Öppna huvudmenyn
Johan III
Ivan IV

Skällebreven kallas de brev som växlades mellan Johan III och den ryske tsaren Ivan IV åren 1572 och 1573. Breven är unika till sin karaktär och avslöjar ett oförsonligt hat mellan de båda regenterna. De ledde till att fredsuppgörelser mellan länderna blev omöjliga och kriget fortsatte i allt grymmare form, vilket brukar exemplifieras med avrättningen av Hans Boije af Gennäs.

Innehåll

BakgrundRedigera

Ett av Rysslands försök att expandera västerut misslyckades när den ryske tsaren Ivan IV 1560 hade fått avslag på sitt frieri till den polska prinsessan Katarina Jagellonica. Hon gavs i stället av strategiska skäl till hertig Johan. En ny möjlighet dök upp när Erik XIV 1566 behövde Rysslands stöd i kriget mot Polen. Tsaren ville i utbyte att Katarina skulle utlämnas till honom. Överenskommelsen undertecknades och året därefter kom en rysk beskickning på 200 man till Stockholm för att hämta hertiginnan. Den hade oturen att komma mitt under upproret mot kungen och följden blev att sändebuden misshandlades och förnedrades av hertigarnas trupper. De skickades tillbaka med ett brev från Johan där han skyllde allt på den avsatte brodern och sade sig vara villig till fred.[1]

Tsaren svarade med ett brev där han ursäktade sig med förklaringen att han hört att Johan var död och att Katarina hållits fången. Han hade velat befria henne från fångenskapen. Dessutom välkomnade han en delegation från Sverige för att underteckna ett fredsfördrag mellan de båda länderna.[1] 57 man ingick i den svenska delegationen, som var ledd av biskop Paul Juusten och Tönnes Olsson (Wildeman). I september 1569 anlände de till Novgorod, där de först fick vänta i tre månader innan de under förnedrande former fick träffa ståthållaren, som krävde att de skulle förhandla med denne, och inte direkt med tsaren som företrädare för en med denne jämbördig furste. De plundrades dessutom, misshandlades och släpades runt på Novogorods gator. Sedan fördes de med fångtransport till Moskva där förolämpningarna fortsatte, innan de togs till staden Murom där de tvingades stanna i över ett år. Efter ytterligare ett år fick de i Novgorod träffa Ivan, som överlämnade ett oantagbart fredsförslag. Tönnes Olsson fick resa med förslaget till Stockholm, mellan de övriga kvarvarande medlemmarna av delegationen fick ta sig till Viborg, dit de kom 1 februari 1572.[2]

SkällebrevenRedigera

Medan den svenska legationen satt fängslad utväxlade härskarna brev. I ett brev från 1571 började Ivan med att "förundra [sig] och le [över] att han vill förhäva sig och vara så högmodig, förgätandes sitt fäderne uti en by i Småland" och att hävda att Johan borde vara tacksam som fått förhandla med tsarens ståthållare. Han hävdade vidare att Sverige en gång lytt under Novgorod, och sade sig vara trött på de svenska provokationerna i Livland.[3] Han avslutade med att meddela att han möjligen kunde tänka sig att förhandla om Johan sände drottning Katarina och parets söner till honom.[4]

Ett senare brev från Ivan från januari 1573 (då kriget redan brutit ut) är endast känt genom Johans svarsbrev, vari han förolämpar Ivan genom att meddela hur han "förnummit vad oförnuftig, bondaktig högfärd, lögn och förakt du brukar mot oss", och förundras över att Ivan varit son till en storfurste, eftersom han tycktes uppfödd bland bönder, varefter han försvarar sin fader mot Ivans anklagelse om att denne skall ha varit "en bonde, smålänning och icke utav herresläkt", samt fortsätter med fler förolämpningar. Ett bevarat utkast har än skarpare formuleringar, men det är otroligt om ens det urvattnade brevet nått fram till tsaren.[5]

Noteras kan att även om breven är unika i svensk historia så sände tsaren förolämpande brev även till andra härskare, som till exempel drottning Elisabet, som fick veta att hon var en maktlös gammal husfru.[6]

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ [a b] Larsson (2005), sid 203
  2. ^ Ericson (2004), sid. 276-277
  3. ^ Larsson (2005), sid 204
  4. ^ Ericson (2004), sid. 278
  5. ^ Larsson (2005), sid 205-206
  6. ^ Ericson (2004), sid. 279

LitteraturRedigera