Alexander Hamilton

amerikansk ekonom
För andra betydelser, se Alexander Hamilton (olika betydelser).

Alexander Hamilton, född 11 januari 1755 eller 1757 i Charlestown, Saint Kitts och Nevis (i dåvarande Brittiska Västindien), död 12 juli 1804 i New York, New York, var en amerikansk statsman och USA:s första finansminister.

Alexander Hamilton

Alexander Hamilton, målad av John Trumbull.

Ämbetsperiod
11 september 1789–31 januari 1795
President George Washington
Företrädare Ingen
Efterträdare Oliver Wolcott, Jr.

Ämbetsperiod
14 december 1799–15 juni 1800
President John Adams
Företrädare George Washington
Efterträdare James Wilkinson

Ämbetsperiod
3 november 1788–2 mars 1789
Företrädare Egbert Benson
Efterträdare Ämbete avskaffat
Ämbetsperiod
4 november 1782–21 juni 1783
Företrädare Ingen
Efterträdare Ämbete avskaffat

Född 11 januari 1755 eller 1757
Charlestown, Nevis
Död 12 juli 1804
New York, New York
Gravplats Trinity Church Cemetery
Nationalitet USA Amerikansk
Politiskt parti Federalistiska
Maka Elizabeth Schuyler
(1780–1804; hans död)
Barn 8
Föräldrar James A. Hamilton
Rachel Faucette
Alma mater King's College
Namnteckning Alexander Hamiltons namnteckning
Militärtjänst
I tjänst för USA USA
Tjänstetid 1775–1776
1777–1783
1798–1800
Grad Kapten (1776)
Överstelöjtnant (1777–1783)
Generalmajor (1798–1800)
Slag/Krig Nordamerikanska frihetskriget

FederalistRedigera

 
Alexander Hamilton i New York-artilleriets uniform.

Alexander Hamilton föddes, tillsammans med sin äldre bror James Jr, i Västindien som utomäktenskapligt barn till James A. Hamilton och Rachel Faucette. Hans far tillhörde den skotska ätten Hamilton.[1][2]

Då hans föräldrar inte var gifta nekades han och hans bror medlemskap i den engelska kyrkan och därmed även skolgång i kyrkans skola. De fick istället enskild undervisning och senare lektioner i en privat skola ledd av en judisk rektor.[3]

I oktober 1772 anlände Hamilton till Boston för att bedriva studier i de 13 kolonierna.[4] Efter förberedande studier vid Elizabethtown Academy skrevs han, hösten 1773, in vid King's College (numera Columbia College) i New York som privat student.[5]

Under sina studier deltog han i den livliga debatten mot lojalisterna till den brittiska kronan på de revolutionäras sida, där han svarade på en serie pamfletter skrivna av lojalisten och kyrkomannen Samuel Seabury i sina skrifter A Full Vindication of the Measures of Congress och The Farmer Refuted.[6][7]

När det nordamerikanska frihetskriget bröt ut blev Hamilton tvungen att avbryta sina studier då King's College stängdes när staden ockuperades av brittiska trupper.[8] Under kriget deltog han på den revolutionära sidan.[9] Han avlutade sina studier först efter kriget genom några månaders självstudier och att avlägga advokatexamen.[10]

Efter krigets slut etablerade sig Hamilton i New York som advokat. Han gjorde sig snart gällande i det politiska livet och var 1782–83 medlem av konfederationsförsamlingen och verkade under intryck av de inre oroligheterna och det ekonomiska livets alla vanskligheter under "the critical period" bland annat genom Federalist Papers för ett stärkande av bandet mellan de nordamerikanska staterna. Vid författningskonventet 1787 var Hamilton en av de mest verksamma krafterna på federalisternas sida. Unionsförslaget tilltalade honom visserligen inte som alltför litet centralistiskt, men han anammade det av praktiska skäl samt verkade ivrigt för dess antagande. I agitationen härom blev han federalisternas allsmäktige ledare.[11]

FinansministerRedigera

 
Alexander Hamilton som finansminister 1792.

