Öppna huvudmenyn
Pigment Yellow 74

Arylidgult, eller arylamidgult, även kallat hansagult och monoazogult, är en grupp syntetiska, organiska acetoacetarylamid-pigment, tillika azoföreningar, omfattande kulörer från grönaktigt gul till rödaktigt gul eller orange.[1][2] Det är en grupp pigment som används i bland annat tryckfärg, plaster och målarfärg såväl inom hantverk som i konstnärsfärger.

Det vanliga namnet "hansagult" för dessa pigment, har sitt ursprung i ett varumärke lanserat av Hoechst AG.[3]

I konstnärsfärger är arylidgult en av de tre stora pigmentgrupperna för gult, vid sidan av bensimidazolongult och kadmiumgult. Arylidgult har fördelen att vara billigare, och har inte kadmiumfärgernas giftighet, men har inte fullt lika god ljusäkthet.[4]

Det första patentet på ett pigment i den här gruppen kom 1909 i Tyskland med C.I. Pigment Yellow 1 (PY1), och efter PY2, PY4, PY5 och PY6 kom 1911 PY3, ett av de viktigare pigmenten i gruppen.[5] Efterhand har fler tillkommit. PY74 är ett av de normalt förekommande pigmenten i färgtillverkarnas brytsystem för målarfärg.[6]

Exempel på arylidpigment
Colour Index (C.I.) Kulör Ref.
Namn Nummer
Pigment Yellow 1 11680 Gul med rödaktig underton [1][2]
Pigment Yellow 3 11710 Citrongul, gul med dragning åt grönt [1][2]
Pigment Yellow 4 11665 Gul med grön underton [1][2]
Pigment Yellow 65 11740 Gul med röd underton [1][2]
Pigment Yellow 73 11738 Gul, neutral till gröntonad [1][2]
Pigment Yellow 74 11741 Intensivt gul med grönaktig underton [1][2]
Pigment Yellow 97 11767 Klargul utan tydlig dragning åt rött eller grönt [1][2]

ReferenserRedigera

  1. ^ [a b c d e f g h] Clayton, M. Raw Materials: Yellow Pigments i: Leach, R. (red.) The Printing Ink Manual. Van Nostrand Reinhold, 1988. ISBN 9789401170970 Läst 13 juni 2016. Arkiverad 14 juli 2016 hämtat från the Wayback Machine.
  2. ^ [a b c d e f g h] The Color of Art Pigment Database: Pigment Yellow artiscreation.com, David Myers. Läst 13 juni 2016.
  3. ^ Monoazogelb Material-Archiv. Läst 19 april 2018.
  4. ^ Bruce McEvoy. synthetic organic pigments handprint. Läst 4 april 2018.
  5. ^ Schäning, A. et al. (2010). Synthetische organische Pigmente in Künstlerfarben des frühen 20. Jahrhunderts Institut für Naturwissenschaften und Technologie in der Kunst, Akademie der bildenden Künste, Wien. Läst 13 juni 2016. Arkiverad 14 juli 2016 hämtat från the Wayback Machine.
  6. ^ Fridell Anter, Karin; Svedmyr Åke, Wannfors Henrik (2010). Byggnadsmåleriets färger: material och användning. Skrift (Arkus), 1652-6430 ; 64. Stockholm: Arkus. sid. 42. Libris 12049311. ISBN 9789197895705