Shapur Bakhtiar (persiska: شاپور بختیار), född 26 juni 1914 i sydvästra Persien, död 6 augusti 1991 i Paris (mördad), var en iransk statsvetare, liberal-demokratisk politiker och premiärminister i januari-februari 1979.
| Shapur Bakhtiar | |
 | |
| Tid i befattningen januari 1979–februari 1979 | |
| Företrädare | Gholam Reza Azhari |
|---|---|
| Efterträdare | Mehdi Bazargan |
| Född | 26 juni 1914 |
| Död | 6 augusti 1991 |
| Gravplats | Montparnassekyrkogården |
| Politiskt parti | Nationella Fronten |
| Alma mater | Université Paris-Sorbonne |
Utbildning redigera
Shapur Bakhtiar studerade statsvetenskap vid universiteten i Beirut och Paris. Han tog sin doktorsexamen i ämnet vid Université Paris-Sorbonne 1945.
Volontär i franska armén redigera
Bakhtiar var en stark motståndare mot totalitarism och deltog i det Spanska inbördeskriget mot generalen Francisco Franco. Senare deltog han som volontär i den franska armén och slogs i Orléans 30:e artilleriregemente och i franska motståndsrörelsen mot Tysklands ockupation när han var bosatt i Saint-Nicolas-du-Pélem.[1][2]
Roll i revolutionen 1978-1979 redigera
Bakhtiar var ledarfigur i Nationella Fronten (Jebhe Melli) och tillhörde därmed samma oppositionsparti som förre premiärministern Mohammad Mosaddegh. Han tillhörde den liberala och demokratiska oppositionen som ville rädda landet undan kommunism och politisk islam. Hans utnämning godkändes dock av parlamentet. Strax efter hans tillträde lämnade shahen landet med sin gemål och shahens befogenheter övertogs av ett regentråd. Bakhtiars regering liksom tvåkammarparlamentet och regentrådet avfärdades som olagliga av islamistledaren ayatollah Khomeini.
Bakhtiar framlade förslag till kompromisser men fick inget gehör hos någon falang inom oppositionen. Han varnade för diktatur om Khomeini fick makten men hans varningar klingade ohörda och de islamiska och vänsterradikala demonstrationerna fortsatte att vara mycket intensiva. Regentrådets ordförande Tehrani avgick efter påtryckningar och hot från Khomeini. Khomeini uppmanade alla parlamentsledamöter att lämna sina mandat och uppmanade till upplösningar av alla statsinstitutioner. När Khomeini först ville återvända med flyg stängdes flygplatsen i Teheran av myndigheterna för att hindra detta. Den 1 februari 1979 återkom Khomeini till Iran och förklarade att han utsett den konservative oppositionspolitikern Mehdi Bazargan till premiärminister i den kommande regeringen sedan monarkin störtats. Ännu var dock ministären Bakhtiar landets regering.
Regeringens hopp stod nu till den ännu lojala krigsmakten men när denna förklarade sig neutral mellan shahen och regeringen å ena sidan och islamisterna å den andra var regeringens dagar räknade. När de islamistiska grupperna efter en inbördeskrigsliknande period helt kontrollerade landet den 11 februari 1979 tvingades Bakhtiar att avgå och fly i sista stund. Han flydde ur landet och tog sig till Paris, där han levde i exil och ledde en motståndsrörelse mot den iranska regeringen tills han mördades av islamister 1991.
Mordet redigera
Den 6 augusti 1991 mördades Bakhtiar och hans sekreterare Soroush Katibeh i Bakhtiars hem i den parisiska förorten Suresnes. Utredningen visar att han höggs med kniv efter fynd av en brödkniv med blodstänk på. Bakhtiars döda kropp hittades inte förrän minst 36 timmar efter hans död, trots att han hade tungt polisskydd och att hans mördare hade lämnat identitetshandlingar (förmodligen falska) hos en vakt vid hans hus.[3] Två av mördarna flydde till Iran, men den tredje, Ali Vakili Rad, greps i Schweiz[4] tillsammans med en påstådd medbrottsling, Zeyal Sarhadi, som var släkt med Irans tidigare president Hashemi Rafsanjani[5] och båda utlämnades till Frankrike för rättegång.[6] Vakili Rad dömdes till livstids fängelse i december 1994, men Sarhadi frikändes.[7] Vakili Rad frigavs villkorligt från fängelset i Frankrike den 19 maj 2010, efter att ha avtjänat 18 år av sitt straff.[8] Han togs emot som en hjälte av företrädare för den Islamiska Republiken. Bara två dagar tidigare hade Iran frigivit Clotilde Reiss, en fransk student som anklagats för spioneri av den islamiska regeringen. Både iranska och franska myndigheter förnekar dock att de båda frigivandena har något samband trots att de flesta bedömare anser att så var fallet.[9][10][11]
Källor redigera
- När Var Hur 1980, 1979;
- Sveriges radios ekoredaktion 1978/79 [förtydliga];
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Shapour Bakhtiar, 25 juni 2012.
Noter redigera
- ^ Wolfgang Saxon: Shahpur Bakhtiar: Foe of Shah Hunted by Khomeini's Followers. New York Times; 9 August 1991
- ^ Chapour Bachtiar: Ma Fidélité", Edition Albin Michel, Paris 1985
- ^ Riding, Alan. "France Vows to Press for Release of Newly Taken Hostage", New York Times, 10 August 1991. Retrieved 5 November 2007.
- ^ Rempel, William C. "Tale of Deadly Iranian Network Woven in Paris" Arkiverad 27 december 2007 hämtat från the Wayback Machine., Los Angeles Times, 3 November 1994. Retrieved 5 November 2007.
- ^ Greenhouse, Stephen. "French Ask Swiss on Jailed Iranian", New York Times, 28 December 1991. Retrieved 5 November 2007.
- ^ Riding, Alan. "3 Iranians Go on Trial in France in Slaying of Exiled Ex-Premier", New York Times, 3 November 1994. Retrieved 5 November 2007.
- ^ U.S. State Department, 1994 Human Rights Report: Iran Arkiverad 7 februari 2012 hämtat från the Wayback Machine.. Retrieved 5 November 2007
- ^ ”Ali Vakili Rad: The perfect murder and an imperfect getaway”. France 24. 19 maj 2010. http://www.france24.com/en/20100518-ali-vakili-rad-perfect-murder-imperfect-getaway-shapour-bakhtiar. Läst 31 juli 2013.
- ^ Lisa Bryant (17 maj 2010). ”France Sends Iranian Assassin Home”. Voice of America. http://www1.voanews.com/english/news/middle-east/Iranian-Assassin-Heads-Home-From-France-94163684.html. Läst 17 maj 2012.
- ^ ”No Operation”. Press TV. Arkiverad från originalet den 9 juni 2012. https://web.archive.org/web/20120609112529/http://www.presstv.com/detail.aspx?id=126891§ionid=351020101. Läst 17 september 2012.
- ^ "Iran Agent Freed by France Arrives in Iran", by Aurelien Girard, The Epoch Times, 19 May 2010