År 1789 blev han unionens första finansminister och gjorde som sådan en stor insats bland annat vid statsskuldens reglering, den unionella bankens grundläggning och det unionella skatteväsendets ordnande. Hamiltons strävan gick ut på att skapa ordnade och stabila förhållanden. En förutsättning var centralmaktens stärkande. Hur långt Hamilton ville gå är ovisst, men tanken på en kung torde inte ha varit honom helt främmande. Under alla omständigheter var han aristokratiskt sinnad och en representant för nordstaternas förmögnare befolkningslager. Att han främst tillvaratog dessas intressen i sin bank-, statsskulds- och penningpolitik är tydligt. Hans strävan att genom tullar bidra till en nordamerikansk industris framväxt visar i samma riktning. Gentemot Hamiltons politik gjorde sig på olika håll starkt missnöje gällande. Ledare för detta blev utrikesministern Thomas Jefferson, grundaren av demokratiska partiet. George Washington ställde sig dock på Hamiltons sida och denne förblev även efter sin avgång som finansminister 1795 Washingtons främste rådgivare och som sådan den kanske mest dominerande gestalten i unionens politiska liv.[11]

BefälhavareRedigera

Under president John Adams minskades hans inflytande. Hamilton, som 1799–1800 var befälhavare över unionens trupper, önskade att gå i krig mot Spanien och Frankrike. Han stöddes här av sitt parti. Adams gick dock i en annan politisk riktning. Sedan demokraterna med Thomas Jefferson 1800 kommit till makten såg Hamilton med misstro på deras politik, av vilken han väntade sig ruin och anarki. Innan ännu utvecklingen vänt till en för demokraterna ofördelaktig riktning, omkom Hamilton, som bidade sin tid, i en duell med unionens vicepresident Aaron Burr, vars karriär han vid olika tillfällen lyckats hindra. Hamilton var vid sidan av sin politiske motståndare Jefferson den främsta politiske gestalten under USA:s första år, och den egentlige skaparen av den verkliga unionen mellan USA:s stater och en fast centralstat. I många avseenden föregrep han i sin utrikespolitik, i sina ekonomiska och statsrättsliga projekt den kommande utvecklingen i USA. Hans aristokratiska läggning gjorde honom emellertid till en annorlunda amerikansk politiker, och han har kallats en av USA:s främsta gestalter, samtidigt som han varit en av landets mest "oamerikanska".[11]

KuriosaRedigera

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ Ramsing, Holger Utke (1939). ”Alexander Hamilton”. Personalhistorisk Tidsskrift: sid. 225-270. 
  2. ^ Chernow, Ron. (2004). Alexander Hamilton. Penguin Press. ISBN 1-59420-009-2. OCLC 53083988. https://www.worldcat.org/oclc/53083988. Läst 11 oktober 2020 
  3. ^ Lewisohn, Florence (1975). What So Proudly We Hail-Alexander Hamilton's West Indian Boyhood. American Revolution Bicentennial Commission of the Virgin Islands. St. Croix. sid. 17–30 
  4. ^ Newton, Michael E. (2015). Alexander Hamilton : the formative years. sid. 64. ISBN 978-0-9826040-3-8. OCLC 913529974. https://www.worldcat.org/oclc/913529974. Läst 11 oktober 2020 
  5. ^ Newton, Michael E.. Alexander Hamilton : the formative years. sid. 69. ISBN 978-0-9826040-3-8. OCLC 913529974. https://www.worldcat.org/oclc/913529974. Läst 11 oktober 2020 
  6. ^ Miller, John C. (1959). Alexander Hamilton : Portrait in paradox. Konecky & Konecky. ISBN 1-56852-457-9. OCLC 56801733. https://www.worldcat.org/oclc/56801733. Läst 11 oktober 2020 
  7. ^ Mitchell, Broadus (1957) (på engelska). Alexander Hamilton Youth to maturity, 1755-178. New York: The Macmillan Co 
  8. ^ Troup, Robert (22 mars 1810). Memoir of General Hamilton 
  9. ^ Newton, Michael E.. Alexander Hamilton : the formative years. sid. 127-128. ISBN 978-0-9826040-3-8. OCLC 913529974. https://www.worldcat.org/oclc/913529974. Läst 11 oktober 2020 
  10. ^ Murray, Joseph A., 1935- (2007). Alexander Hamilton : America's forgotten founder. Algora Pub. ISBN 978-0-87586-502-7. OCLC 156886923. https://www.worldcat.org/oclc/156886923. Läst 11 oktober 2020 
  11. ^ [a b c] Carlquist, Gunnar (red.) (1932). Svensk uppslagsbok. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB:s förlag, band 12 s. 453–54.

Externa länkarRedigera

Företrädare:
Ingen
USA:s finansminister
1789–1795
Efterträdare:
Oliver Wolcott, Jr.