Öppna huvudmenyn

Erik Noreen, född 3 november 1890 i Uppsala, död 13 december 1946 i Uppsala, var en svensk filolog. Han var son till språkforskaren Adolf Noreen och bror till arkitekten Ärland Noreen.

Noreen blev filosofie magister i Uppsala 1911, filosofie licentiat 1914, filosofie doktor 1915, docent i nordiska språk samma år, ordinarie lärare vid Stockholms stads högre folkskola för teknisk utbildning 1924, professor i nordiska språk vid Lunds universitet 1931 och vid Uppsala universitet från 1940. Han var ordförande i Uppsala orkesterförening från 1942.

Utöver nedanstående skrifter författade Noreen uppsatser i Svenska landsmål och svenskt folkliv, Namn och bygd, Samlaren, Nordisk tidskrift för vetenskap, konst och industri,[1] Arkiv för nordisk filologi, Studier i nordisk filologi, Språkvetenskapliga sällskapets i Uppsala förhandlingar et cetera.

Noreen är begravd på Uppsala gamla kyrkogård.[2]

Bibliografi i urvalRedigera

  • Ärtemarksmålets ljudlära I (1915)
  • Några anteckningar om ljóðaháttr (1915)
  • Studier i fornvästnordisk diktning 1–3 (1921–23)
  • Den norsk-isländska poesien (1926)
  • Studier rörande Eufemiavisorna 1–3 (1923–29)
  • Fornsvensk läsebok (1932)
  • Isländsk läsebok (1936)
  • Författarfrågor i Lejonkulans dramatik (1938)
  • Svensk språkvård (1941)
  • Från Birgitta till Piraten (1942)

UtgivareRedigera

  • Samlade dikter av Gunno Dahlstierna (1920–28)
  • Samlade skrifter av Johan Runius (1933 ff.)
  • Hertig Fredrik av Normandie och herr Ivan (Svenska fornskriftsällskapets skrifter 1927–32)
  • Smärre dikter av Lejonkulans dramatik (1937)
  • Arboga stads tänkebok (1935 ff., tillsammans med Torsten Wennström)

KällorRedigera

NoterRedigera

  1. ^ Elmevik, Lennart. ”Erik Noreen”. Svenskt biografiskt lexikon. Riksarkivet. https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=8343. Läst 3 november 2017. 
  2. ^ SvenskaGravar
Företrädare:
Emil Sommarin
Inspektor för Malmö nation
1936–1940
Efterträdare:
Sven Larsson