Varphögar vid Öster Silvbergs gruva

Öster Silvbergs gruva är en sulfidmalmsgruva som ligger i Silvbergs socken i Säters kommun. Gruvan är nedlagd men väl synlig än idag genom öppna vattenfyllda gruvhål och stora efterlämnade varphögar. Silvbergs gruva ingår i kulturslingan Silverringen, som gör Dalarnas bergslagshistoria turistiskt tillgänglig och besökaren får en möjlighet att följa järnets och silvrets väg från gruva till hammare.

HistorikRedigera

 
Varp med svavelinnehåll

Namnet Silvberg, "silbergheno" förekommer redan 1347 men mest känt är ett omnämnande 1354 i ett privilegiebrev. Det är dock oklart om belägget syftar på Östra eller Västra Silvberg några mil västerut. Det äldsta säkra belägget på Öster Silvberg härrör från 1483. På 1400-talet var kronan delägare i gruvan, och i slutet av 1400-talet blev även Eskilstuna kloster delägare. Avkastningen på gruvan minskade dock snart. 1540 gjordes trots det Östra Silvberg till kungsgård och 1552 förbjöds allmogen i gruvans närhet att själva framställa silver. Omkring 1580 började silvermalmen dock att tryta och brytningen minskade.[1]

Silvret utvanns ur silverhaltig blyglans. Det fanns även guld. Guldhalten uppgick till 10-15% av silvret. Smältningen utfördes bland annat vid Jönshyttan. Rester efter sammanlagt elva hyttor för silversmältning har påträffats i området.[1] Senare undersökningar har visat att storgruvan varit 220 meter djup. Gruvan köptes under början av 1700-talet av brukspatronen Adolph Christiernin och Fredrik Rothoff. Christiernin trodde att det fanns stora mängder guld i gruvan och ödslade förgäves hela sin förmögenhet i försöken att få fram det. Under 1700-talets slut och 100 år framåt bröts huvudsakligen svavelkis i Öster Silvberg, något som de svaveldoftande varphögarna i området vittnar om. Vid 1800-talets slut stängdes verksamheten och gruvan vattenfylldes.

För brytning av zinkmalm och svavelkis under åren 1915 till 1920 togs driften upp igen och gruvan pumpades fri från vatten, vilket tog två år. Då byggdes även en linbana. Fram till 1920-talet pågick verksamheten och linbanan revs 1931. Totalt framställdes 91,3 kg silver under åren 1630 till 1920. Gruvans storhetstid var på 1400-talet och i början av 1500-talet då Gustav Vasa tillmätte gruvan stor betydelse.

S:t Nicolai kapell och ödekyrkogårdRedigera

Sankt Nicolai kapell ligger i anslutning till silvergruvan och uppfördes förmodligen på 1400-talet och byggdes om under 1500-talet. År 1854 revs kapellet då det hotade att falla samman. Kapellets timmer blev byggnadsvirke till gruvan och grundstenarna användes till att mura upp en rödfärgsugn. Altarskåp och träskulpturer från 1400-talet förvaras i Dalarnas museum. Grunden till kapellet och ödekyrkogården restaurerades 1942. Av de många gravhällar och gravstenar som fanns är bara två kvar, dels en gravhäll i gjutjärn från 1663 och en gravsten efter brukspatronen Jonas Arnberg (1722-1795).

DykningRedigera

Silvbergs gruva är en populär plats för dykare och bjuder på utmaning både i form av djup och "overhead" miljöer. Dykguiden Erik har från 2017 börjat med en årlig expedition där gruvan undersöks och dokumenteras under flertalet dagar. Kommande expeditioners mål är att utforska botten på storgruvan som ligger på cirka 100 meter djup, samt att ta sig från maskingruvan till storgruvan genom en tunnel som ligger på 80 meter djup.[2]

Bilder, gruvområdetRedigera

Bilder ödekyrkogårdenRedigera

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ [a b] Östra Silvberget och det medeltida kolonisationsförloppet, artikel av Lena Berg i Bebyggelsehistorisk tidskrift 2002
  2. ^ Dykarna: Öster Silvbergs gruva.
  • Broschyr "Silverringen" utgiven av Säters kommun och Länsstyrelsen i Dalarnas län.

Externa länkarRedigera