Öppna huvudmenyn

VM i snooker, världsmästerskapet i biljardformen snooker, har avgjorts, med vissa undantag, varje år sedan 1927 och spelas sedan 1977 i april-maj i The Crucible Theatre i Sheffield, England. I huvudturneringen deltar 32 spelare sedan 1982, varav de 16 högst rankade är direktkvalificerade. Övriga spelare får spela kvalificeringsmatcher för att få delta i huvudturneringen. Den regerande världsmästaren (2019) är Judd Trump.

Snooker balls triangled.png
Snooker-
turneringar
Rankingturneringar
Riga Masters
Indian Open
World Open
Paul Hunter Classic
Shanghai Masters
European Masters
English Open
International Championship
Northern Ireland Open
UK Championship
Scottish Open
German Masters
World Grand Prix
Welsh Open
Snooker Shoot-Out
Gibraltar Open
Players Championship
China Open
Världsmästerskapet
Inbjudningsturneringar
Haining Open
China Championship
Champion of Champions
Masters
Championship League
Senior-VM
Lagtävlingar
World Cup
Tidigare turneringar
Rankingturneringar
Inbjudningsturneringar
Fyrfaldige världsmästaren John Higgins poserar med VM-pokalen efter andra segern 2007.
För artiklar om världsmästerskapet årsvis, se rutan i botten av artikeln

HistoriaRedigera

De tidiga årenRedigera

VM avgjordes första gången 1927 och den blivande vinnaren och tidiga 1900-talets gigant, engelsmannen Joe Davis, var med och arrangerade tävlingen. VM hölls inte (som idag) i en enda arena, utan spreds ut på flera olika orter. I den första turneringen deltog sammanlagt 10 spelare. Förstapriset var 6,50 brittiska pund.

Under de följande åren, fram till 1940 då man gjorde uppehåll för andra världskriget, hölls VM i flera olika orter men Joe Davis vann samtliga dessa turneringar, ett rekord som knappast kommer att slås. Davis var den totalt dominerande spelaren i världen under denna tidsperiod och hade inte någon större konkurrens.

År 1946 då VM-turneringarna återupptogs vann Davis sin 15:e och sista titel. Han deltog därefter aldrig mer i VM och förlorade alltså aldrig någon VM-match. En av de dominerande spelarna i tomrummet efter Joe Davis var hans lillebror Fred Davis som hade förlorat finalen mot storebrodern 1940 och nu själv fick vinna några VM-turneringar under 1940- och 1950-talet. Fred Davis gick för övrigt till semifinal i VM så sent som 1978, vid 64 års ålder.

VM fick från och med 1952 konkurrens av World Matchplay som lockade fler av de bästa spelarna. Endast två spelare deltog i VM 1952 och detta fick till följd att VM tillfälligt lades ned från och med 1953 fram till 1963. Även World Matchplay lades ned efter 1957 års turnering, och det fåtal professionella spelare som nu fanns i världen kunde i princip bara tjäna pengar på uppvisningsmatcher. VM återinstiftades dock 1964, men nu i ett nytt format med utmanarmatcher. Precis som inom boxningen utsågs nu världsmästare genom att en spelare utmanade den regerande världsmästaren. I den första utmanarmatchen om VM besegrade engelsmannen John Pulman Fred Davis med 19 frames mot 16. Pulman fortsatte att dominera snookern under 1960-talet med sammanlagt sju vunna titelmatcher, den sista år 1968 mot australiensaren Eddie Charlton.

Den moderna eranRedigera

År 1969 inleddes den "moderna eran" då VM återgick till sitt tidigare format som utslagsturnering, i början med åtta deltagare. Den första utslagsturneringen vanns av engelsmannen John Spencer. Vid denna tid tog matcherna mycket lång tid och spelades över flera dagar, redan kvartsfinalerna spelades i bäst av 49 frames och finalen i bäst av 73 frames. År 1970 vann walesaren Ray Reardon sin första av sammanlagt sex titlar under 1970-talet. Han slog Pulman i finalen med 37-33. Reardon dominerade under 1970-talet snookern med Spencer och den unge nordirländaren Alex Higgins som främsta utmanare.

