En tandfe är i olika länders folktro ett väsen som ger en attraktiv ersättning, vanligtvis i form av ett mynt, för tappade mjölktänder. Tanden läggs under huvudkudden eller i ett glas med vatten. Är tandfen på gott humör är tanden borta nästa morgon. I gengäld har då barnet fått en gåva, till exempel en tiokrona.[1]
I vissa länder har man en tandmus istället för tandfe.[1]
Historia redigera
Innan engelskans tooth fairy blev känd bland småbarn i Skandinavien var dock ”tandfe” en ”gåva som ett barn fick när det hade fått sin första tand”.[2] Seden att ge sådana tandgåvor tycks stamma från förkristen tid.[3] Det fornnordiska ordet är tannfé, där fé (med ursprunglig betydelse ”fä”, ”boskap”) betyder ”pengar” eller ”rikedom”, så även i modern isländska. Tannfé kan alltså översättas ”tandgåva”[4] eller ”tandpengar”.[3]
Bland berömda tandgåvor genom tiderna kan nämnas gudaboningen Alvheim, som omtalas i Grímnismál 5:
|
En annan känd tandgåva är den guldring som kung Myrkjartan, som levde på 900-talet, gav till sin dotter prinsessan Melkorka. Hon blev i unga år bortrövad av vikingar och såld som träl. Så småningom köptes hon av Höskuld Dala-Kollsson och hamnade som hans bihustru på Island. När deras son Olav blivit vuxen bad hon honom besöka sin morfar på Irland. Sedan gav hon honom sin guldring:
|
|
Med tandgåvans hjälp kunde Melkorkas far identifiera sin dotterson, som han aldrig hade sett, och få veta att hans dotter ännu var i livet.[6]
När den blivande jarlen Håkon Sigurdsson fick sina första tänder fick han i tandgåva en träl som kallades Karg. Trälen hade blivit född samma natt som Håkon föddes, varför deras öden troddes vara sammanflätade. När Håkon långt senare var en jagad flykting i Norge blev han mördad i sömnen av sin ”tandgåva”, som hört att kung Olav Tryggvason fäst ett pris på den flyendes huvud. Men Karg blev halshuggen – någon annan belöning fick han inte.[7]
En tandgåva har kunnat vara nästan vad som helst från en liten ”tandpenning” till ett jordagods. Men det är främst ”fint folks” tandgåvor som har avsatt spår i källmaterialet. Enligt Odd munks Óláfs saga Tryggvasonar fick Sven Tveskäggs syster Tyra stora gods och egendomar i tandgåva. Dessvärre orsakade gåvan politiska förvecklingar, men det framgår klart att tandgåvan räknades som hennes personliga förmögenhet; något som varken hennes man, bröder eller andra släktingar hade med att göra. Samma förhållande framgår av ett brev från Vestfold 1360–1361. I detta överlåter två föräldrar till sin lille son en del av en jordegendom i stället för en annan egendom, som denne fått i tandgåva, men som blivit såld. Brevet visar att begreppet ”tandgåva” har haft en juridiskt bindande innebörd.[3]
Att ge ett litet barn en gåva när det får sin första tand är också känt hos finnar (hammasraha, ”tandpengar”), kareler (hampahaiset) och samer (banekas, pann-aldo; ”tandren”, ”tandsimla”). Tandgåvan, kanske en kalv, simla (vaja) eller liknande, har varit tänkt att utgöra grundplåten för barnets privatekonomi.[3]
Källor redigera
- ^ [a b] "Lösa mjölktänder". Folktandvarenstockholm.se. Läst 8 februari 2015.
- ^ Björn Collinder, Den poetiska Eddan, Forum 1957, s. 266.
- ^ [a b c d] Anne Holtsmark, ”Tannfé” i Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid, band 18, spalt 133f.
- ^ Richard Cleasby och Gudbrand Vigfusson, An Icelandic-English Dictionary, 1874, Uppslagsord: Tann-fé.
- ^ Översättning Björn Collinder, Den poetiska Eddan, Forum 1957.
- ^ Detta berättas i Laxdœla saga, kapitel 20.
- ^ Saga Ólafs konungs Tryggvasonar i Fornmanna sögur I, 1825, sid 210.
Externa länkar redigera
Wikimedia Commons har media som rör Tandfe.
