Vällbräda

Vällbräda, anordning för att i piporglar med mekanisk traktur förflytta tangenternas rörelser i sidled.

På vällbrädan sltter ett antal horisontella stänger, vällar, vilka kan vara av trä eller järn. Varje väll har två armar. I den ena är abstrakten från en av tangenterna fästad, i den andra den abstrakt som leder vidare till spelventilen.

Tack vare vällbrädan kan piporna inom en stämma ställas upp oberoende av tangenternas ordning i klaviaturerna. Vällbrädor fanns i orglar redan under medeltiden. Norrlandaorgeln i Statens historiska museum, tillverkad någon gång mellan 1370 och 1430, har en bevarad vällbräda.

Uppfinningen av vällbrädan öppnade möjligheten att skapa orgelfasader med pipor placerade fritt efter konstnärliga önskemål.

Litteratur och källor

• Poul-Gerhard Andersen: Orgelbogen - Klangteknik, arkitektur og historie, Munksgaard, København (1955)
• Jan Håkan Åberg: En liten orgelbok, Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, Stockholm (1958)
• Sohlmans musiklexikon, Sohlmans förlag, Stockholm (1979), ISBN 91-7198-025-3
• Hans Hellsten: Instrumentens drottning - Orgelns historia och teknik, Natur & kultur, Germans musikförlag, Stockholm (2002), ISBN 91-27-09354-9