Borromäussystrarna'[1] är samlingsnamn för ett flertal katolska, kvinnliga ordenskongregationer med gemensamt ursprung.[2]

Elisabeth Gruyters, nederländsk borromäussyster och grundare till en av de fristående kongregationerna.

Organisationens ursprung var en grupp kvinnor som 1626 samlades för att sköta om de sjuka i ett sjukhus i den franska staden Nancy. Erkänd som kongregation blev den 1652. Systrarna placerade sig under ärkebiskop Carlo Borromeos beskydd, härav namnet. Vid 1700-talets mitt hade kongregationen flera sjukhus, och började snart även med att undervisa barn i kristendom. Arbetet fortsatte även under franska revolutionen, fast systrarna då var skingrade och inte kunde bära sin ordendräkt. Dräkten återtog de 22 juli 1804, efter att ha fått Napoleons godkännande.[2]

Borromäussystrarnas konvent i Jerusalem.

Ordensregeln baseras på Augustinus regel och fick påvligt godkännande 1859. Vid 1900-talets början arbetade borromäussystrar i alla slags barmhärtighetsarbeten, såsom skolor och fattighus. Systrarna skötte även om sjuka i deras egna hem. I denna verksamhet har man även haft ett slags leksystrar, som inte avlade eviga löften utan för ett år i taget. Under 1800-talet uppstod flera, från varandra fristående grenar av borromäussystrar.[2]

Två av medgrundarna till elisabethsystrarna, Franziska Werner och Maria Merkert, lämnade en tid sitt projekt för att inträda som noviser i borromäussystrarna men återgick senare till att återskapa elisabethsystrarnas verksamhet.[1]

KällorRedigera

  1. ^ [a b] In honorem Sanctæ Elisabeth, av N. Nordmark i tidskriften Credo, relativt tidigt 1900-tal (1920-tal?) på Signums webbsajt [1]
  2. ^ [a b c] Catholic encyclopedia: Sisters of Mercy of St. Borromeo