Wikipedia

1. FC Union Berlin

fotbollsklubb i Berlin, Tyskland

1. FC Union Berlin, 1. Fußballclub Union Berlin e. V., är en fotbollsklubb i stadsdelen Köpenick i Berlin, Tyskland

1. FC Union Berlin
Grundinformation
Grundad20 januari 1966 (föregångare grundad 1906)
Fullständigt namn1. Fußballclub Union Berlin e. V.
SmeknamnEiserne, Eisern Union
SerieBundesliga
HemmaarenaStadion An der Alten Försterei
(kapacitet: 22 012)
Nyckelpersoner
OrdförandeTyskland Dirk Zingler
VDTyskland Oskar Kosche
SportchefTyskland Oliver Ruhnert
TränareKroatien Nenad Bjelica
LagkaptenÖsterrike Christopher Trimmel
Matchställ
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Hemmaställ
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Bortaställ
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Tredjeställ

1. FC Union Berlin har stor kultstatus i Berlin och har trots spel i lägre divisioner en stor supporterkrets.[källa behövs] Föreningen skapades i sin nuvarande form 1966 men har en lång historia innan dess som sträcker sig tillbaka till 1906. 1968 vann man sin hittills enda stora titel under namnet 1. FC Union. 2001 nådde man sensationellt finalen i den tyska cupen och spel i UEFA-cupen.

En klassisk slogan för klubben är "Und Niemals Vergessen Eisern Union".

Historia redigera

Oberschöneweide redigera

Den första föregångaren till dagens 1. FC Union Berlin var FC Olympia Oberschöneweide som grundades 1906 genom att flera mindre föreningar gick ihop i Oberschöneweide i utanför Berlin. Under en period ingick man som en del i BTuFC Union 1892 som blivit tyska mästare 1905. När laget valde att stå på egna ben 1909 tog man med sig namnet Union och blev SC Union Oberschöneweide. Vid denna tid hade man blått och vitt som klubbfärger.

1914 spelade man för första gången i den regionala högstadivisionen i Berlin och Brandenburg och blev 1917 vicemästare. De kommande åren gjorde oroligheterna i staden Berlin och första världskriget att man hade svårt att spela matcher. Många spelare kallades in till krigstjänstgöring och ett stort antal stupade. 1920 flyttade man till Sportanlage Sadowa som senare blev Stadion An der Alten Försterei, där man än idag hör hemma.

1920 blev SC Union Oberschöneweide för första gången mästare i Berlin och var därmed kvalificerade för det tyska mästerskapet. Man nådde kvartsfinalen men åkte ut mot Breslauer Sportfreunde (2-3). Tre år senare blev man återigen mästare i Berlin och nådde final i tyska mästerskapet efter segrar mot Arminia Bielefeld och SpVgg Fürth. I finalen på Grunewaldstadion i Berlin förlorade SC Union Oberschönewöeide mot Hamburger SV med 0-3 inför 64 000 åskådare. Efter dessa framgångar tappade man alltmer mot Berlinklubbarna Hertha BSC och Tennis Borussia Berlin.

1. FC Union bildas redigera

 
Unionspelare firar den legendariska segern i östtyska cupen 1968.

Dagens 1. FC Union Berlin bildades 1966 i samband med att det genomfördes en idrottspolitisk kursändring i DDR. Reformen innebar att man skulle skapa "prestationscentrum" i varje distrikt i DDR i form av renodlade fobollsklubbar. De nya fotbollsklubbarna fick prefixet FC. I Östberlin innebar det att BFC Dynamo och FC Vorwärts Berlin bildades - och 1. FC Union Berlin. 1. FC Union Berlin bildades från fotbollssektionen i sportklubben TSC Berlin. 1. FC Union Berlin var en civil klubb till skillnad från BFC Dynamo, som tillhörde polisens- och säkerhetstjänstens idrottsorganisation SV Dynamo, och FC Vorwärts Berlin, som tillhörde arméns idrottsorganisation ASV Vorwärts.

