Egon Eiermann
Egon Eiermann, född 29 september 1904 och död 19 juli 1970, var en inflytelserik tysk arkitekt och möbelformgivare.
| Egon Eiermann | |
 | |
| Född | 29 september 1904[1][2][3] Neuendorf[4] |
|---|---|
| Död | 19 juli 1970[3][5][6] (65 år) Baden-Baden[4][7] |
| Begravd | Friedhof Buchen |
| Medborgare i | Tyskland |
| Utbildad vid | Technische Universität Berlin  |
| Sysselsättning | Arkitekt[8][7], möbelarkitekt, universitetslärare, formgivare[8] |
| Arbetsgivare | Karlsruher Institut für Technologie |
| Utmärkelser | |
| Berliner Kunstpreis (1962) Hedersdoktor vid Technische Universität Berlin (1965) Großer BDA Preis (1968) Förbundsrepubliken Tysklands förtjänstorden - stora kommendörskorset (1968) Hugo Häring Prize (1969) Pour le Mérite för vetenskap och konst | |
| Redigera Wikidata | |
Eiermann föddes i Neuendorf bei Potsdam (nuvarande stadsdelen Babelsberg i Potsdam) utanför Berlin och studerade till arkitekt vid Technische Hochschule i Berlin mellan åren 1923 och 1927. Efter avlsutad examen fick han anställning vid varuhuskedjan Karstadts arkitektkontor och därefter vid Berlins kommunala elbolag. 1931 startade han ett eget kontor tillsammans med Fritz Jaenecke (senare verksam i Malmö); ett samarbete som varade fram till 1934 och resulterade i flera uppmärksammade bostads- och fabriksprojekt i Berlinregionen. På grund av en personlig dispyt fortsatte Eiermann därefter själv med kontoret fram till Andra världskrigets utbrott.
Efter kriget blev Eiermann alltmer efterfrågad och kom att bli något av en symbol för återuppbyggandet av Tyskland under slutet av 1940-talet och 1950-talet. De flesta projekten handlade om bostäder, men även fabriker. Hans industriarkitektur kännetecknades av rationella stålstrukturer med stora glaspartier och 1951 erhöll han Hugo Häringpriset för en näsduksfabrik i Blumberg.
1947 fick han anställning som rektor vid tekniska högskolan i Karlsruhe och fortsatte där att utveckla byggnadsstrukturer i stål. I början av 1950-talet började han intressera sig för möbelformgivning utifrån sina kunskaper inom bärande strukturer och designade bland annat bord. I samband med en resa till USA i början av 1950-talet stiftade han bekantskap med bland andra Walter Gropius, Marcel Breuer och några år senare lärde han också känna Ludwig Mies van der Rohe.
1958 fick Eiermann det prestigefyllda uppdraget att rita den västtyska paviljongen vid Världsutställningen i Bryssel och året efter ritade han det som skulle bli hans mest berömda byggnadsverk; den nya Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche i Berlin som byggdes bredvid ruinen av den gamla. Under samma tid vann han även tävlingen om Västtysklands ambassad i Washington, D.C.. Egon Eiermann fortsatte att ha den tyska staten som flitig uppdragsgivare under 1960-talet, där det största uppdraget var parlamentsbyggnaden i Bonn (1965-1969). Under slutet av sin karriär ritade han även större kontorskomplex åt exempelvis IBM och Olivetti.
Eiermann avled 1970 i Baden-Baden och 100-årsjubileet av hans födelse uppmärksammades i Tyskland med bland annat ett frimärke.
Referenser redigera
Noter redigera
- ^ Encyclopædia Britannica, Egon Eiermann, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ SNAC, Egon Eiermann, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] filmportal.de, Egon Eiermann, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] Artists + Artworks, läs onlineläs online, läst: 23 augusti 2021.[källa från Wikidata]
- ^ Akademie der Künste, Egon Eiermann, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ Brockhaus Enzyklopädie, Egon Eiermann, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] läs online, arch-pavouk.cz , läst: 7 maj 2023.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] Archive of Fine Arts, läs online, läst: 1 april 2021.[källa från Wikidata]
Tryckta källor redigera
- Annemarie Jaeggi, Egon Eiermann (1904-1970). Die Kontinuität der Moderne 2004 ISBN 3-923344-63-5
- Wulf Schirmer, Egon Eiermann 1904-1970. Bauten und Projekte Stuttgart 1984 ISBN 3-421-02805-2
- Arthur Mehlstäubler, Egon Eiermann. Die Möbel Karlsruhe 1999 ISBN 3-88190-236-8
- Peter Gössel och Gabriele Leuthäuser, Architecture in the 20th century, band 2 sid. 575, Taschen 2005, ISBN 3-8228-4126-9