Bondeståndet var en politisk gruppering med representation vid lantdagarna i Storfurstendömet Finland fram till 1906. Bondeståndet i Finland omfattade ägare till i mantal satt frälse- och skattejord, åboar på kronohemman och arrendatorer på kronoboställen, kungsgårdar och kungsladugårdar, såvida de inte tillhörde något av de andra ständerna eller var statstjänstemän.[1]

De ofrälse ståndens sammanträdeslokal, Ständerhuset i Helsingfors.

I den finländska lantdagen fanns det fyra samhällsgrupper med politisk representationsrätt, vilka förutom bondeståndet var adelsståndet, prästeståndet och borgarståndet. Sammansättningen var en direkt följd av hur representationen sett ut i Sveriges ståndsriksdag, där allmogen representerats genom det svenska bondeståndet.[2] I Sverige och Finland utgjorde bondebefolkningen efter städernas borgare ett fjärde stånd med rätt till politisk representation, men utanför Norden samlades representationen för alla de som varken var adel eller präster i ett tredje stånd.

I varje domsaga fanns en sockenvis vald elektorsförsamling, som var och en utsåg en representant för bondeståndet till lantdagen. Antalet lantdagsmän var 1809 i Borgå 30 stycken, och 59 stycken 1877.[1] Talmannen utsågs av Finlands storfurste.

Se ävenRedigera

KällorRedigera

  1. ^ [a b] Bonde i Uppslagsverket Finland (webbupplaga, 2012). CC-BY-SA 4.0
  2. ^ Bonde i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1905)