Amerikansk skata[2] (Pica hudsonia) är en kråkfågel inom släktet skator som återfinns i västra halvan av Nordamerika.[3] Den amerikanska skatan utmärker sig genom att bygga kupolformade bon och för att vara en av endast fyra nordamerikanska sångfåglar vars stjärt utgör hälften eller mer av kroppens totala längd (de andra är gulnäbbad skata, saxstjärtstyrann och gaffelstjärtstyrann).

Amerikansk skata
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Black-Billed Magpie.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljKråkfåglar
Corvidae
SläkteSkator
Pica
ArtAmerikansk skata
P. hudsonia
Vetenskapligt namn
§ Pica hudsonia
AuktorSabine, 1823
Utbredning
Pica hudsonia map.svg
Hitta fler artiklar om fåglar med

Utseende och lätenRedigera

Amerikansk skata är en medelstor (45–60 cm) kråkfågel med lång glänsande stjärt och svart näbb. Fjäderdräkten är svartvit, med svart på huvud, bröst, rygg, vingar och stjärt men vit buk och vitt på skapularer och handpennor. Den är näranog identisk med den europeiska skatan, men är något mindre men med längre stjärt samt har grönare toner på vingarna och blå, ej brun, ögoniris hos förstaårsungar. Även lätena skiljer sig, med tydligt långsammare tjattrande och ett unikt gnyende ljud som den endast delar med gulnäbbad skata.[4]

Utbredning och systematikRedigera

Amerikansk skata förekommer i Nordamerika från Alaska och Yukon till västra Kanada och västra USA.[3] Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.

ArtstatusRedigera

Tidigare behandlades den som en del av den europeiska skatan, men urskiljs idag vanligen som egen art. Genetiska studier visar att den står mycket nära gulnäbbad skata trots sitt avvikande utseende.[5][6][7]

LevnadssättRedigera

Fågeln är vanlig i prärier och parkliknande landskap med spridda träd. Där ses den vanligen i smågrupper på jakt efter både frön och animalisk föda som den mestadels hittar på marken. Bobygge inleds i slutet av januari och februari.[8]

Status och hotRedigera

Arten har ett stort utbredningsområde och det finns inga tecken på vare sig några substantiella hot eller att populationen minskar.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1]

KällorRedigera

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2016 Pica hudsonia Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 10 december 2016.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-02-14
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
  4. ^ Marzluff, J. & de Juana, E. (2020). Black-billed Magpie (Pica hudsonia). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/60756 4 april 2020).
  5. ^ Lee, S.-i., Parr, C.S., Hwang, Y., Mindell, D.P. & Choe, J.C. (2003) Phylogeny of magpies (genus Pica) inferred from mtDNA data. Mol. Phylogenet. Evol. 29(2): 250–257.
  6. ^ Kryukov, A.P., L.N. Spiridonova, S. Mori, V.Yu. Arkhipov, Y.A. Red'kin, O.A. Goroshko, E.G. Lobkov, and E. Haring (2017), Deep phylogeographic breaks in magpie Pica pica across the Holarctic: concordance with bioacoustics and phenotypes, Zoolog Sci. 2017 Jun;34(3):185-200. doi: 10.2108/zs160119.
  7. ^ Song, S.; Zhang, R.; Alström, P.; Irestedt, M.; Cai, T.; Qu, Y.; Ericson, P.G.P.; Fjeldså, J.; et al. (2017). ”Complete taxon sampling of the avian genus Pica (magpies) reveals ancient relictual populations and synchronous Late-Pleistocene demographic expansion across the Northern Hemisphere”. Journal of Avian Biology 49 (2): sid. 1–14. doi:10.1111/jav.01612. 
  8. ^ Sibley, David Allen (2003). The Sibley Field Guide to Birds of Western North America. Alfred A. Knopf, New York. sid. 307. ISBN 0-679-45120-X 

Externa länkarRedigera