Det var det statligt kontrollerade östtyska fackförbundet FDGB:s ordförande Herbert Warnke som hade krävt att det skulle skapas en civil klubb för den arbetande befolkningen i Östberlin. Herbert Warnke var en mäktig politiker och medlem i Socialistiska enhetspartiets (SED) politbyrå. 1. FC Union Berlin grundades i ett av de största industriella centrumen i Östyskland.[1] Klubben kom också inledningsvis att stöttas av FDGB. Stödet från FDGB upphörde dock efter att Herbert Warnke ersattes som ordförande för FDGB av Harry Tisch. Harry Tisch hade börjat sin politiska bana i Rostock och valde så småningom att istället att stödja FC Hansa Rostock. Klubbens huvudsakliga sponsorer skulle komma att vara olika lokala statliga företag, såsom VEB Kabelwerk Oberspree (KWO) och VEB Transformatorenwerk Oberschöneweide (TRO).[2] Efter att Herbert Warnke hade gått bort år 1975 hade Union Berlin heller inte längre något stöd i den absoluta toppen av den politiska hierarkin, till skillnad från flera andra av de särskilda fotbollsklubbarna.[3] Klubben fick förlita sig på stöd av distriktsledningen för SED i Östberlin.[4][5]

Klubbens hittills största seger inträffade år 1968 då man vann den östtyska cupen, FDGB-Pokal.[6] I finalen slog Union favorittippade FC Carl Zeiss Jena. I laget fanns legendariska DDR-spelare som Günter "Jimmy" Hoge och Reinhard ”Mäcki” Lauck. 1973 åkte man ur förstaserien och hamnade i andradivisionen DDR-Liga. Där tog man hem serien två gånger i rad men tog sig inte upp i förstaserien då man misslyckades i kvalserien som följde.

1976 kunde äntligen 1. FC Union Berlin ta sig tillbaka i den östtyska förstadivisionen. Säsongen inleddes när man inför 45 000 åskådare på Stadion der Weltjugend besegrade rivalen BFC Dynamo med 1-0. 1. FC Union Berlin vann även returmötet med samma siffror. 1. FC Union Berlin klarade sig kvar i serien men segrarna mot BFC Dynamo cementerade klubbens image som kultförening och publikmagnet under 1970-talet. Följande säsonger hade klubben näst flest åskådare i DDR efter SG Dynamo Dresden, trots att man kämpade för att inte åka ur serien. Klubben sägs ha varit en samlingsplats oppositionella i Östtyskland och kom att bevakas speciellt av myndigheterna. När det blev frisparkar sägs att supportrarna till 1. FC Union Berlin ofta ska ha ropat "Muren måste bort", syftandes på Berlinmuren. Vissa källor menar dock att detta delvis är en myt och överdrivet.[7][8][9]

Bilden av 1. FC Union Berlin som en samlingsplats för oppositionella är dock inte enhällig. 1. FC Union Berlin var en del av det idrottspolitiska systemet i Östtyskland, även som civil klubb.[a] Klubben grundades som en av de särskilt privilegierade fotbollsklubbarna, som bland annat hade rätt att värva spelare inom tilldelade egna upptagningsområden.[11][12] De viktigaste positionerna i klubben innehades exklusivt av direktörer för statliga företag eller representanter för det statsbärande kommunistpartiet SED.[13] Klubben var statligt finansierad och alla beslut i klubben rapporterades till den östtyska centralorganisationen för idrott DSTB.[10] DTSB stod i sin tur under direkt kontroll av SED:s centralkommitté.[14] Både Herbert Warnke och Hans Modrow var sponsormedlemmar i klubben.[2][15] Hans Modrow hade organiserat grundandet av klubben, som förstesekreterare för SED i distriktet Köpenick.[15]

