Shala e Bajgorës

bergsområde i Albanien

Shala e Bajgorës är ett bergsområde i Kosovo som ligger norr om Mitrovica mellan floderna Drin och Llap och vid foten av bergskedjan Kopaonik. Regionens centrum är Bajgora som har cirka 1 000 invånare. Området har alltid varit känt för sina natur- och jordbrukstillgångar och har använts av illyrerna, romarna, slaverna och så vidare.[1]

Bajgora Village ii.jpg

EtymologiRedigera

Namnet kommer från de albanska och serbiska språken. Ordet Shala kommer från Shalaklanen som migrerade till regionen från norra Albanien under 1700-talet och betyder sadel på albanska. Gora betyder skog eller berg på serbiska.[2]

HistoriaRedigera

Katolska kyrkan från 1300-talet.
Moské i Mazhiq från 1500-talet.

Shala e Bajgores har under sin historia alltid varit känt för sina natur- och jordbrukstillgångar med bland annat guld, silver, brons och så vidare. Under romarriket använde man gruvor i regionen och byggde gruvstaden Municipium Dardanicum eller Municipium Dardanorum på 100-talet. Ruiner från denna stad står än idag och ligger i dagens Soqanice strax utanför Shala. Under senantiken på 400-talet byggde illyrerna en fästning i byn Rashan. Fästningen låg i en viktig strategisk punkt som tillsammans med slottet i Zvecan skyddade regionens gruvor och mineraler. Fästningen var omgiven av tre murar som var cirka 2 meter tjocka, 2–3 meter höga och hade fyra vakttorn. I byn Gumunishta nära Rashan har man hittat ett altare från antiken.[3]

Genom arkeologiska fynd har man hittat flera små städer eller byar från medeltiden i Vidishiq, Rashan, Zaselle och Mazhiq. På 1200-talet började tyskar jobba som gruvarbetare i Trepca och i början på 1300-talet lät man bygga en katolsk kyrka till dem. Kyrkan står än idag men är i ruiner och det enda som står kvar är den huvudsakliga delen. På 1400-talet började även folk från Dubrovnik och Venedig bosätta sig i närheten och arbeta antingen som gruvarbetare eller handlade och sålde malm.[4][2]

Osmanska riketRedigera

Efter att osmanerna tagit över Kosovo fortsatte man gräva i gruvorna men begränsade exporten och handeln med västländerna. Så småningom började muslimska familjer flytta in till regionen och hade vid slutet på 1500-talet runt 21 hushåll. Samma århundraden byggde man en moské i Maziq som fortfarande finns men är i ruiner. På 1600-talet sjönk produktionen drastiskt i Trepcagruvorna och många började lämna området. Efter det stora turkiska kriget (1683-1699) lämnade nästan alla invånare regionen och flydde norrut antingen till Ungern eller Belgrad. Efter denna utvandring flyttade fyra albanska klaner från Shala i norra Albanien in till området och gav dess namn. Under Serbiens expansion av Jablanica, Toplica och Niš, 1877-78, flydde cirka 50000-100000 albaner till Kosovo, Nordmakedonien och Osmanska riket och några av dessa flydde till Shala och grundade byar som t. ex. Magjera och Bajra. Efter osmanernas förlust mot Ryssland i kriget 1877-1878 undertecknades San Stefanofördraget den 3 mars 1878. Det betydde att albanska områden inom osmanska riket skulle ges till Bulgarien, Serbien och Montenegro. För att kunna stå emot grannländerna träffades albanska delegater från alla håll i landet i Prizren och grundade Prizrenförbundet. Bland representanterna fanns även från Shala. Under denna tid gick en ung Isa Boletini med i förbundet och stred i flera slag, bland annat slaget vid Slivova 1881. Boletini kom senare, tillsammans med sina män från Shala, att spela en viktig roll för Albaniens självständighetsförklaring 1912.[5][6][2]

Kungariket JugoslavienRedigera

 
Foto tagen på Mitrovica åren mellan 1914-1918 med Shala bergen i bakgrunden åt höger.

Under Balkankrigen utökade Serbien sitt territorium och tog det mesta av Kosovo. Efter Londonfördraget 1913 delades Kosovo i två delar, västra delen gavs till kungariket Montenegro och östra delen samt Shala gavs till kungariket Serbien. Efter första världskriget hamnade man i kungariket Jugoslavien efter att kungariket Serbien gått samman med den endast två månader gamla Sloveners, kroaters och serbers stat. Från 1912 fram till 1941 led invånarna från Shala, som hela den albanska befolkningen i Kosovo, svårt under deras styre. Under denna tid försökte Serbien kolonisera Kosovo genom att förflytta albaner och ersätta med serber från olika delar av Jugoslavien. Hundratusentals kosovoalbaner fördrevs och ersattes av kolonialister. I Shala lyckades man dock inte fördriva invånarna på grund av att terrängen i regionen var svår att inta. Men med förtrycket som rådde mot albaner under detta styre lämnade några familjer Shala på grund av fattigdom och flyttade till Turkiet.

