Vinkelhaken

stjärnbild på södra stjärnhimlen

Vinkelhaken (Normalatin) är en liten stjärnbildsödra stjärnhimlen.[3][4] Konstellationen är en av de 88 moderna stjärnbilderna som erkänns av den Internationella astronomiska unionen.[5]

Vinkelhaken
Norma
Lista över stjärnor i Vinkelhaken
Latinskt namnNorma
FörkortningNor
Rektascension16[1] h
Deklination-52[1]°
Area165 grad² (74)
Huvudstjärnor4
Bayer/Flamsteedstjärnor13
Stjärnor med exoplaneter4
Stjärnor med skenbar magnitud < 30
Stjärnor närmare än 50 ljusår0
Ljusaste stjärnanGamma2 Normae (4,01[2]m)
Närmaste stjärnanGliese 615 (HD 145417) (44,83 )
Messierobjekt0
MeteorregnGamma Normiderna
Närliggande stjärnbilderSkorpionen, Vargen, Cirkelpassaren, Södra Triangeln, Altaret
Synlig vid latituder mellan +30° och −-90°
Bäst synlig klockan 21:00 under juli.

Historik

redigera

Vinkelhaken har omväxlande kallats Triangulum Australe och Quadrans Euclidis (Euklides vinkelhake) innan den fick en ordentlig beskrivning av den franske astronomen Nicolas Louis de Lacaille 1751 och tillhör stjärnhimlens verktyg. Först fick den namnet l’Equerre et la Regle, eftersom Lacaille tänkte på ritarens vinkelhake och linjal. För att få en ordentlig stjärnbild lånade Lacaille två stjärnor från den angränsande stjärnbilden Skorpionen, som fick namnen Alfa och Beta Normae. Dessa har senare lämnats tillbaka till Skorpionen, varför Vinkelhakens ljusstarkaste stjärna numera heter Gamma Normae.

Stjärnor

redigera
 
Stjärnbilden Vinkelhaken (Norma) som den kan ses med blotta ögat.

Vinkelhaken är en stjärnbild utan ljusstarka stjärnor. Stjärnorna Gamma1 Nor, Gamma2 Nor bildar tillsammans med Epsilon och Eta Nor en rätvinklig triangel bland en mängd svagare stjärnor i bakgrunden.[5]

  • γ - Gamma Normae är en dubbelstjärna som är ljusstarkast i stjärnbilden med magnitud 4,01. Den består av en gul jättestjärna, som själv är dubbelstjärna, och en gulvit superjätte av spektralklass F9Ia.[2]
  • ε - Epsilon Normae är en dubbelstjärna av magnitud 4,53 och spektralklass B4V.
  • R Normae är en Miravariabel som varierar i ljusstyrka 6,5 – 13,9 med en period av 507,5 dygn.
  • S Normae (47 Normae) är en Cepheid-variabel som varierar i ljusstyrka 6,12 – 6,77 med perioden 9,75411 dygn. S Normae befinner sig i centrum av stjärnhopen NGC 6087, S Normae-hopen.

Djuprymdsobjekt

redigera
 
Den planeriska nebulosan Shapley 1.
 
Den planeriska nebulosan Menzel 3.

Stjärnbilden innehåller inga Messierobjekt med många andra intressanta objekt på grund av dess läge i Vintergatan.[6][5]

  • Norma-hopen – Abell 3627 är en galaxhop ungefär 221,1 miljoner ljusår från jorden. Galaxhopen är svår att observera eftersom den är förmörkad av stoft och ligger i en region som skyms av Vintergatan. Den befinner sig i närheten av den Stora attraktorn.
  • Shapley 1, är en planetarisk nebulosa av magnitud 12,6. Centralstjärnan är en vit dvärg av magnitud 14. Nebulosan upptäcktes 1936 av den amerikanske astronomen Harlow Shapley.
  • Menzel 1 är en planetarisk nebula av magnitud 12,0. Den beräknas vara mellan 4500 och 10000 år gammal.
  • Menzel 3 är också en planetarisk nebulosa i Vinkelhaken.

Referenser

redigera
  1. ^ [a b] ”Norma, constellation boundary”. The Constellations. International Astronomical Union. http://www.iau.org/public/themes/constellations/#nor. Läst 23 maj 2015. 
  2. ^ [a b] ”Basic data: * gam Nor –Double or multiple star”. Centre de Données astronomiques de Strasbourg. http://simbad.u-strasbg.fr/simbad/sim-basic?Ident=Gamma+Normae&submit=SIMBAD+search. Läst 23 maj 2015. 
  3. ^ Ian Ridpath och Wil Tirion (2007). Stars and Planets Guide. Princeton University Press, Princeton. ISBN 978-0-00-725120-9 
  4. ^ ”De nutida stjärnbilderna”. Naturhistoriska Riksmuseet. http://www.nrm.se/faktaomnaturenochrymden/rymden/denutidastjarnbilderna.2277.html. Läst 23 maj 2015. 
  5. ^ [a b c] ”Norma Constellation”. http://www.constellation-guide.com/constellation-list/Norma-constellation/. Läst 23 maj 2015. 
  6. ^ Astronomica – Galaxer – planeter – stjärnor – stjärnbilder – rymdforskning. Tandem Verlag GmbH (svensk utgåva). 2007. sid. 414-415. ISBN 978-3-8331-4371-7 

Externa länkar

redigera