Supportrar till 1. FC Union Berlin från den östtyska eran medger att det är en överdrift att kalla klubben för en "motståndsklubb".[16][11] Hedersordföranden i 1. FC Union Berlin Günter Mielis sade: "Union var inte en klubb av motståndskämpar, men vi var alltid tvungna att kämpa mot mycket politiskt och ekonomiskt motstånd. Vi fick styrka från våra fans".[17] Det fanns inga politiska grupper bland supportrarna till 1. FC Union Berlin.[8][11] De flesta supportrar var vanliga fotbollssupportrar.[18] En supporter till 1. FC Union Berlin från den östtyska eran sade: "Unions fans bidrog inte ens med de bästa avsikterna till att störta Östtyskland. Inte på något sätt. Vi var intresserade av fotboll. Det finns en kliché om klubben för statsfienderna. Men det var inte vi".[19] Provokationer var en del av fotbollen i Östtyskland.[18] Även supportrarna till BFC Dynamo kom att bevakas speciellt av myndigheterna under 1980-talet.[20] För många supportrar till 1. FC Union Berlin är bilden av 1. FC Union Berlin som en klubb för dissidenter till stor del en legend som uppstod efter Die Wende.[16] Supportrar till 1. FC Union Berlin från den östtyska eran berättar att deras stöd till klubben inte hade något med politik att göra. Klubben var det viktigaste och deras identifiering med 1. FC Union Berlin hade främst med Köpenick att göra.[21] Supportrar till 1. FC Union Berlin betraktade sin klubb som den evige underdogen som var djupt rotad i arbetarklassen.[22]

1980 åkte man ur förstaserien. 1986 nådde man för andra gången final i östtyska cupen efter segrar mot storlag som 1. FC Magdeburg och SG Dynamo Dresden. I finalen förlorade man dock klart mot 1. FC Lokomotive Leipzig.

Efter murens fall redigera

 
Stadion an der alten Försterei i Köpenick renoverades och byggdes ut 2013.

Föreningens största framgång efter 1989 kom när man nådde finalen i DFB-pokal 2001. Finalen spelades på Berlins Olympiastadion mot Schalke 04 som vann med 2-0. För Union innebar finalplatsen europacupspel. Samma år kvalificerade man sig för första gången för spel i 2. Bundesliga. Union degraderades efter säsongen 2003/04 då laget bara nådde den 17:e platsen.

2009 kvalificerade laget sig för 2. Bundesliga som seriesegrare i 3. Liga.

En kontroversiell händelse i klubben inträffade år 2011 när det blev allmänt känd att klubbpresidenten Dirk Zingler hade varit medlem av vaktregimentet Feliks Dzierzynski i tre år under sin militärtjänstgöring.[23] Dirk Zingler hade bara två år tidigare avslutat ett sponsorsavtal med företaget International Sport Promotion (ISP) på grund av att ordföranden i företagets styrelse hade varit Stasiofficer.[23] Vaktregimentet Feliks Dzierzynski var den paramilitära grenen inom Stasi. Dirk Zingler har förklarat att han endast hade försökt att tillbringa sin militärtjänst i Berlin och att han på förhand inte kände till att regmentet tillhörde Stasi. Vaktregimentet Feliks Dzierzynski var dock ett elitförband.[24][25] Det var inte möjligt att ansöka om att få göra sin militärtjänstgöring vid regementet. Stasi valde själva ut vilka de ansåg lämpliga att tjänstgöra med regementet.[24] Regementet tog bara in soldater som ansågs "lojala mot linjen".[25]

2019 nådde klubben sin största framgång någonsin. Efter en tredjeplats i 2. Bundesliga besegrades VfB Stuttgart i kvalet och 1. FC Union Berlin tog för första gången steget upp i Bundesliga. Uppflyttningen säkrades med hjälp av bortamålsregeln efter 2-2 i Stuttgart och 0-0 hemma.[26]