Snooker-VM sponsrades 1976 för första gången av tobaksbolaget Embassy – ett sponsoravtal som upphörde först 2005 efter att tobaksreklam förbjudits i Storbritannien och snooker-VM var under denna tid mer eller mindre synonymt med ordet Embassy. Året därpå, 1977, spelades snooker-VM för första gången i The Crucible Theatre i Sheffield och har fortsatt att spelas där sedan dess. Tidigare under 1970-talet hade VM anordnats på olika ställen, bland annat i Australien, och ibland under mycket lång tidsperiod. I och med flytten till The Crucible Theatre började BBC sända mer regelbundet från VM vilket hjälpte till att göra snookern så stor som den är idag.

Ray Reardon, John Spencer och Alex Higgins som alla hade vunnit VM före flytten till Sheffield fick också vinna i The Crucible, men det var engelsmannen Steve Davis (ej släkt med Joe och Fred Davis) som blev den förste dominanten i den nya arenan med sina 6 titlar på 1980-talet. Han deltog även i den mest berömda finalen 1985 då han förlorade mot nordirländaren Dennis Taylor med 18–17 efter det sista framets sista och avgörande svarta boll. Snookern hade nu blivit en enormt populär TV-sport. 1982 spelades VM för första gången med 32 spelare, ett format som fortfarande används. Även matchernas längd hade nu i princip blivit samma som de är idag, med en final som spelas i bäst av 35 frames.

Davis sex segrar i The Crucible slogs på 1990-talet av skotten Stephen Hendry som lyckades vinna sju gånger. Efter Hendrys dominans har Ronnie O'Sullivan klivit fram som den främsta VM-spelaren med fem titlar sedan 2001 och med tre raka finaler 2012–2014, dock med förlust i den senaste mot Mark Selby.

Prispengarna har ökat rejält sedan 1960-talet då de nästan helt saknades. År 2019 fick vinnaren 500 000 pund, därtill fanns ett pris på 10 000 pund för högsta break i huvudturneringen.

