Aarne Artur Wuorimaa (till 1906 Blomberg), född 8 februari 1892 i Leivonmäki, död 5 juli 1975 i Helsingfors, var en finländsk diplomat.

Aarne Wuorimaa, 1933.

Biografi redigera

Wuorimaa blev filosofie magister 1916. Efter studieåren fick han snabbt växlande uppdrag, först som intendent vid flygvapnet 1918, följande år utsänd till Finlands generalkonsulat i London. 1920 utsågs han till finska regeringens representant vid amerikanska Röda korset under dess verksamhet i Finland. Den egentliga diplomatkarriären inledde han som attaché och sedermera legationssekreterare i Paris 1921–1927, med ett avbrott för tjänstgöring vid Nationernas Förbunds sekretariat 1923–1925. Från 1928 till 1935 var han sändebud i Tallinn.

Wuorimaa har blivit mest känd för sin tid som beskickningschef i Berlin 1933–1940. Han kunde på nära håll följa med hur Hitler gjorde sig till envåldshärskare. Efter Ribbentrop-Molotov-pakten i augusti 1939 blev det i praktiken omöjligt för Wuorimaa att vinna gehör för Finlands sak i Berlin. Hitler förhöll sig iskallt till Finland, som från naziledningens sida beskylldes för att länge ha motarbetat tyska intressen. Berlin hemlighöll i det längsta att Finland hade hänförts till den sovjetiska intressesfären.

Efter vinterkriget förflyttades Wuorimaa till Budapest 1940–1944, varefter han blev försatt i disponibilitet, ett öde som drabbade de flesta som hade varit sändebud i de med Berlin förbundna axelmakterna. Wuorimaa anförtroddes uppdraget att leda den kommitté, som efter kriget skulle utreda överlåtelsen av tysk egendom i Finland till Sovjetunionen. Han tvångspensionerades 1946 men rehabiliterades 1950 och återinträdde i utrikesministeriets tjänst 1950 som chef för administrativa avdelningen. Han blev sedan utsedd till sändebud i Haag och Lissabon, där han tjänstgjorde 1951–1957.

Wuorimaa behandlade sitt diplomatliv i tre verk, Muistojeni Unkari (1947), Mitä on diplomatia (1949) och Lähettiläänä Hitlerin Saksassa (1967).

Källor redigera