Estniska evangelisk-lutherska kyrkan

Estniska evangelisk-lutherska kyrkan
	Estniska evangelisk-lutherska kyrkan
	Heraldiskt vapen.
Förkortning	EELK
Bildad	1917 (Eesti Evangeeliumi Luteriusu Kirik),; 1949 (Eesti Evangeelne Luterlik Kirik)
Typ	Evangelisk-luthersk kyrka
Juridisk status	Trossamfund
Plats	Tallinn
Betjänad region	Estland
Medlemmar	ca 180 000 (2014)
Officiella språk	Estniska
Ärkebiskop av Tallinn	Urmas Viilma
Ansluten till	Lutherska världsförbundet Kyrkornas världsråd Borgågemenskapen Europeiska kyrkokonferensen Community of Protestant Churches in Europe
Webbplats	http://www.eelk.ee

Estniska evangelisk-lutherska kyrkan (estniska: Eesti Evangeelne Luterlik Kirik, förkortning EELK) är ett kristet trossamfund i Estland. Den har funnits sedan 1917, och är med i Lutherska världsförbundet och Borgågemenskapen. Under andra världskriget splittrades kyrkan i den exilestniska grenen, Eesti Evangeeliumi Luteriusu Kirik, och den inhemska organisation, Eesti Evangeelne Luterlik Kirik, som återbildades 1949 under Sovjetunionen. Sedan 2010 är även huvuddelen av de utlandsförsamlingar inom den estniska diasporan som grundades av kyrkans exilmedlemmar anslutna till EELK.

Inom kyrkan finns Svenska S:t Mikaelsförsamlingen i Tallinn som har sin verksamhet på svenska.

Historia redigera

Dagens Estland har en lång historia av kontakt med kristna kyrkor, men huvuddelen av esterna blev kristna först under 1200-talet i samband med Danmarks och Svärdsriddarordens erövring av det som kom att bli Danska Estland respektive Terra Mariana. Tre romersk-katolska stift etablerades: biskopsdömet Dorpat (Tartu) 1224, biskopsdömet Ösel-Wiek (Saaremaa och Läänemaa) 1228 och biskopsdömet Reval (Tallinn) 1229. Även i Wierland (Virumaa) fanns ett kortlivat biskopsdöme. Under slutet av den romersk-katolska epoken på 1400-talet hade Estland 94 församlingar med kyrkor och kapell samt 15 kloster.

Den lutherska reformationen inleddes 1524 i Estland och ledde till att man började predika på folkspråket estniska. Den första översättningen av Nya Testamentet inleddes under Svenska Estland och det översattes till sydestniska 1686, respektive 1715 för nordestniska, men den första fullständiga bibelöversättningen kom först 1739 under den ryska epoken.

Kyrkans organisation kom under Svenska Estland respektive Svenska Livland att influeras av Svenska kyrkan, och under Johannes Rudbeckius ledning omorganiserades 1627 kyrkan. Den lokala balttyska adeln och konsistorierna behöll ett betydande inflytande över tjänstetillsättningar.

Den evangelisk-lutherska kyrkan i Ryssland erkändes 1832 som kyrka för lutheranerna i Kejsardömet Ryssland, och omfattade då även nuvarande Baltikum med Estland, till skillnad från kyrkan i Storfurstendömet Finland och den evangelisk-augsburgska kyrkan i Kongresspolen som var självständiga evangelisk-lutherska kyrkor. Under ryska kejsardömet kom många lutheraner att uppmuntras att konvertera till den rysk-ortodoxa tron.

I samband med ryska revolutionen och freden i Brest-Litovsk kom nya nationella kyrkor att bildas i de nya självständiga staterna i Östeuropa, varav EELK:s föregångare Eesti Evangeeliumi Luteriusu Kirik var en. På den första kyrkodagen 1 maj 1917 bildades kyrkan som folkkyrka, genom att 127 lutherska församlingar med sammanlagt 920 000 medlemmar gick samman. Under det estniska frihetskriget 1918–1919 kom lutheraner att förföljas av Röda armén, och bland de dödade medlemmar av kyrkan som sedermera fick martyrstatus var prästerna Walther Paucker, Traugott Hahn och Carl Hesse. Kyrkans första biskop blev Jakob Kukk, som vigdes till biskop i Tallinn av den svenska ärkebiskopen Nathan Söderblom 1921.

Kyrkans andlige ledare biskopen Johan Kõpp gick tillsammans med kyrkoledningen i exil 1944 i Sverige i samband med den sovjetiska ockupationen under andra världskriget. Därmed delades den estniska evangeliska kyrkan under sovjettiden i praktiken i exilorganisationen med huvudsäte i Kanada och den 1949 bildade kyrkan i Estniska SSR. Under Sovjetunionen förespråkades aktivt ateism av staten och religiösa organisationer motarbetades, så att medlemskapet i den lutherska kyrkan sjönk betydligt under denna tid.^[2] Först i samband med glasnost-politiken under Michail Gorbatjovs ämbetstid i slutet på 1980-talet kunde kyrkan börja verka mer ohindrat. 1967 tilläts kvinnliga präster att prästvigas på samma villkor som manliga, och den första kvinnliga prästen blev Laine Villenthal.

