Elmo Lindholm

Otto Gottfrid Elmo Lindholm, född den 5 juni 1897 i Nosaby, död 3 oktober 1978 i Lund, var en svensk skolman, politiker och partiledare för Sveriges Nationella Förbund 1934–1940.

Elmo Lindholm

Lindholm blev filosofie magister i latin, grekiska och historia 1921, blev filosofie licentiat 1927, filosofie doktor 1931 samt docent i latinska språket och litteraturen 1931. Han blev lektor vid flickläroverket i Örebro och sedan, från vårterminen 1939, vid Katedralskolan i Lund.

Lindholm valdes 1932 till ordförande för Sveriges Nationella Ungdomsförbund (SNU) och blev två år senare - efter brytningen med Allmänna Valmansförbundet - ordförande för Sveriges Nationella Förbund (SNF). Han försökte utveckla såväl ungdomsförbundet som det senare partiet i socialkonservativ och nationell riktning. Förbundet tog inspiration av de nazistiska och fascistiska rörelserna i Europa, och bildade en uniformerad "kamporganisation" under ledning av Alf Meyerhöffer. Denna utveckling bidrog 1934 till att ungdomsförbundet kom i ett kärvt läge i sitt förhållande till Allmänna Valmansförbundet, varpå de kopplades loss och blev ett nytt, med Allmänna Valmansförbundet (nuvarande Moderata Samlingspartiet) konkurrerande parti, nämligen Sveriges Nationella Förbund. Som eget parti rörde sig SNF vidare på den inslagna riktningen, och 1938 antogs ett partiprogram som benämnde förbundet som korporativt, nysvenskt, radikalt, nationalistiskt och socialistiskt. När Lindholm avgick som ordförande 1940 valdes affärsmannen Sven-Erik Sandström i Uppsala till efterträdare.

Bibliografi

Lindholm har publicerat flera skrifter, bland andra:

• Stilistische Studien zur Erweiterung der Satzglieder im Latein (1931)
• Inför avgörandet (1934)
• Katedralskolan i Lund (1950)
• Cicero inför Caesar (1954)
• Till latinundervisningens metodik (1956)

Källor

• Vem är det - Svensk biografisk handbok 1969, red. Sten Lagerström, P A Norstedts & Söners förlag, Stockholm, Stockholm 1968.
• Herbert Gejrot m.fl.: Lärarmatrikeln 1946; Stockholm 1946.