Öppna huvudmenyn

Yoko Ono

japansk-amerikansk avantgardekonstnär, popartist och fredsaktivist

Yoko Ono Lennon (kanji :小野 洋子, Ono Yōko; på japanska presenterar hon sitt namn som vore det utländskt med katakana: オノ・ヨーコ, Ono Yōko), född 18 februari 1933 i Tokyo, Japan, är en japansk-amerikansk avantgardekonstnär, filmskapare, popartist och fredsaktivist. Hon är änka efter John Lennon som mördades 1980.[1]

Yoko Ono
オノ・ヨーコ
小野 洋子
Yoko Ono 2007.jpg
Yoko Ono 2007
Födelsedatum18 februari 1933 (85 år)
FödelseortJapan Tokyo, Japan
År som aktiva1961–
SkivbolagApple, Polydor, Geffen
Rykodisc, Astralwerks, Chimera Music
Relaterade artisterJohn Lennon
Plastic Ono Band
Sean Lennon
Webbplatshttp://imaginepeace.com

Ono växte upp i Tokyo, och studerade vid Gakushuin University samtidigt som hennes familj flyttade till USA för att undkomma kriget. De återförenades 1953, och efter en tids studier på Sarah Lawrence College involverad hon sig i New Yorks konstnärliga undergroundscen, inklusive Fluxusgruppen. Hon träffade John Lennon 1966 på en konstutställning hon hade i London, och de blev ett par 1968. Ono och Lennon använde sin smekmånad som en scen för offentliga protester mot Vietnamkriget med sina Bed-Ins for Peace i Amsterdam och Montreal 1969. Hon har satt feminismen i främre leden i sin musik och har influerat artister som The B-52’s och Meredith Monk. Ono fick kommersiell framgång 1980 med albumet Double Fantasy, som hon släppte tillsammans med Lennon tre veckor före hans död. Sedan år 2003 har elva av hennes låtar, mestadels remixer av hennes äldre material, toppat den amerikanska Billboard Hot Dance Club Songs-listan.[1]

Innehåll

BiografiRedigera

Ono föddes i Tokyo 18 februari 1933 och är dotter till Isoko Ono (小野 磯 子 Ono Isoko) och Eisuke Ono (小野 英 輔 Ono Eisuke), en bankir och tidigare klassisk pianist.

Ono flyttade till New York som 18-åring. Hon kom snart i kontakt med stadens avantgardescen där hon anträdde sin konstnärliga bana med performancekonst samtidigt som hon verkade som poet. De tidiga projekten fick obetydlig uppmärksamhet, men efter att ha arbetat med jazzmusikern och filmproducenten Anthony Cox blev Yoko Ono ett känt namn.

1962 flyttade hon tillbaka till Tokyo i Japan. Året därpå ingick Ono äktenskap med Anthony "Tony" Cox. Tillsammans fick de dottern Kyoko.[2]

Ono har skrivit boken Grapefruit (första utgåva 1964),[3] ett slags instruktionsbok i modern konst. Hon anses som en av de mest inflytelserika inom installationskonsten. 1966 reste Ono till London för att delta på DIAS - Destruktion in Art Symposium.

John LennonRedigera

Hon bosatte sig i London och träffade John Lennon. De gifte sig den 20 mars 1969 i Gibraltar.[4] Paret åkte till Amsterdam på smekmånad där de tog in på hotell Hilton i en vecka och hade där en "bed-in" för fred.[5] Yoko Ono var enligt media och somliga Beatlesfans ökänd som kvinnan som bröt upp Beatles. Många ansåg att Ono var källan till bandets uppsplittring på grund av Lennons förhäxande kärlek för henne.[6]

Efter att The Beatles splittrades levde Ono och Lennon i London samt senare tillsammans i New York. Flytten från London var enligt de själva på grund av den rasism som fanns gentemot Ono. Deras relation mötte efter flytten ännu mera motgångar då Lennon hade blivit anklagad för att nyttja droger i England, samt Ono som hade blivit separerad från hennes dotter.

