Acanthodactylus felicis[2] är en ödleart som beskrevs av Arnold 1980. Acanthodactylus felicis ingår i släktet fransfingerödlor och familjen lacertider.[3][4] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[3]

Acanthodactylus felicis
Status i världen: Sårbar[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassKräldjur
Reptilia
OrdningFjällbärande kräldjur
Squamata
FamiljLacertider
Lacertidae
SläkteFransfingerödlor
Acanthodactylus
ArtAcanthodactylus felicis
Vetenskapligt namn
§ Acanthodactylus felicis
AuktorArnold, 1980
Hitta fler artiklar om djur med

Acanthodactylus felicis kan vara identisk med Acanthodactylus yemenicus.[1]

Arten förekommer med två från varandra skilda populationer i Jemen och Oman. Den vistas främst i låglandet. Acanthodactylus felicis lever i områden med hårdpackad mark eller i regioner med grus, till exempel wadi. Växtligheten av buskar är allmänt glest fördelad. Ibland besöks sanddyner nära kusten.[1]

Kustens urbanisering är ett hot för beståndet. Uppdelningen i flera populationer försämrar möjligheten till återhämtning. IUCN kategoriserar arten globalt som sårbar.[1]

Källor

redigera
  1. ^ [a b c d] Sindaco, R., Busais, S.M.S. & Mohammed, S.F. 2012 Acanthodactylus felicis . Från: IUCN 2012. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 20 mars 2020.
  2. ^ Arnold E N (1980) The scientific results of the Oman flora and fauna survey 1977 (Dhofar). The reptiles and amphibians of Dhofar, southern Arabia., JOURNAL OF OMAN STUDIES SPECIAL REPORT (No. 2) 1980: 273-332
  3. ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (28 november 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/acanthodactylus+felicis/match/1. Läst 24 september 2012. 
  4. ^ Acanthodactylus felicis i TIGR Reptile Database. Uetz P., 2016. Läst 4 mars 2018.