Muratoriekanon (latin Canon Muratorii eller Canon Muratorianus) är namnet på en lista från någon gång under perioden omkring år 170 till cirka 400 som innehåller merparten av de böcker som ingår i Nya testamentets kanon. Denna lista, eller hellre redogörelse, återfinns i en ofullständig handskrift på uselt latin daterad till ungefär 700-talet och som av många antas var en avskrift av en översättning gjord från ett grekiskt original. Texten börjar mitt i en mening och avslutas tillsynes likaså mitt i en mening. Lukasevangeliet nämns först, därefter Johannesevangeliet och Apostlagärningarna. Sannolikt avhandlades Matteusevangeliet och Markusevangeliet dessförinnan. Vidare nämns 13 Paulusbrev, två apokryfiska brev tillskrivna Paulus, tre katolska brev, två apokalypser (av Johannes och Petrus), Salomos vishet, Hermas Herden och ett antal verk författaren benämner kätterska och avvisar.
Den traditionella och fram till nyligen helt dominerande teorin var att förlägga originalets tillkomst till Rom under slutet av 100-talet (cirka 170–200). Författaren skriver att Hermas Herden skrevs helt nyligen i vår tid samtidigt som Pius I var påve i Rom (omkring 142–157). Därmed menar många forskare att texten inte kan ha skrivits så långt därefter. Och om så är fallet skulle Muratoriekanon utgöra en av de äldsta bevarade uppgifterna om merparten av de skrifter som kom att utgöra den kristna nytestamentliga kanon på 27 böcker. Vissa forskare anser det vara ett av de viktigaste dokumenten för att fastslå slutet av 100-talet som den tid då den kristna kanon formerades och till viss del fixerades. ► Läs mer