I laget spelade bland annat den svenske landslagsspelaren Sebastian Andersson 2018-20, och han blev historisk när han den 23 augusti 2019 gjorde 1-1 borta mot FC Augsburg, vilket var klubbens första mål någonsin i Bundesliga. Redan efter andra säsongen i Bundesliga där Union slutade på sjunde platsen fick laget kvalspela (huvudrundan) för den nyskapade Uefa Europa Conference League 2021/2022. Efter avancemang nåddes en tredje plats i gruppspelet. Ett år senare spelade Union efter en femte plats i Bundesliga gruppspel i Uefa Europa League och fortsatte efter framgångsrikt spel i sextondelsfinalen där Ajax Amsterdam besegrades. I åttondelsfinalen ställdes Union Berlin mot Royale Union Saint-Gilloise från Belgien och laget förlorade sammanlagd med 3–6.[27] I september 2022 nådde manskapet efter sex spelade matcher för första gången första platsen i Bundesliga.[28] Med en fjärde plats efter hela säsongen är Union kvalificerad för gruppspelet i Uefa Champions League 2023/2024.[29]

Meriter redigera

Nationellt redigera

1966, 1970
1974, 1975, 1976, 1981, 1982
1985, 1991
2009
1968

Regionalt redigera

  • Segrare Berlin/Brandenburg-mästerskapet: 2
1920, 1923
1940
1992, 1993, 1994
1996, 2000
2001
2006
1947, 1948, 1994, 2007, 2009

Spelare redigera

Truppen redigera

Senast uppdaterad: 1 september 2022.
[30]

Målvakter
Nummer Land Spelare Födelsedatum Kom ifrån
1   Frederik Rönnow 4 augusti 1992 (31 år)   Eintracht Frankfurt (-21)
12   Jakob Busk 12 september 1993 (30 år)   FC Köpenhamn (-16)
37   Lennart Grill 25 januari 1999 (25 år)   Bayer Leverkusen (-22)

Försvarare
Nummer Land Spelare Födelsedatum Kom ifrån
3   Paul Jaeckel 22 juli 1998 (25 år)   Greuther Fürth (-21)
4   Diogo Leite 23 januari 1999 (25 år)   Porto (-22)
5   Danilho Doekhi 30 juni 1998 (25 år)   Vitesse (-22)
6   Julian Ryerson 17 november 1997 (26 år)   Viking (-18)
23   Niko Giesselmann 26 september 1991 (32 år)   Fortuna Düsseldorf (-20)
25   Timo Baumgartl 4 mars 1996 (28 år)   PSV (-21)
26   Tymoteusz Puchacz 23 januari 1999 (25 år)   Lech Poznan (-21)
28   Christopher Trimmel   24 februari 1987 (37 år)   Rapid Wien (-14)
31   Robin Knoche 22 maj 1992 (31 år)   Wolfsburg (-20)

Mittfältare
Nummer Land Spelare Födelsedatum Kom ifrån
2   Morten Thorsby 5 maj 1996 (27 år)   Sampdoria (-22)
7   Levin Öztunali 15 mars 1996 (28 år)   Mainz (-21)
8   Rani Khedira 27 januari 1994 (30 år)   Augsburg (-21)
13   András Schäfer 13 april 1999 (25 år)   DAC Dunajská Streda (-22)
14   Paul Seguin 29 mars 1995 (29 år)   Greuther Fürth (-22)
19   Janik Haberer 2 april 1994 (30 år)   Freiburg (-22)
21   Tim Skarke 7 september 1996 (27 år)   Darmstadt (-22)
24   Genki Haraguchi 9 maj 1991 (32 år)   Hannover 96 (-21)
30   Kevin Möhwald 3 juli 1993 (30 år)   Werder Bremen (-21)
32   Miloš Pantović 7 juli 1996 (27 år)   Bochum (-22)
35   Fabio Schneider 31 juli 2002 (21 år)   1. FC Union Berlin

