Kalkering av en gravyr av John Keats

Ode till en grekisk urna (Ode on a Grecian Urn) är en dikt av den engelska romantiska poeten John Keats som skrevs i maj 1819 och publicerades anonymt i januari 1820, i det femtonde numret av tidskriften Annals of the Fine Arts. Dikten är ett av de stora oden som Keats skrev 1819 tillsammans med Ode till en näktergal, Ode till melankolin, Ode till psyket och Ode on Indolence. De poetiska former som redan existerade var för Keats syfte inte tillräckliga, och han såg sig därför för samlingen tvungen att utveckla odet. Han inspirerades till dikten efter att ha läst två artiklar av den engelska konstnären och författaren Benjamin Haydon, men han hade även kunskap om andra verk om klassisk grekisk konst och hade tillgång till Parthenonskulpturerna. Dessa gjorde honom övertygad om att den klassiska grekiska konsten var idealet, och därför använde han sig av dess grunder när han författade dikten.

Dikten är indelad i fem strofer om tio rader vardera, och utgörs av en berättare som talar om en grekisk urnas utseende. Två scener blir föremål för diktens fokus. I den ena söker en som är förälskad förgäves att få sin älskade, och i den andra är några bybor i färd att utföra en offerrit. De sista raderna i dikten har blivit omdebatterade: "All skönhet sanning är, all sanning skön, / och det är allt som vi på jorden vet." Främst har debatten bestått i frågan om dessa rader förhöjer eller förminskar diktens allmänna skönhet. Bland litteraturvetare har även andra aspekter varit föremål för debatt, såsom berättarrollen, det paradoxala förhållandet mellan poetens värld och verkligheten och hur dikten hämtat inspiration ur verkliga objekt. ► Läs mer