År 1975 födde Ono parets son, Sean Lennon, som föddes på Lennons 35-åriga födelsedag. Sean har följt i sina föräldrars fotspår genom att arbeta inom musikbranschen.[7]. Hon hade redan 1969 varit gravid med Lennon men fått missfall.[4] Ono och Lennon var gifta till 1980, då Lennon mördades.[8]

1970 utgav Ono albumet Yoko Ono/Plastic Ono Band[9], samtidigt som John Lennon utgav sitt album John Lennon/Plastic Ono Band. Hon har även gjort ett flertal andra skivor. 1980 gav Ono och Lennon ut det gemensamma albumet Double Fantasy, som fick en uppföljare efter Lennons död med Milk and Honey (1984).

Yoko Ono bor kvar i The Dakota Building på Upper West Side på Manhattan i New York, det hus där hon och John Lennon bodde då han mördades utanför byggnaden. Ono har fortsatt sin konstnärliga karriär med utställningar i USA och internationellt. Hon levde ihop med en gallerist vid namn Sam Havadtoy 1981–2001.[10]

2001 blev hon hedersdoktor i juridik (Doctorate of Law) vid Liverpools universitet, och 2002 filosofie (konstnärlig) hedersdoktor (Doctor of Fine Arts) vid Bard College i delstaten New York. Sommaren 2012 visade Moderna museet Yoko Onos utställning Grapefruit.[3] Ono finns representerad vid Moderna museet i Stockholm.[11]

FilmskapandeRedigera

Ono var även intresserad av experimentell film, och gjorde 16 kortfilmer mellan 1964 and 1972, och fick mycket berömmelse för Fluxusfilmen No. 4, från 1966.[7] Filmen refereras ofta till som Bottoms.[12][13] Den fem och en halv minut långa filmen består av en serie närbilder på människors rumpor, samtidigt som de går på ett löpband. Skärmen är uppdelad i nästan fyra lika stora delar, tack vara rumpornas anatomi. Filmens soundtrack består av intervjuer med dem som filmas, liksom de som funderar på att gå med i projektet. 1996 producerade klockföretaget Swatch en begränsad upplaga av klockor till minne av filmen.[14]

I mars 2004 visade Institute of Contemporary Arts i London upp de flesta av Onos filmer från denna tiden, under utställningen The Rare Films of Yoko Ono.[13] Här visades även hennes film Self-Portrait, som visar hennes make, John Lennons halverigerade penis i slowmotion.[13] Ono har även varit skådespelare i exploateringsfilmen Satan's Bed från 1965.[12]

 
Contributions to Yoko Ono's Wish Tree at MoMA, New York City

FeminismRedigera

Yoko Ono har många verk utifrån det feministiska perspektivet med hjälp av sin talang för konsten. Ono förknippas ofta till konstnärsgruppen Fluxus. Medlemmarna i gruppen inspirerade henne och samarbetet mellan medlemmarna var något som fick stora avtryck för Onos konst.

Ono var en pionjär för performance art. 1964 i Tokyo genomförde Ono sitt första verk till konstformen, vilket hon gett namnet Cut Piece, då hela föreställningen gick ut på att hon satt ensam på en scen på knä, med ett par saxar framför henne och instruerade publiken att komma upp på scenen och klippa sönder bitar av hennes kläder. Verkets motiv var att konfrontera den verkliga könsrollen, klass och etnicitet, något som Ono lyckades med, då det verkligen kritiserade det normativa genuset.[15]

Hennes konst har inspirerat många artister att använda sig av visuell konst för att framföra en politisk ståndpunkt. Hon förknippas också mycket med Lennons karriär. Låten Imagine sägs baseras på Onos och Lennons gemensamma arbete för fred. Ono gav nya kvinnliga konstnärer utrymme på världens konstscener, bland annat Marina Abramović, Valie Export m.fl.

