Spanska inkvisitionen, var den inkvisition som övervakade den romersk-katolska kyrkans doktrin i Spanien och mellan 1478 och 1834.[1] Den avskaffades av Napoleon I 1808 men återupprättades efter Napoleons fall 1814. Den var tillsammans med den romerska inkvisitionen och den portugisiska inkvisitionen en av de tre berömda nationella inkvisitioner som avlöste medeltidens tillfälliga inkvisitioner.

Den nederländske anabaptisten Anneken Hendriks bränns på bål anklagad för kätteri.

HistoriaRedigera

Inkvisitionen upprättades i hela Spanien genom Ferdinand och Isabella och fick en blandat kyrklig och statlig karaktär. Den var inte enbart avsedd att utrota kätteriet, utan även att förfölja judar och morer och att öka kronans ekonomiska och politiska makt.[2]

I spetsen för inkvisitionen ställdes ett råd för hela riket bestående av generalinkvisitorn och tre andliga bisittare. Närmast under rådet lydde sju apostoliska inkvisitorer och under dem omkring 20 000 tjänare. Alla inkvisitorerna föreslogs av kungen och utnämndes av påven. Den spanska inkvisitionen skilde sig från den påvliga inkvisitionen dels genom den starka centraliseringen, dels genom det lagliga erkännandet av kungens medinflytande.[2]

Institutionen kom i full ordning och verksamhet genom dominikanen Thomas de Torquemada. Som storinkvisitor (1483–99) lät han bränna 2 000–8 000 (olika uppgifter) personer levande, lika många (som lyckats fly) in effigie, samt på andra sätt bestraffa 20 000–90 000 personer.[3] Av hans medhjälpare kan nämnas Pedro de Arbués (från 1484), vars grymhet, som möjligen har överdrivits av traditionen, ledde till att han blev mördad år 1485; han kanoniserades 1867. Sin högsta blomstring nådde inkvisitionen under den berömde kardinal Jimenes som storinkvisitor (1507–17).[3]

Förföljelse av protestanterRedigera

Den protestantiska rörelsens ledare i Spanien var den berömde predikanten och förre kejserlige hovkaplanen Agustín de Cazalla. Våren 1559 blev han, tillsammans med flera andra präster samt några adelsmän och adelskvinnor bränd på bål i Valladolid, Spaniens dåvarande huvudstad. Den 8 oktober samma år ägde där ännu en autodafé rum som bevittnades av kung Filip II, hans unge son Carlos, hela hovet och hundratusentals åskådare. Flera män ur den högsta adeln avrättades vid detta tillfälle.[4]

Storinkvisitorn Fernando de Valdés y Salas, ärkebiskop av Sevilla drev igenom att till och med den spanska kyrkans överhuvud, ärkebiskop Bartolomé de Carranza häktades anklagad för att hysa sympatier för lutherskt kätteri och kastades i fängelse. Inom kort utbröt förföljelsen även mot protestanterna i Andalusien. Deras ledare, domprosten i Sevilla, Constantino Ponce de la Fuente dog i fängelse år 1560. Den protestantiska församlingen i Sevilla liksom i Valladolid upplöstes. Endast i Sevilla bestraffades vid denna tid 800 personer av inkvisitionen på grund av lutherskt kätteri.[5]

Utanför SpanienRedigera

I Portugal, som tidigare endast tycks haft en sporadiskt verksam biskoplig inkvisition, infördes den spanska 1557. År 1609 lyckades inkvisitionen uppnå fördrivandet av alla morisker (omkring 150 000) från Iberiska halvön. Även i de spanska och portugisiska kolonierna frodades inkvisitionen.[3]

Införandet av den spanska inkvisitionen i Nederländerna blev en av orsakerna till det nederländska frihetskriget (1568–1648).[6]

ReferenserRedigera

  1. ^ Peters, Edward (1988). Inquisition. New York London: Free Press Collier Macmillan. ISBN 9780029249802.
  2. ^ [a b] ”679-680 (Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan)”. runeberg.org. 24 juli 1910. http://runeberg.org/nfbl/0376.html. Läst 3 december 2021. 
  3. ^ [a b c] ”681-682 (Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan)”. runeberg.org. 24 juli 1910. http://runeberg.org/nfbl/0377.html. Läst 3 december 2021. 
  4. ^ Hildebrand, Hans; Hjärne, Harald; Pflugk-Harttung, Julius von. ”538 (Världshistoria / Nya tiden 1500-1650)”. runeberg.org. http://runeberg.org/vrldhist/4/0568.html. Läst 3 december 2021. 
  5. ^ Hildebrand, Hans; Hjärne, Harald; Pflugk-Harttung, Julius von. ”539 (Världshistoria / Nya tiden 1500-1650)”. runeberg.org. http://runeberg.org/vrldhist/4/0569.html. Läst 3 december 2021. 
  6. ^ Hildebrand, Hans; Hjärne, Harald; Pflugk-Harttung, Julius von. ”544 (Världshistoria / Nya tiden 1500-1650)”. runeberg.org. http://runeberg.org/vrldhist/4/0574.html. Läst 3 december 2021.