Efter Estlands självständighet kom den inhemska och den utländska kyrkan i exil att slutligen återförenas 2010, så att de församlingar inom exilkyrkan som återanslöt sig idag organisatoriskt utgör ett självständigt stift inom EELK.

Ledning redigera

Ärkebiskopen redigera

Kyrkans andlige ledare och primas är ärkebiskopen (estniska: peapiiskop) av Tallinn, med säte i Tallinns domkyrka. Nuvarande ärkebiskop är sedan 2015 Urmas Viilma.^[3]

Lista över ärkebiskopar redigera

Eesti Evangeeliumi Luteriusu Kirik (1919–2010) redigera

Eesti Evangeeliumi Luteriusu Kirik leddes undan mellankrigstiden av en titulär biskop. Större delen av kyrkoledningen gick i exil 1944 och kyrkan fortsatte då verka i utlandet fram till 2010.

Som Estlands biskop:

Jakob Kukk (1921–1933)
Hugo Bernhard Rahamägi (1934–1939)
Johan Kõpp (1939–1944)

Som ärkebiskopar:

Johan Kõpp (1939–1944 Estlands biskop, efter 1944 i exil, 1957–1964 ärkebiskop i exil)
Johannes Oskar Lauri, ärkebiskop i exil 1964–1971
Konrad Veem, ärkebiskop i exil 1972–1990
Udo Petersoo, ärkebiskop i utlandet 1990–2006
Andres Taul, ärkebiskop i utlandet 2007–2010, efter 2010 biskop för utlandsstiftet inom Eesti Evangelne Luterik Kirik

Eesti Evangelne Luterik Kirik (1949–) redigera

Jaan Kiivit senior (1906-1971), ärkebiskop 1949-1967
Alfred Tooming (1907-1977), ärkebiskop 1967-1977
Edgar Hark (1908-1986), ärkebiskop 1978-1986
Kuno Pajula, ärkebiskop 1987–1994
Jaan Kiivit junior, ärkebiskop 1994–2005
Andres Põder, ärkebiskop 2005–2014
Urmas Viilma, ärkebiskop 2015–

Biskopar redigera

Övriga biskopar var 2019:^[4]

Joel Luhamets, biskop för södra Estlands stift med säte i Tartu
Tiit Salumäe, biskop för norra och västra Estlands stift med säte i Haapsalus domkyrka

Emeriterade biskopar deltar i viss grad inom kyrkans arbete. Dessa var 2019:

Andres Põder, ärkebiskop av Tallinn 2005–2014
Einar Soone, biskop emeritus
Andres Taul, biskop emeritus för utlandsstiftet

Valda organ redigera

Kyrkomötet redigera

Kyrkomötet är kyrkans högsta beslutande organ och består av kyrkans biskopar och högre tjänstemän ex officio, samt kontraktsprosten och tre valda representanter för varje kontrakt. Ledamöterna väljs på fyra år och sammankallas till möte av ärkebiskopen minst två gånger per år.^[5]

Konsistoriet redigera

Konsistoriets 1600-talsbyggnad på Domberget.

Det högsta exekutiva organet är konsistoriet, som består av biskoparna samt kanslern och två till fyra assessorer med olika ansvarsområden som tillsammans ansvarar för kyrkans dagliga affärer. Kanslern och assessorerna väljs av kyrkomötet på fyra år. Konsistoriet har sitt säte i Biskopshuset på Domberget i Tallinn.^[5]

Kontrakt redigera

I Estland redigera

I utlandet redigera

Teologiska och politiska ståndpunkter redigera

Kyrkan tillhör de evangelisk-lutherska kyrkorna och har i ett internationellt sammanhang både konservativa och liberala medlemmar.^[6] Kyrkan viger sedan 1967 kvinnliga präster, till skillnad från de mer konservativa evangelisk-lutherska kyrkorna i Lettland och Litauen. Ärkebiskop Urmas Viilma har också i en intervju sagt att man stöder kvinnliga präster och "kommer att fortsätta att göra det".

Kyrkan definierar äktenskap som mellan en man och en kvinna och tillåter därmed inte homosexuella par att ingå äktenskap. Ärkebiskopen har dock öppnat för att diskussionen kan tas upp av kyrkan i den händelse att samkönade äktenskap legaliseras i Estland, men sade samtidigt att kyrkan tolkar Bibeln som att homosexualitet är syndigt, även om alla är lika i Guds ögon och välkomna i kyrkan.^[7] Homosexuella medlemmar tillåts endast prästvigas om de samtidigt lever i celibat.