Tokharer var invånare i de stadsstater som existerade i oaserna i norra kanten av Tarimbäckenet (nuvarande Xinjiang, Kina) under antiken och medeltiden. Deras tokhariska (en gren av den indoeuropeiska familjen) är känd från manuskript från 600-800 f.Kr., varefter det undan för undan ersattes av det turkiska språk som talades av de uiguriska folken.[1]

Väggmålningen "Tochariska prinsar" från Sixteen Sword-Bearers grottan (nr. 8), Qizil, Tarim Basin, Xinjiang, Kina. Kol-14-datering: 432–538 e. Kr.. Originalet finns på museet för indisk konst i Berlin.

I Centralasien återfinns mumier från cirka 1800 f.Kr., och under 100-talet f.Kr. uppstod stadsstater i oaserna som blev mellanled i handeln mellan Kina och Medelhavsområdet genom sidenvägen. Från 700-talet e. Kr. ersattes dessa av uiguriska städer och riken och de sista skrifterna på tokhariska är från 1200-talet.

ReferenserRedigera

  1. ^ Hemphill, Brian E. and J.P. Mallory. 2004. "Horse-mounted invaders from the Russo-Kazakh steppe or agricultural colonists from Western Central Asia? A craniometric investigation of the Bronze Age settlement of Xinjiang" in American Journal of Physical Anthropology