SegrareRedigera

År Vinnare Motståndare Resultat
1927   Joe Davis   Tom Dennis 20–11
1928   Joe Davis   Fred Lawrence 16–13
1929   Joe Davis   Tom Dennis 19–14
1930   Joe Davis   Tom Dennis 25–12
1931   Joe Davis   Tom Dennis 25–21
1932   Joe Davis   Clark McConachy 30–19
1933   Joe Davis   Willie Smith 25–18
1934   Joe Davis   Tom Newman 25–23
1935   Joe Davis   Willie Smith 25–20
1936   Joe Davis   Horace Lindrum 34–27
1937   Joe Davis   Horace Lindrum 32–29
1938   Joe Davis   Sidney Smith 37–24
1939   Joe Davis   Sidney Smith 43–30
1940   Joe Davis   Fred Davis 37–36
1941–1945 hölls ingen turnering
1946   Joe Davis   Horace Lindrum 78–67
1947   Walter Donaldson   Fred Davis 82–63
1948   Fred Davis   Walter Donaldson 84–61
1949   Fred Davis   Walter Donaldson 80–65
1950   Walter Donaldson   Fred Davis 51–46
1951   Fred Davis   Walter Donaldson 58–39
1952   Horace Lindrum   Clark McConachy 94–49
World Matchplay (ej officiella VM-turneringar)
1952   Fred Davis   Walter Donaldson 38–35
1953   Fred Davis   Walter Donaldson 37–34
1954   Fred Davis   Walter Donaldson 39–21
1955   Fred Davis   John Pulman 37–34
1956   Fred Davis   John Pulman 38–35
1957   John Pulman   Jackie Rea 39–34
1958-1963 hölls ingen turnering
Utmanarmatcher
1964   John Pulman   Fred Davis 19–16
  John Pulman   Rex Williams 40–33
1965   John Pulman   Fred Davis 37–36
  John Pulman   Rex Williams 25–22 (matcher)
  John Pulman   Fred Van Rensburg 39–12
1966   John Pulman   Fred Davis 5–2 (matcher)
1968   John Pulman   Eddie Charlton 39–34
Utslagsturnering
1969   John Spencer   Gary Owen 37–24
1970   Ray Reardon   John Pulman 37–33
1971   John Spencer   Warren Simpson 37–29
1972   Alex Higgins   John Spencer 37–32
1973   Ray Reardon   Eddie Charlton 38–32
1974   Ray Reardon   Graham Miles 22–12
1975   Ray Reardon   Eddie Charlton 31–30
1976   Ray Reardon   Alex Higgins 27–16
The Crucible Theatre
1977   John Spencer   Cliff Thorburn 25–21
1978   Ray Reardon   Perrie Mans 25–18
1979   Terry Griffiths   Dennis Taylor 24–16
1980   Cliff Thorburn   Alex Higgins 18–16
1981   Steve Davis   Doug Mountjoy 18–12
1982   Alex Higgins   Ray Reardon 18–15
1983   Steve Davis   Cliff Thorburn 18–6
1984   Steve Davis   Jimmy White 18–16
1985   Dennis Taylor   Steve Davis 18–17
1986   Joe Johnson   Steve Davis 18–12
1987   Steve Davis   Joe Johnson 18–14
1988   Steve Davis   Terry Griffiths 18–11
1989   Steve Davis   John Parrott 18–3
1990   Stephen Hendry   Jimmy White 18–12
1991   John Parrott   Jimmy White 18–11
1992   Stephen Hendry   Jimmy White 18–14
1993   Stephen Hendry   Jimmy White 18–5
1994   Stephen Hendry   Jimmy White 18–17
1995   Stephen Hendry   Nigel Bond 18–9
1996   Stephen Hendry   Peter Ebdon 18–12
1997   Ken Doherty   Stephen Hendry 18–12
1998   John Higgins   Ken Doherty 18–12
1999   Stephen Hendry   Mark Williams 18–11
2000   Mark Williams   Matthew Stevens 18–16
2001   Ronnie O'Sullivan   John Higgins 18–14
2002   Peter Ebdon   Stephen Hendry 18–17
2003   Mark Williams   Ken Doherty 18–16
2004   Ronnie O'Sullivan   Graeme Dott 18–8
2005   Shaun Murphy   Matthew Stevens 18–16
2006   Graeme Dott   Peter Ebdon 18–14
2007   John Higgins   Mark Selby 18–13
2008   Ronnie O'Sullivan   Ali Carter 18–8
2009   John Higgins   Shaun Murphy 18–9
2010   Neil Robertson   Graeme Dott 18–13
2011   John Higgins   Judd Trump 18–15
2012   Ronnie O'Sullivan   Ali Carter 18–11
2013   Ronnie O'Sullivan   Barry Hawkins 18–12
2014   Mark Selby   Ronnie O'Sullivan 18–14
2015   Stuart Bingham   Shaun Murphy 18–15
2016   Mark Selby   Ding Junhui 18–14
2017   Mark Selby   John Higgins 18–15
2018   Mark Williams   John Higgins 18–16
2019   Judd Trump   John Higgins 18–9

Flest segrarRedigera

Antal Spelare
15   Joe Davis
7   John Pulman[a]
  Stephen Hendry
6   Ray Reardon
  Steve Davis
5   Ronnie O'Sullivan
4   John Higgins
3   Fred Davis[b]
  John Spencer
  Mark Selby
  Mark Williams
2   Walter Donaldson
  Alex Higgins
  1. ^ Pulmans World Matchplay-titel är ej medräknad
  2. ^ Davis fem World Matchplay-titlar är ej medräknade