Caligula
- För andra betydelser, se Caligula (olika betydelser).
Gaius Caesar Germanicus[1] (latin: Gaius Caesar Germanicus;[2] även omnämnd som Gaius Julius Caesar [kaiʹ-] Germaʹnicus[3][4]), mer känd under sitt smeknamn Caligula, född 31 augusti 12 i Antium, död 24 januari 41 i Rom, var den tredje romerske kejsaren. Han var kejsare från 37 till 41. Caligulas regering kännetecknades av despotism och Caligula själv för sitt depraverade leverne. Han lönnmördades år 41 av sina egna livvakter.
| Caligula | |
|---|---|
| |
| Regeringstid | 16 mars 37 – 24 januari 41 e.Kr. |
| Företrädare | Tiberius |
| Efterträdare | Claudius |
| Gemål | Junia Claudilla Livia Orestilla Lollia Paulina Milonia Caesonia |
| Barn | Biologiskt barn: Julia Drusilla Adoptivbarn: Tiberius Gemellus |
| Ätt | Julisk-claudiska ätten |
| Föräldrar | Germanicus Agrippina den äldre |
| Född | 31 augusti 12 Antium |
| Död | 24 januari 41 (28 år) Rom |
| Begravd | Augustus mausoleum i Rom |
Biografi redigera
Caligula föddes i Antium (dagens Anzio). Han fick sitt smeknamn, "den lilla soldatstöveln", diminutivformen av caligae, soldatstövel, tidigt. Den lille Gaius växte till stora delar upp hos sin far Germanicus, i härlägren vid Rhen, där soldaterna behandlade pojken som en maskot.[5] Gaius var iklädd en miniatyrrustning (inklusive stövlar), vilket gav honom till smeknamnet Caligula.
Caligula kom till makten efter Tiberius död, eftersom hans far Germanicus var adoptivson till den avlidne kejsaren.[6] Caligula hade från år 32 till största delen vistats på Capri hos Tiberius och han utsågs via dennes testamente – tillsammans med en kusin – till arvinge. Med pretoriangardets stöd utropades han till kejsare den 16 mars år 37.[5]
Caligula var åren 37–41 det romerska rikets tredje kejsare (tillika den tredje av den julisk-claudiska ätten). Han var till en början omtyckt, men hans styre karakteriseras snart av godtycke, grymhet, slöseri och utsvävningar. Det finns uppgifter om att Caligula blev sinnessjuk efter en allvarlig sjukdom år 37 och enligt vissa moderna forskare är han det första exemplet på kejsarvansinne.[5] Istället för det augusteiska principatets ideal införde han en monarki av hellenistisk och autokratisk typ, vilket skaffade honom fiender inom delar av Roms senat.
För att oskadliggöra senaten försökte han knyta band med senatsmotståndare bland folket och riddarna. Riddarnas stöd vann han genom att ge dem vissa förmåner, folket vann han genom frikostighet, skådespel, förlängning av saturnaliefirandet, tillstånd att öppna de sedan länge förbjudna klubbarna och upptagandet av den vitt utbredda Isiskulten i statsreligionen med mera.[7] Samtidigt blev senaten systematiskt ignorerad eller helt och hållet åsidosatt. Han tillkallade aldrig ett stadsråd bestående av senatorer för att behandla regeringsärenden, något som hade varit vanligt under Augustus och Tiberius. På samma sätt undergrävdes senatens domsrätt – som ännu gav institutionen ett visst mått av oberoende – genom att Caligula tog upp överklaganden i senaten till sin egen domstol och därigenom omvandlade rättskipningen till ett verktyg för enväldet.[7]
Det hänsynslösa njutningsbegäret och den orientaliska prakten vid hovet, det omåttliga slöseriet med offentliga medel till folkfester och försörjning av huvudstadens invånare förbrukade snart de stora reserver som Tiberius hade byggt upp. Caligula försökte täcka underskotten genom att sänka veteranernas tjänstepremier, höja skatterna, utpressa människor och konfiskera tillgångar, vilket ledde till att missnöjet växte. Det bidrog till att Caligula blev ännu mer grym och började slå ner med stor brutalitet mot sammansvärjningar och konspirationer mot honom.[7]
Caligula blev utsatt för ett antal attentatsförsök. Till slut mördades han av tre praetorianer [5] ledda av Cassius Chaerea [8]. Dådet skedde i Cryptoporticus på Palatinen.[9] Caligula efterträddes av sin farbror Claudius som konspiratörerna fann gömd bakom en gardin efter mordet.
