Erling Johannes Jensen, född 1 november 1919Frederiksberg, död 4 oktober 2000, var en dansk socialdemokratisk politiker och minister. Han var folketingsledamot 1973-1987. Han är far till författaren Carsten Bo Jensen.

Erling Jensen

Tid i befattningen
11 oktober 197119 december 1973
Företrädare Knud Thomsen
Efterträdare Poul Nyboe Andersen
Tid i befattningen
13 februari 19758 september 1976
Företrädare Poul Nyboe Andersen
Efterträdare Per Hækkerup

Tid i befattningen
8 september 19761 oktober 1977
Företrädare Erling Dinesen
Efterträdare Svend Auken

Tid i befattningen
1 oktober 197730 augusti 1978
Företrädare Orla Møller
Efterträdare Nathalie Lind

Tid i befattningen
30 augusti 197826 oktober 1979
Företrädare Eva Gredal
Efterträdare Ritt Bjerregaard

Tid i befattningen
26 oktober 197910 september 1982
Företrädare Arne Christiansen
Efterträdare Ib Stetter

Född Erling Johannes Jensen
1 november 1919
Frederiksberg, Danmark
Död 4 oktober 2000 (80 år)
Politiskt parti Socialdemokratiet
Maka Ria Elise Jørgensen (gifta 1951)

Bakgrund

redigera

Erling Jensen var son till fiskhandlaren Franciskus Jensen (1875-1960) och Mary Smith (1881-1970).[1] Familjen levde under knappa ekonomiska förhållanden.[1] Efter realexamen 1936 var Jensen anställd som kontorist på Philips A/S och Köpenhamns kommun.[1] Han tog studentexamen från en aftonskola 1946 och arbetade därefter som kontorist och fastighetsmäklare på Østifternes Kreditforening (1946-1957).[1] Han studerade samtidigt juridik på Köpenhamns universitet, där han tog kandidatexamen 1956.[1] Han var sedan ungdomen medlem i Socialdemokratiet och var under 1950-talet engagerad i utbyggnaden av Arbejdernes Oplysningsforbund på Frederiksberg.[1] Som anställd på Østifternes Kreditforening fick han öknamnet ”Røde Erling” efter att ha gjort ett misslyckat försök att organisera företagets anställda i fackföreningen HK.[2] Tillsammans med LO utformade han också kravet på ekonomisk demokrati, främst inom industrin.[2] Från 1956 var han verksamhetschef för den danska kooperationen, Det kooperative Fællesforbund, och därefter förbundets vice ordförande (1968-1971).[3] Genom denna befattning blev han ledamot i den kommitté som utformade Socialdemokratiets principprogram från 1961, där han främst gjorde avtryck i konsumentpolitiken.[1]

Jensen var också aktiv inom folkhögskolerörelsen; Han var föreståndare för Esbjergs folkhögskola från 1960 och en av grundarna av LO-skolan i Helsingör.[1] Han var föreståndare för den senare 1967-1971 och samtidigt ordförande av Arbejderbevægelsens Erhvervsråd.[3]

Minister

redigera

Även om Jensen saknade erfarenhet av parlamentariskt arbete hade han en framträdande roll inom både Socialdemokratiet och arbetarrörelsen. Detta resulterade i att han utsågs till handelsminister i Jens Otto Krags tredje regering 1971. Här kom han att ingå ett avtal med A.P. Møller om utvinning av naturgas i Nordsjön och införa restriktioner i värme- och bensinförbrukningen i samband med oljekrisen 1973.[2] Det senare innebar bl.a. bilfria söndagar.[2] Han stod också bakom upphävandet av De Danske Spritfabrikkers (Danisco) monopol på sprittillverkning 1972, samt anpassning av näringslivslagstiftningen till EG:s regler.[2] Tillsammans med övriga statsråd lämnade han regeringen efter valet i december 1973, då Poul Hartling bildade en Venstreregering. Jensen blev dock invald i Folketinget samma år för Helsingörs valkrets.[1] Han återfick handelsministerposten i samband med att Socialdemokratiet återtog regeringsmakten i februari 1975.

Jensen var även arbetsminister (1976-1977), justitieminister (1977-1978), socialminister (1978-1979) och industriminister (1979-1982). Som justitieminister genomförde han bl.a. en omfattande lagstiftning 1980 om persondataregistrering och upprättandet av ett tillhörande kontrollorgan, Registertilsynet.[2] Som industriminister genomförde han en lag som avlägsnade aktier och obligationer i dess fysiska form, och istället registrerades i Værdipapircentralens EDB-system.[2]

Referenser

redigera