BibliografiRedigera

DiskografiRedigera

AlbumRedigera

Med John LennonRedigera

Samlingsalbum och SoundtrackRedigera

Övriga albumRedigera

Singlar och EPRedigera

  • 1971 – "Mrs. Lennon"/"Midsummer New York"
  • 1971 – "Mind Train"/"Listen, the Snow Is Falling"
  • 1972 – "Now or Never"/"Move on Fast"
  • 1973 – "Death of Samantha"/"Yang Yang"
  • 1973 – "Josejoi Banzai (Part 1)"/"Josejoi Banzai (Part 2)" (Endast utgiven i Japan)
  • 1973 – "Woman Power"/"Men, Men, Men"
  • 1973 – "Run, Run, Run"/"Men, Men, Men"
  • 1974 – "Yume O Motou (Let's Have a Dream)"/"It Happened" (Endast utgiven i Japan)
  • 1981 – "Walking on Thin Ice"/"It Happened"
  • 1981 – "No, No, No"/"Will You Touch Me"
  • 1982 – "My Man"/"Let the Tears Dry"
  • 1982 – "Never Say Goodbye"/"Loneliness"
  • 1985 – "Hell in Paradise"/"Hell in Paradise"
  • 1985 – "Cape Clear"/"Walking on Thin Ice" (Promo)
  • 2001 – "Open Your Box" (Remix-EP)
  • 2002 – "Kiss Kiss Kiss" (Remix-EP)
  • 2002 – "Yang Yang" (Remix-EP)
  • 2003 – "Walking on Thin Ice" (Remix-EP)
  • 2003 – "Will I" / "Fly" (Remix-EP)
  • 2004 – "Hell in Paradise" (Remix-EP)
  • 2004 – "Everyman... Everywoman..." (Remix-EP)
  • 2007 – "You're the One" (Remix-EP)
  • 2007 – "No, No, No" (Remix-EP)
  • 2008 – "Give Peace a Chance" (Remix-EP)
  • 2009 – "I'm Not Getting Enough" (Remix-EP)
  • 2010 – "Give Me Something" (Remix-EP)
  • 2010 – "Wouldnit (I'm a Star)" (Remix-EP)
  • 2011 – "Move on Fast" (Remix-EP)
  • 2011 – "Talking to the Universe" (Remix-EP)
  • 2012 – "She Gets Down on Her Knees"
  • 2012 – "Early in the Morning" (tillsammans med Thurston Moore och Kim Gordon)
  • 2012 – "I'm Moving On" (Remix-EP)
  • 2013 – "Hold Me" (Med Dave Audé)
  • 2013 – "Walking on Thin Ice 2013" (Remix-EP)
  • 2014 – "Angel" (Remix-EP)

Se ävenRedigera

KällorRedigera

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Yoko Ono, 21 maj 2015.