Anfallare
Nummer Land Spelare Födelsedatum Kom ifrån
11   Sven Michel 15 juli 1990 (33 år)   Paderborn (-22)
16   Tim Maciejewski 5 mars 2001 (23 år)   Hertha Berlin (-17)
17   Kevin Behrens 3 februari 1991 (33 år)   Sandhausen (-21)
27   Sheraldo Becker 9 februari 1995 (29 år)   ADO Den Haag (-19)
40   Jamie Leweling 26 februari 2001 (23 år)   Greuther Fürth (-22)
45   Jordan Pefok 26 april 1996 (27 år)   Young Boys (-22)

Utlånade spelare redigera

Nr Land Pos Namn
   F Dominique Heintz (i   Bochum till 30 juni 2023)
   F Rick van Drongelen (i   Hansa Rostock till 30 juni 2023)
Nr Land Pos Namn
   MF Keita Endo (i   Eintracht Braunschweig till 30 juni 2023)
   MF Laurenz Dehl (i   Bohemians till 30 november 2022)

Kända spelare redigera

Anmärkningar redigera

  1. ^ "Civil klubb" innebar inte att klubben stod utanför det statliga idrottspolitiska systemet.[10] En civil klubb var en klubb som inte tillhörde någon av idrottsorganisationerna för de väpnade organen, SV Dynamo eller ASV Vorwärts. De civila klubbarna tillhörde istället DTSB. Alla klubbar i DDR-Oberliga 1966/1967, utom FC Vorwärts Berlin, BFC Dynamo och SG Dynamo Dresden, var civila klubbar.