1926 köpte det engelska företaget Selection Trust rättigheterna att gräva i gruvorna från Radomir Pasic. Fyra år senare grundades Trepca Mines Ltd. och grävde i gruvorna fram till Nazitysklands ockupation av landet. 1935 gjorde man en vinst på 200 000 pund och stod för 91 procent av Kosovos zinkproduktion. Man byggde en koloni där engelska och ryska arbetare bodde och än idag finns husen kvar och namnet koloni används fortfarande av lokalbefolkningen för området. I april 1941 ockuperade Nazityskland Jugoslavien. Man delade Jugoslavien i flera delar och nästan hela Kosovo gavs till Albanien som under denna tid var ockuperat av Italien, Tysklands allierade. På grund av gruvornas tillgångar höll tyskarna Mitrovica, Vushtrri och Shala området för sig själva och ingick i den serbiska delen. Under tyskarna producerade man cirka 500 ton bly och zink per dag. Albanerna såg den tyska ockupationen som en lättnad eftersom man hade lidit mycket under Jugoslaviens styre. Den 21 april 1941 hölls ett möte med albanska och tyska representanter i Mitrovica och man kom överens om att två gendarmerier skulle grundas, en i Mitrovica med Pajazit Boletini som befälhavare och en i Shala med Ahmet Selaci som ledare. Efter grundandet av gendarmeriet utkämpades flera slag i Shala, Koloashin och i Novi Pazar mot tjetikerna och kommunisterna. Efter tyskarnas uttåg från Kosovo fortsatte ledarna från Shala att strida fram tills 1947 då dess ledare Ahmet Selaci, Bislim Bajgora och Ukshin Kovaqica fallit i strid mot kommunisterna.[7][8][2]

JugoslavienRedigera

Under det kommunistiska styret var livet svårt för invånarna i Shala och många levde i fattigdom, speciellt efter andra världskriget. Inte mycket investerades i regionen förutom i Trepcagruvan och nästan alla vägar var grusvägar. I slutet på 50-talet och början på 60-talet efter att ha fått jobb i Trepcagruvorna lämnade många sina byar och flyttade till nya lägenheter i Stan Tërg och i Tunnel i Parë som gavs gratis till arbetarna. Från 70-talet och framåt efter Mitrovicas ekonomiska framfart lämnade många regionen och flyttade till staden.

1974 tillträde en ny konstitution i Jugoslavien och Kosovo fick nästan samma status som de andra republikerna i Jugoslavien. Kosovo hade nu vetorätt i parlamentet och drev skolor från lågstadiet och uppåt fram till universitetet på albanska språket. Men albanerna var inte nöjda med den nya konstitutionen och man ville ha samma rättigheter som de andra republikerna. Efter Titos bortgång bröt det ut demonstrationer i Pristina vilket ledde till en ny början i konflikten mellan albaner och serber. Den 28 mars 1989, efter att Serbien röstat igenom en konstitutionell förändring som begränsade Kosovos autonomi, inledde gruvarbetarna en hungerstrejk i Trepca. Genom strejken ville arbetarna få serbiska myndigheter att riva upp beslutet och krävde också att Kosovo skulle få status som republik. Som svar på demonstrationen infördes undantagslagar vilket gjorde att styret i Belgrad kunde operera fritt, vilket resulterade i massavskedanden och tusentals fängslade. Under denna tid lämnade många invånare regionen och flydde utomlands.[2]

PersonerRedigera

Arber Zeneli.
Kosovare Asllani.

RötterRedigera

Demografisk utvecklingRedigera

TabellRedigera

Regionens byarRedigera

Ceraja.
Vllahia.
  1. Bajgora
  2. Bare
  3. Bahtiri
  4. Bërzancë
  5. Bistrica
  6. Boletini
  7. Borçan
  8. Boshlan
  9. Ceraja
  10. Cecelia
  11. Cërnusha/strana
  12. Dedia
  13. Gumnishta
  14. Kaçanolli
  15. Karaça
  16. Kovaçica
  17. Koshtova
  18. Kurillova
  19. Kutllovci
  20. Lipa
  21. Lisica
  22. Maxhera
  23. Mazhiqi
  24. Melenica
  25. Ofqari
  26. Rahova
  27. Rashan i Epërm
  28. Rashan i Poshtëm
  29. Reka
  30. Rrëzhana
  31. Selaci
  32. Skroma
  33. Skoçan
  34. Sllakofci
  35. Shlivovica
  36. Stantërgu - Qytetza
  37. Stantërgu - Fshati
  38. Tërstena
  39. Tuneli i Parë
  40. Vesekofci
  41. Vidishiqi
  42. Vllahia
  43. Zabërgja
  44. Zasella
  45. Zijaça
  46. Zhazha

GalleriRedigera

Se ävenRedigera

KällorRedigera

NoterRedigera

  1. ^ ”Shala of Bajgora” (på engelska). https://visitkosovo.rks-gov.net/page/shala-e-bajgores. Läst 21 september 2021. 
  2. ^ [a b c d e] Malcolm, Noel (1998). Kosovo: A Short History 
  3. ^ http://sowikosovo.com/wp-content/uploads/2019/10/Final_ESIA-Bajgora-Wind-Section_VIA_ALB.pdf
  4. ^ Evans, Arthur (2006) (på engelska). Ancient Illyria: An Archaeological Exploration. sid. 159. Läst 21 september 2021 
  5. ^ Elsie, Robert (2015). The Tribes of Albania: History, Society and Culture 
  6. ^ [https://web.archive.org/web/20160304042740/http://mmph-rks.org/repository/docs/Studimi_IPH_CHwB_630539.pdf ”PËRFSHIRJA E TRASHËGIMISË KULTURORE NË PLANIFIKIM HAPËSINOR”] (på albanska). sid. 22. Arkiverad från originalet den 4 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160304042740/http://mmph-rks.org/repository/docs/Studimi_IPH_CHwB_630539.pdf. Läst 21 september 2021. 
  7. ^ Elsie, Robert; Bejtullah D. Destani (2018) (på engelska). Kosovo, A Documentary History: From the Balkan Wars to World War II. sid. 417. Läst 8 juli 2021 
  8. ^ ”QËNDRESA ANTIKOMUNISTE NË SHALËN E BAJGORES 1941 – 1950” (på albanska). https://www.ballikombetar.info/qendresa-antikomuniste-ne-shalen-e-bajgores-1941-1950/. Läst 2 september 2021.