Öppna huvudmenyn

Skandinaviska (även fastlandsnordiska) är det språk eller dialektkontinuum som omfattar ca 22 miljoner invånare i länderna Sverige, Norge, Danmark och på den finländska kusten. I praktiken delas språkområdet in enligt nationsgränserna i svenska, norska och danska, vilka betraktas som enskilda språk. De finlandssvenska dialekterna anses då ingå i svenska språket. Indelningen markeras av att respektive nation har sina egna officiella skriftspråk. Det är också i praktiken som synen på språkområdet som ett dialektkontinuum gör sig gällande, eftersom skandinavisktalande personer i varierande mån förstår varandra.

skandinaviska
Uttal[skandɪˈnɒːvɪska]
Talas iDanmark Danmark
Finland Finland
Norge Norge
Sverige Sverige
RegionNorden
Antal talarecirka 22 miljoner
Statusväxande
Språkfamiljskandinaviska
Latinska alfabetet
Språkkoder
ISO 639-3

Skandinaviska inordnas i den nordgermanska (nordiska) språkgruppen, som i sin tur ingår i den större germanska språkgruppen på det indoeuropeiska språkträdet.

Dialekter eller språkRedigera

Man brukar dela in skandinaviskan i svenska, norska och danska, men det råder diskussion om huruvida de bör ses som språk eller dialektgrupp. Rent praktiskt är de en dialektgrupp sedan ömsesidig förståelse förekommer hos talare av de tre dialektgrupperna.[1] Till skillnad från ordet språk används dock begreppet dialektkontinuum där någon form av ömsesidig förståelse finns. När ett dialektkontinuum kartläggs är det irrelevant hur de omfattade dialekterna delas in i nationella enskilda språk.

Formellt betraktas svenska, norska och danska som olika språk på grund av den statspolitiska uppdelningen av Skandinavien. Detta markeras av ländernas skilda skriftspråk (danska, bokmål, nynorsk och svenska). Detta kan bidra till uppfattningen att de utgör skilda språk. Skandinavien kan här jämföras med Kina, där situationen är den omvända. Språkområdet utgörs istället av ett land med ett skriftsystem (kinesiska tecken) och en gemensam beteckning för talade språk i området (kinesiska). I praktiken täcker området flera språk eller dialektgrupper som inte är ömsesidigt begripliga. I Skandinavien delas istället ömsesidigt begripliga dialektgrupper formellt upp i tre talade språk och fyra skriftspråk över minst tre länder.

Kritiker till synen på skandinaviska som ett enda språk brukar hänvisa till att den ömsesidiga begripligheten är mycket asymmetrisk och att problem i kommunikation kan förekomma när man försöker prata om djupare tankar och idéer. Vidare är den ömsesidiga förståelsen mycket regionsbaserad. Danska dialekters fonologi skiljer sig mycket från svenska och norska dialekter.[2] Dessa omständigheter tas dock med i beräkningen när begreppet dialektkontinuum istället används.

Exempel på gränsöverskridande dialekterRedigera

Fastlandsnordiska dialekter har påfallande svaga inbördes gränser, i synnerhet jämfört med hur mycket de skiljer sig från de isländska och färöiska språkområdena. Ett exempel på en namngiven dialekt som överskrider skandinaviska språk- och nationsgränser är den norsk-svenska dialekten trönderska, och i någon mån även härjedalska. Vidare har nordnorska, norrländska och österbottniska mål gemensamma kännetecken, liksom skånska och danska dialekter. Jämtska har tidigare ansetts tillhöra den östnorska dialektgruppen.[3]

ReferenserRedigera

  1. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 30 juli 2007. https://archive.is/20070730163229/http://www.norden.org/nordenssprak/kap5/5a.asp. Läst 12 juni 2010. 
  2. ^ J. Moberg, C. Gooskens, J. Nerbonne, N. Vaillette (2007). Conditional Entropy Measures Intelligibility among Related Languages, Proceedings of the 17th Meeting of Computational Linguistics in the Netherlands, pp. 51-66.
  3. ^ Noreen, Adolf. Nordisk familjebok (Uggleupplagan). sid. 1319-1320. http://runeberg.org/nfbs/0720.html