Röd flugsvamp (Amanita muscaria) är en vanligt förekommande svamp. Hatten är röd med vita prickar. Liksom många flugsvampar är den röda flugsvampen giftig och skall därför inte användas som matsvamp.

Röd flugsvamp
Status i världen: Livskraftig (lc)
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeSvampar
Fungi
StamBasidiesvampar
Basidiomycota
KlassAgaricomycetes
OrdningAgaricales
FamiljAmanitaceae
SläkteFlugsvampar
Amanita
ArtRöd flugsvamp
A. muscaria
Vetenskapligt namn
§ Amanita muscaria
Auktor(L.) Hook.

Den mykologiska karaktären hos röd flugsvamp:


hymenium:
skivor


hatt:
plan


skivtyp:
fria


ätlighet:
giftig



psykoaktiv


fot:
ring och strumpa


sporavtryck:
vit


ekologi:
mykorrhiza

Användning

redigera

Traditionella användningsområden är som insektsgift och som drog.[1] Sibiriska schamaner använde svampen i ritualer vars syfte var att etablera kontakt med andevärlden. Linné beskrev hur sönderstött röd flugsvamp kunde användas för att fördriva vägglöss.[2]

En spridd uppfattning är att vikingar använde röd flugsvamp för att framkalla tillräckligt mycket vrede för att kunna gå bärsärkagång. Det finns dock inga historiska bevis för detta, utan uppfattningen bygger på en hypotes av en enskild 1700-talsforskare, Samuel Ödmann.[2]

Giftighet

redigera

Den röda flugsvampen innehåller bland annat de cellskadande gifterna ibotensyra, muskazon och muscimol.[3] Typiska förgiftningssymtom är bland annat illamående, kräkningar, förvirring, yrsel, synrubbningar och hallucinationer. Svampen är inte lika giftig som lömsk eller vit flugsvamp – ända in på 1950-talet beskrevs den i en del svampböcker som god efter förvällning och avdragning av hatthuden.

Förgiftningar är mycket ovanliga i Sverige och sker vanligen då någon använt svampen som berusningsmedel och överdoserat. Vid låga doser får man enbart svaga hallucinationer. Enstaka fall gäller barn som lockats av utseendet eller personer som förväxlat den med den bland annat i södra Europa växande matsvampen kejsarflugsvamp.[2]

Röd flugsvamp har egenheten att ur normal mark ta upp betydande mängder vanadin (upp till några hundra mg/kg torrvikt), som i svampen binds i anjonkomplexet amavadin.[4]

Galleri

redigera

Källor

redigera
  1. ^ Enligt Siikala 1978: 44 ff (även Goodman 1989)
  2. ^ [a b c] Dicte Helmersson (30 augusti 2004). ”Svampdags: Vikingar och svampar”. Arkiverad från originalet den 29 april 2014. https://web.archive.org/web/20140429143404/http://www.ne.se/rep/svampdags-vikingar-och-svampar. Läst 29 augusti 2021. 
  3. ^ Giftsvampar och svampgifter
  4. ^ http://www.amanitaceae.org/?Trace%20Elements

Externa länkar

redigera

Vidare läsning

redigera