Referenser redigera

  1. ^ Dost, Robert (17 januari 2011) (på tyska). Der zivile Club - Die gesellschaftliche Stellung des 1.FC Union Berlin und seiner Anhänger in der DDR. Mittweida: Hochschule Mittweida. sid. 12. https://monami.hs-mittweida.de/frontdoor/deliver/index/docId/940/file/BA.Arbeit.Robert.Dost.pdf. Läst 18 maj 2021. 
  2. ^ [a b] Kannowski, Stephan (1999) (på tyska). Der Einfluss der SED auf den Sport der DDR am Beispiel des Fußballvereins 1. FC Union Berlin (Oktober 1999). Hamburg: Diplomarbeiten Agentur diplom.de (Bedey Media GmbH). sid. 44-45. ISBN 978-3832419226 
  3. ^ Kannowski, Stephan (1999) (på tyska). Der Einfluss der SED auf den Sport der DDR am Beispiel des Fußballvereins 1. FC Union Berlin (Oktober 1999). Hamburg: Diplomarbeiten Agentur diplom.de (Bedey Media GmbH). sid. 46. ISBN 978-3832419226 
  4. ^ Bartz, Dietmar (8 december 2003). ”"Die Stasi war nichts Spezielles"” (på tyska). die tageszeitung (Berlin: taz Verlags u. Vertriebs GmbH). https://taz.de/!669107/. Läst 31 oktober 2021. 
  5. ^ Willmann, Frank (18 augusti 2005). ”Aus den Unterklassen” (på tyska). Junge Welt (Berlin: Verlag 8. Mai GmbH). http://home.snafu.de/erich.mielke/HTMLPresse/2005_08_18.html. Läst 31 oktober 2021. 
  6. ^ Andreas Granath (30 augusti 2016). ”Vad väntar Simon Hedlund?” (på svenska). Sveriges Radio. https://sverigesradio.se/artikel/6506457. Läst 6 september 2021. 
  7. ^ Glaser, Joakim (2015) (på svenska). Från Mielke till Merkel – Kontinuitet, brott och förändring i supporterkultur i östra Tyskland (Första). Malmö: Arx Förlag AB. sid. 167-168. ISBN 978-91-87043-61-1 
  8. ^ [a b] Grimm, Christian (8 november 2014). ”"Wir waren keine Revolutionäre" – die Wende und der Ostfußball” (på tyska). Wall Street Journal (New York: Dow Jones & Company, Inc.). https://www.wsj.com/articles/wir-waren-keine-revolutionare-die-wende-und-der-ostfuball-1415445589. Läst 22 november 2020. 
  9. ^ Leue, Gunnar (22 Januari 2015). ”Was macht die Staatsmacht jetzt?"” (på tyska). 11 Freunde (Berlin: 11FREUNDE Verlag GmbH & Co. KG). https://11freunde.de/artikel/was-macht-die-staatsmacht-jetzt/587020. Läst 22 november 2020. 
  10. ^ [a b] Dost, Robert (17 januari 2011) (på tyska). Der zivile Club - Die gesellschaftliche Stellung des 1.FC Union Berlin und seiner Anhänger in der DDR. Mittweida: Hochschule Mittweida. sid. 53. https://monami.hs-mittweida.de/frontdoor/deliver/index/docId/940/file/BA.Arbeit.Robert.Dost.pdf. Läst 30 oktober 2022. 
  11. ^ [a b c] Matthias, Koch (28 november 2019). ”Vom Mauerblümchen zum Fußball-Leuchtturm” (på tyska). bpb.de. Bundeszentrale für politische Bildung. https://www.bpb.de/geschichte/zeitgeschichte/deutschlandarchiv/301246/vom-mauerbluemchen-zum-fussball-leuchtturm. Läst 17 maj 2021. 
  12. ^ Dennis, Mike (2007). ”Behind the Wall: East German football between state and society” (på engelska). German as a Foreign Language (GFL) 2007 (2): sid. 46-73. ISSN 1470-9570. http://www.gfl-journal.de/2-2007/dennis.pdf. Läst 14 januari 2021. 
  13. ^ Japke, Josephine (21 juni 2018) (på tyska). Die gesellschaftspolitische Stellung des 1. FC Union Berlin zu Zeiten der DDR. Mittweida: Hochschule Mittweida. sid. 35-37. https://monami.hs-mittweida.de/frontdoor/deliver/index/docId/8807/file/BA+UNION.pdf. Läst 17 maj 2021. 
  14. ^ Dost, Robert (17 januari 2011) (på tyska). Der zivile Club - Die gesellschaftliche Stellung des 1.FC Union Berlin und seiner Anhänger in der DDR. Mittweida: Hochschule Mittweida. sid. 16. https://monami.hs-mittweida.de/frontdoor/deliver/index/docId/8807/file/BA+UNION.pdf. Läst 17 maj 2021. 
  15. ^ [a b] Ludewig, Alexander. ”Der 1. FC Union als Hauptstadtklub im geteilten Berlin” (på tyska). Neues Deutschland (Berlin: Neues Deutschland Druckerei und Verlag GmbH). https://www.neues-deutschland.de/artikel/1001500.der-fc-union-als-hauptstadtklub-im-geteilten-berlin.html. Läst 17 maj 2021. 
