chefredaktör för FEN:s tidning Les Cahiers universitaires och började skriva för Le Spectacle du Monde där Raymond Bourgine var redaktör. Han skrev också för Défense de l’Occident och Europe Action, redigerad av Dominique Venner och Alain de Benoist. Han gick senare med i Groupement de recherche et d'études pour la civilisation européenne, men lämnade 1976. 1977-1978 skrev han för Le Figaro, då redigerad av Louis Pauwels. Han blev senare chefredaktör för Valeurs Actuelles.[7]

2004 valdes han till ordförande för Fédération Nationale de la Presse Française (FNPF). 23 juni 2008 valdes han in i Académie des Sciences Morales et Politiques, efter Henri Amourouxs död. Han är värdekonservativ katolik.[7]

BibliografiRedigera

  • Le Courage est leur patrie, med Fabrice Laroche (Alain de Benoist), 1965
  • Rhodésie, pays des lions fidèles, med Fabrice Laroche (Alain de Benoist), 1966
  • Le Danube était noir - la cause de la Slovaquie indépendante, 1968
  • Les Marines : scènes de la vie et des combats du corps des Marines des États-Unis, 1971
  • Histoire de la Gestapo, med Fabrice Laroche (Alain de Benoist), Jean Mabire och André Brissaud, 1973
  • Les Marines à Khé Sanh, med Jacques-François de Chaunac, 1968 ; 1991
  • Le roman de l'Elysée, Éditions du Rocher, 2007 ISBN 2268060535
  • L'Élysée fantôme. Les années noires, Robert Laffont, 2011.
  • Le nouveau roman de l'Elysée, Éditions du Rocher, 2012.
  • Histoires de l'Élysée, Tempus, 2017.

ReferenserRedigera

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, François d'Orcival.
  1. ^ läs online, (Källa från Wikidata)
  2. ^ BnF:s allmänna katalog, (Källa från Wikidata)
  3. ^ läs online, (Källa från Wikidata)
  4. ^ läs online, (Källa från Wikidata)
  5. ^ Journal officiel de la République française, 1, 1 januari 2002, s. 9, NOR: PREX0105272D, läst: 5 juli 2019, (Källa från Wikidata)
  6. ^ Journal officiel de la République française, 265, 15 november 2018, NOR: PRER1820921D, läst: 5 juli 2019, (Källa från Wikidata)
  7. ^ [a b] Xavier Ternisien, Une filière "Valeurs actuelles" à la tête du "Figaro", Le Monde, 19/07/2012