Specimen (zoologi)
Ett zoologiskt specimen är ett exemplar av ett djur, eller del av ett djur, som bevaras för vetenskapen. Det finns olika användningsområden för specimen, som möjligheten att verifiera ett taxon utifrån ett typspecimen, för att möjliggöra olika studier och för att öka kunskapen om zoologi hos allmänheten. Zoologiska specimen kan vara mycket olika, exempelvis skinnlagda fåglar eller däggdjur, monterade (uppstoppade) exemplar, skelettdelar, avgjutningar, uppnålade insekter, torkat eller infryst material, material bevarat i alkohol eller som mikroskoppreparat. Specimen förvaras främst på naturhistoriska museer.
Skinnlagda specimen redigera
Fågel- och däggdjursspecimen konserveras ofta som torkade skinn. Skinnet avlägsnas från kadavret, torkas med kemikalier eller värme och fylls med absorbermedel, och bomull eller polyester (tidigare växtfibrer eller sågspån). Ibland prepareras skinnlagda fåglar invändigt med tunna pinnar för att förenklar hanteringen. Ben, svansar och andra extremiteter hos däggdjur kan stödjas med hjälp av metalltråd. Varje specimen märks med en etikett som vanligtvis sätts fast med tråd runt ett ben eller tars.
Skelettpreparat redigera
Skelettsamlingar - osteologiska samlingar - består av rengjorda hela, eller delar av, skelett och kranier av ryggradsdjur, främst fåglar och däggdjur. De används i jämförande anatomiska studier och för att identifiera ben från arkeologiska utgrävningar. Människoben används även inom medicinsk och rättsmedicinsk forskning.
Blötdjur redigera
I museesamlingar av blötdjur är ofta torra specimen mycket vanligare än våta specimen i alkohol. Skalen förvaras ofta i papplådor på brickor i hurtsar eller i glasbehållare, ofta samlas de specimen som samlats på en plats vid ett tillfälle utifrån art. Skalsamliongar kan drabbas av Bynes sjukdom, vilket även påverkar fågelägg. Studiet av torra specimen från blötdjur, ofta skal, kallas konkologi till skillnad från studiet av våta specimen som kallas malakologi.
Insekter och liknande ryggradslösa djur redigera
De flesta insekter med hård kropp, och andra liknande ryggradslösa djur, som vissa spindeldjur, förvaras som uppnålade specimen. De nålas fast med rostfria entomologiska nålar. När insekten torkar stelnar de inre vävnaderna vilka griper tag om nålen och säkrar provet på plats. Mycket små, känsliga specimen kan istället säkras med fina nålar i ett kort, eller limmas fast på ett kort för att sedan fästas på samma sätt som övrig monterade insekter. Stiften erbjuder ett sätt att hantera proverna utan skador, och de har även etiketter med beskrivande och refererande data.
Efter att de har torkat kan de förvaras i öppna lådor av rätt storlek. I botten på lådan finns material som passar för att sätta fast nålarna, som kork eller cellplast. Öppna lådor är dock mycket känsliga för ohyra som museiänger varför de öppna lådorna vanligtvis förvaras i glasade, insektssäkra hurtsar.
Insekter med mjuka kroppar förvaras oftast i alkohol eller liknande konserveringsmedel eller fixativ. Små specimen, antingen hårda eller mjuka, eller delar av insekter, kan också förvaras som mikroskoppreparat.
Våta specimen redigera
Samlingar av "våta" specimen förvaras i olika lösningar. En mycket gammal metod är att ha dem i 70% etanol tillsammans med olika tillsatser efter att de har fixerats med formalin[1] eller som idag i en saltlösning.[2] Vissa metoder gör att färgerna bevaras.[3] Kaiserling[4][5] Moderna specimen förvaras i borosilikatglas på grund av dess kemiska och termiska motståndskraft och goda optiska klarhet.
Data redigera
Den minsta mängden data som alltid finns på zoologiska specimen är lokal och datum för var och när den är insamlad, vilket taxon det handlar om och ett katalognummer. Ytterligare information kan vara namnet på vem som samlat in det och dess habitat. Vävnads eller blodprov kan bevaras för genetiska studier. Beroende på vilken djurgrupp det hanldar om så kan ytterligare information förekomma, om hos fåglar där det kan stå häckningsekologi, vikt, färg på ögon, ben och näbb, och dess maginnehåll.
Kompositspecimen redigera
Ett specimen kan bestå av flera preparat som delar ett unikt katalognummer. En exempel kan vara ett ryggradsdjur med skinn och inälvor bevarade i alkohol, det rengjorda skelettet, mikroskoppreparat av olika organ och infrusna vävnadsprover.
Verifikationsspecimen redigera
Ett verifikat är ett representativt specimen som används i en specifik studie. Verifikat bekräftar identiteten på de arter som avses i studien och fungerar som en säkerhetåtgärd gentemot felidentifiering, taxonomisk statusförändring vilket kan leda till felaktiga resultat. Ett Typspecimen är ett speciellt sorts verifikat som används inom taxonomi.
Noter redigera
- Texten bygger på en översättning av engelskspråkiga wikipedias artikel Zoological specimen, läst 2017-10-29
- ^ BLUM, J.: Formol als Conservierungsflüssigkeit. Zool. Anz. 16, 1893, Page 450-452
- ^ COLEMAN, R. / KOGAN, I.: An improved low-formaldehyde embalming fluid to preserve cadavers for anatomy teaching. J. Anat. 192, 1998, Page 443-446
- ^ JORES, L.: Die Conservierung anatomischer Präparate in Blutfarbe mittels Formalin. Zbl. Path. Jena 7, 1896, Page 134
- ^ KAISERLING, C.: Über die Conservierung von Sammlungspräparaten mit der Erhaltung der natürlichen Farben. Klin. Wschr. 33, 1896, Page 725
- ^ ROMÁNHYI, G.: Einfaches Verfahren zur Konservierung in natürlichen Farben. Virchows Arch. 328, 1956
Vidare läsning redigera
- Hall, E. R. 1962. Collecting and preparing study specimens of vertebrates. University of Kansas Museum of Natural History Miscellaneous Publications no. 30. 46 pp.
- Hangay, G., and M. Dingley. 1985. Biological museum methods. Volume I. Vertebrates. Academic Press, Sydney, Australia
- Howie, F. M. P. 1985. Conserving Natural History Collections: Some Present Problems and Strategies for the Future. Proceedings of the 1985 Workshop on Care and Maintenance of Natural History Collections:1-6.
- Kageyama, M., R. Monk, R. Bradley, G. Edson, and R. Baker. 2006. The changing significance and definition of the biological voucher. In S. Williams and C. Hawks (eds.) Museum Studies: Perspectives and Innovations. Society for the Preservation of Natural History Collections, Washington, D.C., 259-266.
- McAlpine, Donald F. 1985. Curators and Natural History Collections: Have We Become Islands in Science?. Proceedings of the 1985 Workshop on Care and Maintenance of Natural History Collections:7-14.
- Suarez, Andrew V. and Neil D. Tsutsui. 2004. The Value of Museum Collections for Research and Society. BioScience 54(1):66-74.