  16. ^ [a b] MacDougall, Alan (2014) (på engelska). The People's Game: Football, State and Society in East Germany (1). Cambridge: Cambridge University Press. sid. 242. ISBN 978-1-107-05203-1 
  17. ^ Matthias, Koch (28 november 2019). ”Vom Mauerblümchen zum Fußball-Leuchtturm” (på tyska). bpb.de. Bundeszentrale für politische Bildung. https://www.bpb.de/geschichte/zeitgeschichte/deutschlandarchiv/301246/vom-mauerbluemchen-zum-fussball-leuchtturm. Läst 17 maj 2021. ”'Union war kein Club von Widerstandskämpfern, aber wir mussten immer wieder gegen viele politische und ökonomische Widerstände ankämpfen. Kraft holten wir uns von unseren Fans' sagt Unions Ehrenpräsident Günter Mielis.” 
  18. ^ [a b] Willmann, Frank (2007) (på tyska). Stadionpartisanen - Fans und Hooligans in der DDR (1). Berlin: Neues Leben. sid. 182-183. ISBN 978-3355017442 
  19. ^ Willmann, Frank (2007) (på tyska). Stadionpartisanen - Fans und Hooligans in der DDR (1). Berlin: Neues Leben. sid. 58. ISBN 978-3355017442. ”'Unionfans haben beim besten Willen keinen Beitrag zum Sturz der DDR geleistet. Auf keinen Fall, wir warn am Fußball interessiert. Es gibt das Klischee vom Club der Staatsfeinde, aber das waren wir nicht'” 
  20. ^ Glaser, Joakim (2015) (på svenska). Från Mielke till Merkel – Kontinuitet, brott och förändring i supporterkultur i östra Tyskland (Första). Malmö: Arx Förlag AB. sid. 157. ISBN 978-91-87043-61-1 
  21. ^ Glaser, Joakim (2015) (på svenska). Från Mielke till Merkel – Kontinuitet, brott och förändring i supporterkultur i östra Tyskland (Första). Malmö: Arx Förlag AB. sid. 131-132, 171-172. ISBN 978-91-87043-61-1 
  22. ^ Dennis, Mike; LaPorte, Norman (2011) (på engelska). State and Minorities in Communist East Germany (1). New York: Berghahn Books. sid. 131-132. ISBN 978-0-85745-195-8 
  23. ^ [a b] Knight, Ben (29 juli 2011). ”Berlin's FC Union wrestles with its East German past - again” (på engelska). dw.com. Deutsche Welle. https://www.dw.com/en/berlins-fc-union-wrestles-with-its-east-german-past-again/a-15273229. Läst 30 maj 2021. 
  24. ^ [a b] ”Union-Boss Zingler war Stasi-Soldat” (på tyska). B.Z. (Berlin: B.Z. Ullstein GmbH). 19 juli 2011. https://www.bz-berlin.de/artikel-archiv/union-boss-zingler-war-stasi-soldat. Läst 30 maj 2021. 
  25. ^ [a b] Kruse, Jürn (19 juli 2011). ”Union vertraut Zingler trotz Stasi-Vergangenheit” (på tyska). Die Welt (Berlin: WeltN24 GmbH). https://www.welt.de/debatte/kolumnen/auszeit/article13495750/Union-vertraut-Zingler-trotz-Stasi-Vergangenheit.html. Läst 30 maj 2021. 
  26. ^ ”1. FC Union steigt auf” (på tyska). Die Welt. 30 maj 2019. https://www.welt.de/sport/fussball/bundesliga/article194300491/1-FC-Union-Berlin-steigt-auf-40-Jahre-auf-dieses-Spiel-gewartet.html. Läst 1 juni 2019. 
  27. ^ ”Union Berlin i Uefa Europa League”. Uefa. 2023. https://www.uefa.com/uefaeuropaleague/clubs/77977--union-berlin/. 
  28. ^ Markus Lotter (11 september 2022). ”Historischer Moment: Union Berlin erstmals Tabellenführer!” (på tyska). Berliner Zeitung. https://www.berliner-zeitung.de/sport-leidenschaft/fussball-berlin-1-0-in-koeln-der-1-fc-union-setzt-in-der-bundesliga-seine-erfolgsserie-fort-li.265951. 
  29. ^ DPA (3 juli 2023). ”Union Berlin spielt Champions League im Olympiastadion” (på tyska). Der Tagesspiegel. https://www.tagesspiegel.de/sport/mehreinnahmen-im-millionenbereich-moglich-union-berlin-spielt-champions-league-im-olympiastadion-10088557.html. 
  30. ^ ”Squad”. fc-union-berlin.de (1. FC Union Berlin). https://www.fc-union-berlin.de/en/football/firstteam/squad/. Läst 18 februari 2020. 

Externa länkar redigera

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=1._FC_Union_Berlin&oldid=54216853”