Folke Henschen

svensk läkare och professor

Folke Henschen, född 7 november 1881 Uppsala, död 22 december 1977 i Stockholm, var en svensk läkare och professor i patologisk anatomi. Henschen var son till medicinprofessorn Salomon Eberhard Henschen. Folke Henschen var första gången gift med Signe Henschen och tillsammans fick de barnen Gerda, Lars, Helga, Astri och Anders Henschen. I det andra äktenskapet med den tyska Irmgard Leux föddes Agnes Henschen.

Folke Henschen
Folke Henschen.png
Född7 november 1881[1]
Uppsala församling[2][1]Sverige
Död22 december 1977 (96 år)
BegravdUppsala gamla kyrkogård[3]
kartor
MedborgarskapSvenskt[4]
SysselsättningLäkare
ArbetsgivareKarolinska Institutet
Make/makaSigne Henschen[2]
BarnAnders Henschen (f. 1914)
Helga Henschen (f. 1917)[5]
FöräldrarSalomon Eberhard Henschen[1]
SläktingarDagny Henschen (syskon)
Ingegerd Henschen-Ingvar (syskon)
Redigera Wikidata

Henschen blev medicine doktor och laborator i patologisk anatomi vid Karolinska institutet 1910 och var tillförordnad professor vid Veterinärhögskolan 1916–20.[6]

Henschen var professor i patologisk anatomi vid Karolinska institutet 1920–46. Han hade ett omfattande verksamhetsfält både i Sverige och i Kairo och var den i Sverige som initierade forskning i geriatri, i åldrandet och dess sjukdomar. Han var också den som genomförde att en annan berömd svensk, Emanuel Swedenborg, återfick sin "rätta" skalle. I samband med Swedenborgs död i London stals nämligen hans skalle och ersattes med en "falsk". Swedenborg hade en ovanlig form på sitt kranium, då det var extremt långt, något som samtida avbildningar visar. Detta hjälpte till att avslöja falsariet, men också till att spåra den ursprungliga skallen.[7]

Han författade kapitlen om urinorganen (1923) och de blodbildande organen (1928) i E. Joests Handbuch der speziellen pathologischen Anatomie der Haustiere.[6]

Han blev 1942 medlem i det pronazistiska Riksföreningen Sverige-Tyskland. Henschen kom öppet att stödja Adolf Hitler, och bar hakkors på sitt kavajslag. Hans svåger Sven Ingvar deltog 1942 i boken Tidsspegel där flera akademiker vid Lunds universitet gick till motangrepp mot nazistiska sympatier vid svenska universitet. Detta ledde till konflikter mellan Henschen och Ingvar, även om de fortsattningsvis respekterade varandras professioner.[8][9] 1957 utgav han sin självbiografi Min långa väg till Salamanca. Han ligger begravd på Uppsala gamla kyrkogård.

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ [a b c] Uppsala domkyrkoförsamlings kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, huvudserie, SE/ULA/11632/C a/12 (1878-1882), bildid: 80002728_00183, födelse- och dopbok, läst: 17 mars 2019, (Källa från Wikidata)
  2. ^ [a b] Folkräkningar (Sveriges befolkning) 1910, Riksarkivet, läst: 17 mars 2019, (Källa från Wikidata)
  3. ^ Henschen, Folke, SvenskaGravar.se, läst: 25 juni 2017, (Källa från Wikidata)
  4. ^ Libris, 18 november 2014, läst: 24 augusti 2018, (Källa från Wikidata)
  5. ^ Engelbrekts kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, SE/SSA/6003/C I/5 (1917-1919), bildid: 00017394_00008, sida 5, födelse- och dopbok, läst: 17 mars 2019, (Källa från Wikidata)
  6. ^ [a b] Carlquist, Gunnar (red.) (1932). Svensk uppslagsbok. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB:s förlag, band 12 s. 1094.
  7. ^ Ebba During, Osteologi. Benens vittnesbörd. Arkeo-förlaget: Gamleby 1992, s. 18
  8. ^ Professor Hugo Odebergs arkiv, Lunds universitetsbibliotek.
  9. ^ Knutson, Ulrika (2020). Den besvärliga Elin Wägner. Lund: Historiska Media. sid. 265-266. Libris länk. ISBN 9789177890102 

KällorRedigera

  • Sveriges dödbok 1947-2006, (Cd-Rom), Sveriges Släktforskarförbund