Thamnodynastes longicaudus
Thamnodynastes longicaudus[2] är en ormart som beskrevs av Franco, Ferreira, Marques och Sazima 2003. Thamnodynastes longicaudus ingår i släktet Thamnodynastes och familjen snokar.[3][4] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[3]
| Thamnodynastes longicaudus Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Kräldjur Reptilia |
| Ordning | Fjällbärande kräldjur Squamata |
| Familj | Snokar Colubridae |
| Släkte | Thamnodynastes |
| Art | Thamnodynastes longicaudus |
| Vetenskapligt namn | |
| § Thamnodynastes longicaudus | |
| Auktor | Franco, Ferreira, Marques & Sazima, 2003 |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Arten förekommer i bergstrakten Serra do Mar i östra Brasilien i delstaterna São Paulo och Rio de Janeiro. Utbredningsområdet ligger 520 till 906 meter över havet. Habitatet utgörs av täta fuktiga skogar. Individerna klättrar i träd och är nattaktiva.[1]
Skogen omvandlas i mindre skala till urbana områden. I regionen inrättades flera skyddszoner. IUCN listar Thamnodynastes longicaudus som livskraftig (LC).[1]
Källor redigera
- ^ [a b c] Silveira, A.L. et al. 2019 Thamnodynastes longicaudus . Från: IUCN 2019. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 20 juni 2020.
- ^ Franco, F.L.; Ferreira, T.G.; Marques, O.A.V. & Sazima, I. (2003) A new species of hood-displaying Thamnodynastes (Serpentes: Colubridae) from the Atlantic forest in southeast Brazil., Zootaxa 334: 1–7
- ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (11 maj 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/thamnodynastes+longicaudus/match/1. Läst 24 september 2012.
- ^ Thamnodynastes longicaudus i TIGR Reptile Database. Uetz P., 2016. Läst 5 mars 2018.