Eftermäle redigera
Bevarade källor tenderar att fokusera på anekdoter om Caligulas grymhet och påstådda galenskap. I vilken utsträckning dessa källor, särskilt Suetonius, är sensationssökande och orättvisa är omtvistat. Han skall bland annat ha funderat på att utnämna sin favorithäst Incitatus till konsul. Han skall även ha givit order om att berömda gudabilder, bland annat den olympiske Zeus, skulle få sina huvuden utbytta mot porträtt av honom själv.
Hans stora kärlek var systern Drusilla, som han skall ha förfört redan innan han blivit myndig. Vid hennes död år 38 e.Kr. utfärdade han landssorg och dödsstraff om någon bröt hans förbud mot att skratta, tvätta sig eller äta middag med hustru, familj eller barn. Suetonius meddelade även att han – efter ett misslyckat försök att invadera Britannia år 40 – beordrade sina trupper att samla snäckor, vilka han senare presenterade som ett krigsbyte i striderna mot Neptunus.[10]
De biografiska detaljerna rörande Caligula är bekanta huvudsakligen genom Suetonius, men han är omskriven i flera andra källor. Tacitus anses ofta vara en av de mest objektiva romerska historiker som beskrivit den aktuella perioden, men hans redogörelse för Caligulas regering har gått förlorad. Det är dock möjligt att mycket av den information som finns i Dio Cassius skildring av Caligulas regering går tillbaka på förlorade partier av Tacitus arbete. Viktiga samtida källor är Filon från Alexandria, som efterlämnat en beskrivning av sitt möte med den excentriske kejsaren, och Josefus. Även Seneca den yngre, också han samtida med Caligula, har efterlämnat sporadiska uppgifter.
Populärkultur redigera
Caligula har figurerat ett flertal gånger i litteratur och på film. Ett par kända exempel kom 1976 och 1979. År 1976 kom den brittiska TV-serien Jag, Claudius, där John Hurts uppmärksammade tolkning av Caligula syntes i fem av de tolv avsnitten.[11] TV-serien var en bearbetning till TV-teater av Robert Graves båda böcker om kejsar Claudius liv, Jag, Claudius och Claudius, guden. Tre år senare gjordes den omdiskuterade Caligula, en amerikansk film med Malcolm McDowell i titelrollen och Peter O'Toole i rollen som kejsar Tiberius.
Källor redigera
Noter redigera
- ^ ”Caligula | Biography & Facts” (på engelska). www.britannica.com. https://www.britannica.com/biography/Caligula-Roman-emperor. Läst 28 juni 2023.
- ^ "CALIGULA (CAIUS CÆSAR AUGUSTUS GERMANICUS)". Jewishencyclopedia.com. Läst 2 oktober 2013. (engelska)
- ^ ”Caligula - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/caligula. Läst 28 juni 2023.
- ^ ”Collections Online”. www.britishmuseum.org. https://www.britishmuseum.org/collection/term/BIOG140673. Läst 28 juni 2023.
- ^ [a b c d] "Caligula". NE.se. Läst 2 oktober 2013.
- ^ "Germanicus". NE.se. Läst 2 oktober 2013.
- ^ [a b c] Hildebrand, Hans; Hjärne, Harald; Pflugk-Harttung, Julius von. ”526 (Världshistoria / Forntiden)”. runeberg.org. https://runeberg.org/vrldhist/1/0546.html. Läst 12 juni 2021.
- ^ Winterling 2011, s. 174
- ^ Beard 2016, s. 383
- ^ "British History – Iron Age". Bbc.co.uk. Läst 2 oktober 2013. (engelska)
- ^ ""Jag, Claudius" (1976)". IMDb.com. Läst 2 oktober 2013. (engelska)
Tryckta källor redigera
- Beard, Mary (2016). SPQR: historien om det antika Rom. Stockholm: Norstedts. ISBN 978-91-1307380-4
- Winterling, Aloys (2011) (på engelska). Caligula: A Biography. Berkeley: University of California Press. Libris 13415279. ISBN 978-0-520-24895-3
Externa länkar redigera
Wikimedia Commons har media som rör Caligula.
| Företrädare: Tiberius |
Romersk kejsare 37–41 |
Efterträdare: Claudius |