Öppna huvudmenyn
En man med en ryggtavla. S:t Mikael och draken (Uppenbarelseboken 12:7-10) och "Sapere aude" (ett motto för upplysningen enligt Immanuel Kant).

Tatuering innebär en beständig, ofta permanent, målning av huden genom penetration av nålar doppade i färg, en form av body art.

HistorikRedigera

Ordet tatuering kommer från polynesiska. Denna teknik kallades tatau, som senare blev tatuering eller Tattoo. I denna teknik tog man djurben och spetsade dessa till vassa kamliknande nålar som man doppade i bläck och sedan slog in i huden med en liten benhammare. Men tatuering har funnits i tusentals år i många kulturer runt om världen. Efter att de tidiga europeiska kulturerna övergått till kristendom var det i västvärlden nästan uteslutande sjömän och kriminella som bar tatueringar, fram till dess att det åter blev ett mode1980-talet. Den mest spridda formen av tatuering är den som utvecklades i Polynesien, och som upptäcktes av James Cooks expeditioner samt spreds över världen med sjömän.

RiskerRedigera

Det innebär en hälsorisk att tatuera sig eftersom det enligt Socialstyrelsen innebär att kroppens skydd (hud och slemhinnor) penetreras. Detta kan leda till att bakterier kommer ner i djupare hudlager och orsaka infektioner. Det finns även risk för allergi, vanligen nickelallergi, och allergiska reaktioner på tatueringsfärg. Tatuering i munhålan kan medföra skador på tänder och vävnader. Bestående hudskador i form av ärrbildningar kan uppstå [1]. Vid vissa sjukdomstillstånd eller medicineringar är det direkt olämpligt att tatuera sig, varför man alltid bör kontakta läkare om man är tveksam.

I en studie av kemikalieinspektionen 2010 undersöktes tatueringsfärger och deras eventuella innehåll av 40 hälsovådliga ämnen. Endast fem färger var utan anmärkning.[2]

Regelverk i SverigeRedigera

En tatuerares verksamhet regleras i Sverige av bland annat smittskyddslagen. Av den framgår vilka sjukdomar som är anmälningspliktiga. Den som bär på en smitta är alltså skyldig att meddela detta. Miljöbalken föreskriver att en tatuerare skall anmäla sin verksamhet till myndigheterna samt utföra egenkontroll. Någon åldersgräns finns inte i Sverige (se Föräldrabalken kapitel 9) så som det gör i Danmark, där det även är förbjudet att tatuera på händer och ansikte.

BildgalleriRedigera

Se ävenRedigera

KällorRedigera

Externa länkarRedigera