NoterRedigera

  1. ^ [a b] Clemens Altgård. ”Yoko Ono”. Nationalencyklopedin. Bokförlaget Bra böcker AB, Höganäs. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/yoko-ono. Läst 23 maj 2015. 
  2. ^ Calio, Jim (3 februari 1986). ”Yoko Ono's Ex-Husband, Tony Cox, Reveals His Strange Life Since Fleeing with Their Daughter 14 Years Ago” (på engelska). People magazine. s. 34. http://www.people.com/people/archive/article/0,,20092860,00.html. Läst 22 februari 2015. 
  3. ^ [a b] ”Stockholm utställningar 2012 - Yoko Ono”. modernamuseet.se. http://www.modernamuseet.se/Stockholm/Utstallningar/2012/Yoko-Ono/. Läst 13 oktober 2014. 
  4. ^ [a b] Stritof, Sheri. ”John Lennon's Marriages” (på engelska). about.com. http://marriage.about.com/od/entertainmen1/p/johnlennon.htm. Läst 23 februari 2015. 
  5. ^ Swanson, Dave. ”45 Years Ago: John Lennon marries Yoko Ono” (på engelska). ultimateclassicrock.com. http://ultimateclassicrock.com/john-lennon-marries-yoko-ono/. Läst 23 februari 2015. 
  6. ^ Yoko Ono” (på en). Wikipedia. https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Yoko_Ono&oldid=768918819. Läst 13 mars 2017. 
  7. ^ [a b] Yoko Ono Biography, Art, and Analysis of Works” (på en-US). The Art Story. http://www.theartstory.org/artist-ono-yoko.htm. Läst 13 mars 2017. 
  8. ^ ”Yoko Ono Biography Artist, Anti-War Activist (1933–)” (på engelska). biography.com. http://www.biography.com/people/yoko-ono-9542162. Läst 23 maj 2015. 
  9. ^ Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000
  10. ^ Plaskin, Glenn (6 maj 1990). ”Yoko Ono, a Decade After the 'Horrible Thing' : John Lennon's widow still lives under a shadow, but, she says, 'It's not a bad time'” (på engelska). Los Angeles Times. http://articles.latimes.com/1990-05-06/entertainment/ca-245_1_john-lennon. Läst 22 februari 2015. 
  11. ^ ”Moderna Museet - Collection”. sis.modernamuseet.se. http://sis.modernamuseet.se/sv/view/objects/asimages/artist$004010299?t:state:flow=c928cc51-7b6f-498f-982d-1b4086657c37. Läst 4 augusti 2018. 
  12. ^ [a b] ”Yoko Ono Biography: Films”. Biography Channel (UK). Arkiverad från originalet den February 2, 2014. https://web.archive.org/web/20140202100643/http://www.thebiographychannel.co.uk/biographies/yoko-ono/films.html. 
  13. ^ [a b c] ”New York 65–66 Fluxus Films + London 66–67”. New York 65–66 Fluxus Films + London 66–67. Arkiverad från originalet den February 22, 2005. https://web.archive.org/web/20050222163456/http://www.ica.org.uk/index.cfm?articleid=13115. ”England 68–69”. England 68–69. Arkiverad från originalet den February 22, 2005. https://web.archive.org/web/20050222172658/http://www.ica.org.uk/index.cfm?articleid=13116.  ”London 69–71”. London 69–71. Arkiverad från originalet den February 22, 2005. https://web.archive.org/web/20050222172730/http://www.ica.org.uk/index.cfm?articleid=13117. ”Around the World 69–71”. Around the World 69–71. Arkiverad från originalet den February 22, 2005. https://web.archive.org/web/20050222172629/http://www.ica.org.uk/index.cfm?articleid=13118. ”New York 70 – 71”. New York 70 – 71. Arkiverad från originalet den February 22, 2005. https://web.archive.org/web/20050222172546/http://www.ica.org.uk/index.cfm?articleid=13119. ”Ann Arbor/NYC 71–72 + 2000”. Ann Arbor/NYC 71–72 + 2000. Arkiverad från originalet den February 22, 2005. https://web.archive.org/web/20050222172520/http://www.ica.org.uk/index.cfm?articleid=13120.  ICA website.
  14. ^ ”Film No. 4”. Film No. 4. swatch.com. Arkiverad från originalet den December 17, 2013. https://web.archive.org/web/20131217183705/http://www.swatch.com/zz_en/watches/finder-detail.sku-GB168.html. Läst 5 februari 2014. 
  15. ^ ”Yoko Ono: A Feminist Analysis by Cara Kulwicki – IMAGINE PEACE” (på en-US). imaginepeace.com. http://imaginepeace.com/archives/5272. Läst 13 mars 2017. 
  16. ^ ”Yoko Ono: Many Sides of Yoko Ono” (på engelska). imaginepeace.com. http://imaginepeace.com/archives/3771. Läst 22 februari 2015. 

Externa länkarRedigera